Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Tagg: kärlek (page 1 of 3)

Jag tar tillbaks..

…en del av vad jag skrev om januari. När den innebär 1,5-2dm snö och -6 grader då blir jag knockad till golvet att kärlek! Wow!

Provade mig på en 7-8km längdskidåkning utan spår. Slitsamt men underbart. Nu vill jag behålla det här, snälla?!?

Kärleken och barnfrågan

Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

Det jämnar ut sig på en livstid

“Det du ger får du mångfalt tillbaks”

Det var något jag lärde mig som barn, att ge var fint. Det var stort. Storsint. Att ge är att få. Men just det jag skrev först. Att om du ger ska du få mångfalt tillbaks, det verkar vara en rådande “sanning”. När jag funderar på detta tycker jag mig det inte sant.

Jag ger massor i min parrelation och har så alltid gjort, oavsett vem min partner är. Däremot så har jag hittills inte fått “mångfalt tillbaks”. Varken av kärlek, uppmärksamhet, gåvor eller omtanke.

I mina kompisrelationer ger jag ofta. Jag är oftast den som åker och hälsar på, hjälper till, fixar och trixar. Jag får tillbaks, jag lovar! Men mångfalt – nä… det tror jag inte.

Jag håller mig fast vid något som min vän Marianne på universitetet ofta sa “det jämnar ut sig på en livstid”. En sån jäkla skön inställning. Jag föll för det som en fura och jag har anammat talesättet och använder det mer än ofta. Så om det stämmer s antar jag att mina kommande 39år kommer flöda av vänner och en partner som skämmer bort mig till max!!

En lapp

Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.

Hur hade du tolkat lappen?

Sommarplaner

Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

Ett spontanmöte

Jag var för ett par dagar sedan på ett köpcentrum för att fixa födelsedagspresent till mittentrollet aka bonusson nummer 2. Helt plötsligt hör jag mitt namn och jag ser någon vinka i periferin och där står Ts exfru. Hon kommer fram och börjar småprata, undrar hur läget är (på riktigt inte bara den generella artighetsfrågan) och vi snicksackar säkert 10-15 minuter.

Vi pratade om livet, Ts mående, vår relation och var jag bodde. Ingenting grundligt men lite kort om allt. Jag frågade hur hon stått ut, om han alltid varit tyst och inte kunnat hantera jobbiga frågor. Hon berättade att det varit värre de två sista åren i deras relation och att hon till sist inte stått ut. Vi pratade om att han borde söka hjälp, att det här säkert är något som han fått med sig från barndomen och att han behöver lära sig förhålla sig till det. Jag kände “jag vill prata mer” och jag tror hon kände detsamma när jag snabbt var tvingen att avrunda för att springa och köpa den tänkta presenten.

Ts exfru är en genuin person, en sån som jag i en annan situation hade kunnat bli vän med. En sån som, liksom jag, snabbt skaffar en idé om hur människor är. Får en känsla och litar på den. Kommer människor nära och bygger tighta band. Hon berättade att efter 15år med T var han fortfarande en gåta för henne, en av de personer som hon minst förstod sig på. Jag har helt enkelt fått massor att fundera på, och en del vatten på min kvarn om att parterapi är nödvändigt.

Tänk om…

Veckorna springer ifrån mig och jag försöker göra mitt bästa för att njuta här och nu. Våren är ju en fantastisk årstid, och som jag skriver detta sitter jag på terassen i radhuset och njuter av den sena eftermiddagssolen.

Helgen har tillbringats i en blandning av födelsedagskalas för en nybliven tonåring, kompishäng, lite träning och mys med T. En salig, härlig och hoppfull blandning. Det är mysigt att familjehänga och det gjorde jag hela lördagen, mestadels sittande i en loungemöbel på en solig terass pratandes och skrattandes med min närmsta familj och min systers ingifta. Dagen avslutades inte förrän jag vid halv åttatiden tog bilen hemåt och somnade tidigt.

Söndagen innehöll också sol, alltså denna fantastiska energikälla. Den bara gör mig glad, full av energi och bubblig. Mer motståndskraftig mot tråkiga energier och socialare generellt! Lite träning fick jag med också, och på kvällen tändes hoppet. Med en enkel kväll på en bättre italiensk restaurang träffade jag T. Vi åt kallskuret, drack varsitt glas vin, åt en pizza och pratade. Vi firade hans fyrtioårsdag en kväll för tidigt eftersom han idag är på tjänsteresa i Tyskland som jag skrev i förra veckan. En kort promenad senare tog vi varsin bil till huset, för han hade inget emot sällskap över natten. Presenten överlämnades och vi hann prata om fler saker. Berörde ämnen som Stockholms weekend, inbjudan till min plast-farfars 80års middag och sommarsemester. Det är kanske de vanligaste sakerna i världen om man är ett normalt par, för oss, eller kanske speciellt för mig är det här STORA framsteg. Att han sen gav mig hejdå pussar imorse innan han begav sig via gymmet till flygplatsen det var droppen som fick mitt hopp att börja spira igen. Jag sa till och med till E idag “tänk om det verkligen kan bli vi igen”. Tänk om!

Mad not sad!

Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.

En man med kloka ord och tankar som han sätter på pränt

Samtal pågår

Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.

Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!

Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…

Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.

Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.

Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?

Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.

Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.

Jag vet att det är en dag i kalendern som vilken annan dag på året. Jag vet att livet fortsätter, men alla hjärtans dag är en dag som det gör extra ont att inte få något.

Jag är så glad för att både Natalia och Alex fick uppmärksamhet. Jag är glad över alla fina buketter och kärleksfulla middagar jag såg på Instagram, söta meddelanden som delades på Facebook, jag är till och med glad över de överdådiga firanden som delades i andra sociala medier.

Jag är fantastiskt glad över de meddelanden jag fick via sms och mail, men det tar ändå inte bort smärtan i att Mr T skickade mig ett kort och opersonligt meddelande som inte innehöll ett enda känslo-ord. Nej, han ljuger inte för mig. Han förställer sig inte och han ger mig inga falska förhoppningar. Men det hindrar det inte från att göra ont.

Jag vill i alla fall avrunda den 14e februari med ett meddelande till mina vänner där ute. Jag är så glad att ni ingår i min “squad” jag tänker inte släppa taget om er.

« Äldre inlägg