• IVF,  Jobb,  livet

    Hej.

    Jag mår okej, men är inte så skrivig/pratig just nu. Jag jobbar en hel del med acceptans och välbefinnande. Försöker att inte oroa mig utan hoppas fortfarande kroppen tar hand om det här utan provokation, måste ju tyvärr medge att det känns mindre hoppfullt för varje dag som går.

    Mina graviditetssymptom har försvunnit, brösten ömmar inte längre och jag vaknar inte mitt i natten och behöver gå på toaletten, men jag vaknar fortfarande törstig på morgonen.

    Ny information från jobbet är att vi kommer att vara permitterade över sommaren… det betyder ett långt sommarlov. Undrar hur jag ska hålla mig vid vettet och inte totalt gå in i psykisk obalans. Får nog försöka hitta mål med den här tiden framåt…

    0
  • Jobb

    Ett misslyckande

    Alex har ibland påpekat att hon tycker jag verkar vara en bra chef och är det något jag verkligen lägger tid på så är det just det. Att försöka vara den chef mina anställda behöver. Tyvärr lyckas jag inte alltid. Jag har till och med misslyckats rätt rejält!

    För ungefär en månad sen medans jag gick en väldigt intensiv fyra dagars utbildning såg jag en notis på Facebooka ty en av mina anställda fyllde år. Jag har hittills alltid grattat åtminstone med ett virtuellt kort på mailen och ett samtal. Har det varit jämna födelsedagar har det varit tårta och till och med middag med present. Nu hann jag inte. Jag glömde bort det. Mitt i den intensiva kursen föll det helt i glömska, helt.

    En vecka senare kom medarbetaren till mitt skrivbord och ville prata. Det visade sig att han fyllt 50!!!

    Hade jag kunnat försvinna där och då hade jag gjort där och då. Jag skämdes, jag skäms, jag skäms så fruktansvärt! En annan medarbetare firade samma födelsedag tidigare i höstas, då hade jag en dialog med hen i god tid. Frågade om hur hen ville firas, önskemål på present mm. Den är medarbetaren hade jag inte ens koll på fyllde jämt. Det är mitt jobb som hens chef att veta om sådana här saker. Pinsamt.

    Jag lyckades övertyga hen om att jag skulle få uppvakta i efterhand. Så imorgon ska vi ut på en lite finare lunch med en handfull kollegor och hens tidigare chef. Jag har fixat ett presentkort (enligt önskemål) och lite finare choklad istället för blommor. Trots det kan jag inte tvätta av mig känslan att jag misslyckats.

    0
  • Jobb,  Resor

    På resande fot

    Sitter på ett plan mot Indien. Dags för årets andra tjänsteresa, jag har lyckats skjuta på den flera gånger men till sist fick det vara nog. De anställda i Indien frågar och tjatar om när vi chefer ska komma, sen när vi kommer är det egentligen ingen som tar initiativ att träffas eller bokar möten.

    Men, nu är jag på väg. Fyra arbetsdagar sen bär det av hemåt igen. Jag hoppas på ett långt möte med mina två chefer på plats, vi behöver en genomgående diskussion om ledarskapet, framtiden, att kunna skilja på vänskapsrelation och chefsrollen och andra samtal som man bäst har ansikte mot ansikte.

    Så. Fyra dagar. Har nu rest i 14 timmar och det kommer dröja 3-4 timmar till innan jag landat i en säng med huvudet på en kudde. Hade åtminstone bolaget kunnat skicka oss i något bättre än Economy hade resan varit bekvämare… men snart är hälften av transporterandet klart. Bara levererande kvar!

    0
  • livet,  Okategoriserade

    Farväl

    För 13 månader gick en av mina teammedlemmar (vi kan kalla honom Mats) hem på semester och vid middagsbordet reagerar en familjemedlem på hur vänstrasidan av Mats ansikte hänger. Efter att ha övertalat honom om att åka till akuten blir de prioriterade och avskriver stroke, men gör en huvudscan och hittar en tumör. Den visar sig vara aggressiv och Mats blir opererad inom tre veckor, sen är det långa behandlingar av såväl strålning som cellgifter.

    Han är snabbt tillbaks på besök på kontoret och senare under hösten, när behandlingarna är som tuffast kämpar han på, kommer på fika, blir med på julbord osv. Under våren känner han sig hängigare, sämre, saknar återigen energi och när svullnaderna efter behandlingarna lagt sig görs en ny scan. Tumören är tillbaks.

    Så i somras gled han snabbt utför, mindre energi, svårare att tala, först rullator sedan rullstol. Han lämnade inte längre lägenheten utan besök skedde ”hemma hos.” Efter semestern i augusti fick vi veta att han blivit inlagd på hospice och mindre än ett dygn senare hade han dragit sin sista suck.

