• IVF,  M

    Jag är kär!

    Hej vänner, det är en fantastiskt härlig, skrämmande och utmanande känsla som bubblar i min kropp. M får mig att må ännu bättre i ett liv som redan var bra! Jag är i ett läge där allt är magiskt; sättet han tittar på mig, uppskattar mig, tar i mig och pratar med mig… ja allt. Jag är i ett läge där jag inte vill något annat än vara med honom varje vaken och icke-vaken stund, samtidigt som jag är lugn med att vi inte är det.

    Det finns ingen nervositet, oro eller otrygghet – bara en varm känsla av att här vill jag vara och här kommer jag att vara, så jag behöver inte ha bråttom eller känna mig stressad. Så fantastiskt och annorlunda för mig som brukar vara helt kollrig i början av relationer. Det brukar vara rosa moln varvat med mörka moln och oväder där lyckokänslorna blandas med grubblerier och oro. Inte här, och det finaste av allt är att M är på samma ställe och sätter ord på det.

    Så, igår ställde jag den hittills outtalade frågan, den som vi båda tänkt på men ingen tagit upp. Kan han tänka sig fler barn? Svaret var ärligt men vagt, Ja om han träffar rätt tjej och det känns bra – men det är ett stort steg och stort ansvar. Han funderade högt på om han är färdig med bajsblöjor och att var låst i livet. Samtidigt som han förstod lyckan, ansvaret varvat med kärleken till och lyckan att ha ett barn. Självklart frågade han hur jag ställde mig i frågan, om jag någonsin försökt. När jag svarade att jag till och med försökt själv så kom det inga följdfrågor mer än om det inte tagit sig. Och nej det har det ju inte, trots massor med hjälp på traven.

    Jag har funderat fram och tillbaks på barnfrågan innan jag ens ställde frågan. Jag är beredd att ge det lite tid och har landat i att jag ringer IVF kliniken och planerar om mitt nästa försök. Jag är inte stressad, min kropp är inte mer mottaglig för hormonsprutor och vagitorer i augusti än i oktober (okej säkert lite, men vad kommer det göra med min hjärna och hjärta?). Då har vi fått chansen att klämma och känna lite på varandra, se vad vi vill och om vi är beredda att satsa – då släpper jag kliniken.

    Jag vill inte utsätta min kropp för kliniska behandlingar om jag kan prova att bli gravid utan injektioner, äggplockningssmärtor och vagitorer! Drömmen att bara ha sex och se om det händer, om det vill sig. Självklart är sannolikheten liten men livet är en resa och jag har insett att mina 40 år hittills har varit fantastiska även utan barn – jag kommer att ha ett bra liv de kommande 40 åren även utan barn!

  • Kärlek,  lördag,  Mr T

    Tack ❤️

    Vilken dag! Nu står resväskan packad en trappa upp. Det enda som saknas är en sminkväska och en necessär. I morgonbitti kommer taxin tidigt för att köra mig till flyget. T har just krupit upp i säng och jag har slagit över till “Så mycket bättre”. Den här dagen har varit… underbar!

    Jag vaknade när T smög ut genom ytterdörren för att ta en morgonjogg. En morgonpuss och varsitt träningspass senare tog vi oss in till stan och en promenad med avslutande lunch. Där insåg jag att… T mår bättre. På riktigt. Alltså det går inte att beskriva lyckan i den lunchen. Det var som förr. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vårt härliga samtal, ögonkontakt, hålla handen, god mat och vi var där. Båda två. Tillsammans. Damn. Det var vi. Där.

    Tårarna rinner. Jag är lycklig och olycklig, på samma gång.

    Lycklig för att T mår bättre, för att han varit här med mig idag. Olycklig för jag vill inte åka imorgon. Nu vill jag vara här med honom. Tillsammans med honom.

    Dagen fortsatte med samma genuina känsla. Jag har packat, vi har lagat mat och sett på gemensam tv serie. Nu smög han upp i säng, han vaknade fyra i morse så han behöver de här timmarnas sömn.

    I eftermiddags, medans han var i mataffären fifflade jag ber lite hemliga lappar med söta budskap i hans kavajer, på hans laptop, i hans rockficka och shake. Om två veckor är jag hemma igen – det är bra med saknad, eller hur?

  • Ex,  Funderingar,  Kärlek,  Mr T

    Jävla skit

    Jag bär runt på en känsla som är ganska orättvis, men jag kan inte bli av med den. T är som två olika personer när barnen är här och när det bara är vi. På olika sått får jag en känsla att när det är bara vi så orkar han inte riktigt. Han ger all energi till barnen och veckan däremellan (eller dagarna) då kryper han in i sitt återhämtningsskal. 

    De här variationerna mellan social, pratig, idérik och tyst, grubblande soffliggare gör mig knäckt emellanåt. Jag funderar och analyserar varför han får mig att reagera så, vad
    mina känslor grundar sig i och hur jag kan ändra min tolkning av hans beteende.
    Jag tror det kommer ifrån mina ex, när de slöt sig och blev tysta var det tecken på att antingen var något inte bra (i relationen) eller att de var på väg in i/deprimerade. T är mer av en introvert person, han laddar energi och tänker bäst på egen hand med sina tankar. Jag å andra sidan måste högt vända och vrida på resonemang och tankar. Få fundera högt och få andras input innan jag fattar beslut. Två olika personer som älskar varandra innerligt och på riktigt, men som behöver hitta ett bra sätt att samverka.

    Ja just ja, glömde ju bort en viktig detalj. Idag har vi ett årsdejt planerad ?