• IVF,  M,  resan mot mamma

    Hur blev det med barn?

    Veckorna som gått sen jag började jobba och jag har börjat träffa fler bekanta har jag från flera stycken fått frågan “hur tänker du kring barn nu då?”. Självklart att frågan dyker upp eftersom jag har lagt mycket tid och pengar på att försöka bli gravid och nu har jag träffat en man, är det nu jag ska få familj?

    I ett tidigare inlägg från juli tog jag kort upp frågan hur jag tänkte kring barnfrågan nu när jag träffat M och tänkte skriva lite mer hur jag funderar nu och framåt. Att vara nyförälskad sätter ju hela logiken och det rationella tänkandet på spel. Jag är fullt medveten om att min hjärna just nu är drogad och full av hormoner och endorfiner och därför kanske jag inte tänker helt klart och därför har jag fortsatt pausat hela skaffa barncirkusen.

    Jag och M har inte pratat barn sen den där natten och morgonen i juli, ska det bli något mer prat så kommer det vara jag som för det på tal. I samband med min menstruation i augusti började jag äta kombipiller igen, eftersom jag ogillar att ha mens och M var orolig för konsekvenserna av att frekvent ha oskyddat sex.

    Den starka drivkraften att få barn och bygga en familj svalnade under våren och sommaren, när jag i slutet av juli insåg att jag inte undertecknat och skickat in kontraktet för ett tredje försök såg jag det som ett tecken. Jag började fundera på hur det kändes i kroppen att inte utsätta den för fler nålstick och äggplock. Hur det kändes att varken få hoppas på ett plus eller förfasas över en skrapning. Slutsatsen? Jag var okej med det, det var mer än okej jag kände mig färdig med den resan. Efter ett långt samtal med min mamma, som trots allt varit den som följt mig under alla år av att vilja ha barn så kändes det ännu bättre. Hon stöttade mig, hon stod vid min sida och frågade mig rakt ut “Happy, din barnlängtan – var den inte som störst mellan 30 och 40?”.

    Jag tog med mig frågan, sög på den och funderade. Vad är det värt att återigen försöka få barn? Om jag lägger ett osäkert försök i ena vågskålen – vad lägger jag i andra vågskålen? Där insåg jag låg hormoner, nålstick, äggplock, hopp, förtvivlan och kanske min växande relation med världens finaste man.

    Så, alla försök till att skaffa barn själv är lagda på hyllan. Om jag och M ska bli föräldrar, jag vet faktiskt inte. De månader som gått sen i april när skrapningen gjordes har jag långsamt landat i tanken om att inte bli mamma. Mitt hjärta har accepterat det kanske kommer det ett kärleksbarn, kanske inte men en sak är säker. Mitt liv kommer fortsätta vara fullt av barn, kärleken till barn och kärlek.

    0