Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Tagg: känslor

Offentligt kelande

Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

Om att hoppas och kämpa

Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.

Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.

Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.

Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.

Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här.  Tillsammans.

Alla hjärtans-dag

Okej. Jag tror jag har nämnt det tidigare. Jag jobbar tillsammans med mitt ex. Tror jag kallar honom sambon. Det är exakt ett år och två veckor sen vår relation tog slut. Kvällen innan jag åkte på semester med en kompis. Han hade nämnt funderingarna tidigare. Han mådde extremt dåligt och var mitt inne i en lång depression. Under veckan jag var borta fixade han ett nytt boende, men inflyttning var först 1/4. Så vi delade lägenhet, säng och det mesta i två månader utan att vara ett par. Det var tufft men inte värre än det hade varit att slänga ut honom på bar backe. Jag varken ville eller kunde göra det. Jag gick i terapi, för hans depression och känslan att vara hjälplös hade fått mig helt ur balans. Det var tuffa månader som följde. Vi fortsatte att jobba tillsammans och satte stor stolthet inatt lyckas med det. Trots många turer, stundtals emotionell berg-och dalbana och segdragna turer kring kvarlämnad flyttlåda så har vi under hela detta år behandlat varandra med respekt. Och jag är så otroligt tacksam. Vi jobbar även nu tillsammans, och det fungerar fortfarande. Och det finns ingen jag har så höga tankar om jobbmässigt. Han är helt grym. Ärligt.
På lördag är det alla hjärtans-dag och jag vill så innerligt bara skicka ett tack. Inga känslor eller sånt. Han är historia och jag vill framåt. Men ett tack för att han beter sig som en vuxen människa. Ett tack för att vi fortfarande kan kommunicera med varandra. Ett tack för att vi inte förstört hela den relation som vi en gång hade. Men jag vet inte, är det verkligen så smart?