Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: kärlek (sida 1 av 4)

Avslut

Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

I mitt påskägg…

…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!

Jag tar tillbaks..

…en del av vad jag skrev om januari. När den innebär 1,5-2dm snö och -6 grader då blir jag knockad till golvet att kärlek! Wow!

Provade mig på en 7-8km längdskidåkning utan spår. Slitsamt men underbart. Nu vill jag behålla det här, snälla?!?

Kärleken och barnfrågan

Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

Det jämnar ut sig på en livstid

“Det du ger får du mångfalt tillbaks”

Det var något jag lärde mig som barn, att ge var fint. Det var stort. Storsint. Att ge är att få. Men just det jag skrev först. Att om du ger ska du få mångfalt tillbaks, det verkar vara en rådande “sanning”. När jag funderar på detta tycker jag mig det inte sant.

Jag ger massor i min parrelation och har så alltid gjort, oavsett vem min partner är. Däremot så har jag hittills inte fått “mångfalt tillbaks”. Varken av kärlek, uppmärksamhet, gåvor eller omtanke.

I mina kompisrelationer ger jag ofta. Jag är oftast den som åker och hälsar på, hjälper till, fixar och trixar. Jag får tillbaks, jag lovar! Men mångfalt – nä… det tror jag inte.

Jag håller mig fast vid något som min vän Marianne på universitetet ofta sa “det jämnar ut sig på en livstid”. En sån jäkla skön inställning. Jag föll för det som en fura och jag har anammat talesättet och använder det mer än ofta. Så om det stämmer s antar jag att mina kommande 39år kommer flöda av vänner och en partner som skämmer bort mig till max!!

En lapp

Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.

Hur hade du tolkat lappen?

Sommarplaner

Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

Ett spontanmöte

Jag var för ett par dagar sedan på ett köpcentrum för att fixa födelsedagspresent till mittentrollet aka bonusson nummer 2. Helt plötsligt hör jag mitt namn och jag ser någon vinka i periferin och där står Ts exfru. Hon kommer fram och börjar småprata, undrar hur läget är (på riktigt inte bara den generella artighetsfrågan) och vi snicksackar säkert 10-15 minuter.

Vi pratade om livet, Ts mående, vår relation och var jag bodde. Ingenting grundligt men lite kort om allt. Jag frågade hur hon stått ut, om han alltid varit tyst och inte kunnat hantera jobbiga frågor. Hon berättade att det varit värre de två sista åren i deras relation och att hon till sist inte stått ut. Vi pratade om att han borde söka hjälp, att det här säkert är något som han fått med sig från barndomen och att han behöver lära sig förhålla sig till det. Jag kände “jag vill prata mer” och jag tror hon kände detsamma när jag snabbt var tvingen att avrunda för att springa och köpa den tänkta presenten.

Ts exfru är en genuin person, en sån som jag i en annan situation hade kunnat bli vän med. En sån som, liksom jag, snabbt skaffar en idé om hur människor är. Får en känsla och litar på den. Kommer människor nära och bygger tighta band. Hon berättade att efter 15år med T var han fortfarande en gåta för henne, en av de personer som hon minst förstod sig på. Jag har helt enkelt fått massor att fundera på, och en del vatten på min kvarn om att parterapi är nödvändigt.

Tänk om…

Veckorna springer ifrån mig och jag försöker göra mitt bästa för att njuta här och nu. Våren är ju en fantastisk årstid, och som jag skriver detta sitter jag på terassen i radhuset och njuter av den sena eftermiddagssolen.

Helgen har tillbringats i en blandning av födelsedagskalas för en nybliven tonåring, kompishäng, lite träning och mys med T. En salig, härlig och hoppfull blandning. Det är mysigt att familjehänga och det gjorde jag hela lördagen, mestadels sittande i en loungemöbel på en solig terass pratandes och skrattandes med min närmsta familj och min systers ingifta. Dagen avslutades inte förrän jag vid halv åttatiden tog bilen hemåt och somnade tidigt.

Söndagen innehöll också sol, alltså denna fantastiska energikälla. Den bara gör mig glad, full av energi och bubblig. Mer motståndskraftig mot tråkiga energier och socialare generellt! Lite träning fick jag med också, och på kvällen tändes hoppet. Med en enkel kväll på en bättre italiensk restaurang träffade jag T. Vi åt kallskuret, drack varsitt glas vin, åt en pizza och pratade. Vi firade hans fyrtioårsdag en kväll för tidigt eftersom han idag är på tjänsteresa i Tyskland som jag skrev i förra veckan. En kort promenad senare tog vi varsin bil till huset, för han hade inget emot sällskap över natten. Presenten överlämnades och vi hann prata om fler saker. Berörde ämnen som Stockholms weekend, inbjudan till min plast-farfars 80års middag och sommarsemester. Det är kanske de vanligaste sakerna i världen om man är ett normalt par, för oss, eller kanske speciellt för mig är det här STORA framsteg. Att han sen gav mig hejdå pussar imorse innan han begav sig via gymmet till flygplatsen det var droppen som fick mitt hopp att börja spira igen. Jag sa till och med till E idag “tänk om det verkligen kan bli vi igen”. Tänk om!

Mad not sad!

Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.

En man med kloka ord och tankar som han sätter på pränt

« Äldre inlägg