    Det här var en tuff smäll för ett team som bara för ett par år sedan förlorade en kollega till samma hemska sjukdom, där en medlem varit hemma sjukskriven pga utmattningssymptom och precis börjat arbetsträna. Idag var vi där, alla som jobbat med Mats och sa farväl. En vacker minnestund, helt avkristnad och med fin musik. Det jag minns av Mats är hans torra göteborgska humor, hans bullrande skratt som fick hela magen att hoppa, hans glada ögon och ibland tveksamhet kring hur han skulle tolka mig när jag skojade. När jag sprang i mina högaklackar genom kyrkogården för att nå kapellet och kom in med andan i halsen tror jag han glatt konstaterade att det är så jag gör entré i sista stund, alltid på väg. Egentligen brukar jag klappra ljudligt med mina klackar, men idag smög jag in och satte mig på en av de bakre raderna.

    Tack Mats för alla fina skratt och härliga minnen. Du har gjort avtryck ❤️

    0
  • Jobb,  lördag,  Resor

    En glimt av charter

    Jag har haft en riktigt grym helg. Fredagkvällen innehöll jobbmöten ganska sent, men jag tog de sista två på hotellrummet. Därefter ringde jag upp lite room service och slappade i soffan framför OS rapporteringar. Room servicen är grym, inte farligt dyr och dessutom har de många olika varianter på paneer. Paneer är en indisk variant av keso, men mer i form av en mjuk ost som de använder i grytor eller göra tikka paneer av. Väldigt god!

    Lördag morgon vaknade jag med kittlande näsa, så mitt dagliga träningspass blev lite lugnare men ändå 4km på löpbandet. När jag ändå var på gymmet bokade jag in en aroma massage på Spaet. Därefter körde jag på att avnnjuta frukostbuffé i solen och därefter flera timmars poolhäng. Klarblå himmel, lätt svalkande vind och ljudbok – det var inte alls tokigt.

    Vid fyra plockade min privata chaufför upp mig och körde mig via en indisk sötsaksbutik till kontoret för att peppa mitt team lite. De jobbade lördag då vi hade saker som skulle produktionssättas och jag var där och hejade på dem lite. Sen tog jag min bil hem och preppade mig för massage. Såååååå skönt. Kvällen avslutades alldeles inoljad och mjuk med en pizza, kall öl och FaceTime med Em.

    I söndags fick jag sällskap vid poolen, en kollega anslöt och vi hängde i solen och pratade nästan i munnen på varandra. På eftermiddagen hade vi bokat in chauffören som körde oss till ett indiskt köpcentrum där vi shoppade billiga Levis jeans (japp, har inte haft Levis sen mitten av 90-talet!) och strosade runt i ett extremt högljutt mall.

    Ska man nu åka på tjänsteresor är det väldigt grymt när man kan låtsas vara på charter resa under de helger man måste tillbringa på resande fot!

    0
  • Funderingar,  Jobb

    Hur är din självbild?

    Jag har funderat lite på det här med självbild. Vem ser andra när de ser mig? Och motsvarar det min egen bild av mig som person? Om vi till exempel tittar på mig i min yrkesroll, där är jag projektledare. I mina ögon en inte splitterny, nej mer senior än junior men fortfarande med massor kvar att lära. Nu driver jag ett projekt som när jag startade det för två år sedan, var flera nummer för stort. Där jag nu får feedback för att det är det mest välskötta IT projektet avdelningen någonsin följt, att det leds och kontrolleras, följs upp och rapporteras på ett exemplariskt sätt. Och där sitter jag i förarstolen, och känner mig lite bortkommen och ny. Så sent som igår fick jag höra vilket otroligt bra jobb jag gör och hur stolt jag ska vara över det vi levererar. Ser de inte att jag gissar, kämpar och sliter för att få ihop alla delarna i det elefantlika projektet? Tror de verkligen att det går att ha koll på alla leveranser och beståndsdelar? 

    Ovanpå detta hade jag idag ett möte med en adept. En tjej som kontaktade mig innan jul och frågade om jag vill bli hennes projektledarmentor. Hon hade knappt vågat fråga, för jag hade ett så viktigt och stort projekt att driva… och jag som blev så otroligt hedrad och självklart svarade ja omgående. För jag vill gärna hjälpa till, jag hade enorm hjälp av min mentor i början av min karriär men imorse när jag förberedde mig för första träffen så kände jag mig jättenervös. Hade jag tagit mig vatten överhuvudet? Vad skulle jag ha att berätta? Vad skulle hon fråga? Skulle jag kunna ge några svar? Mötet gick bra, tjejen är super rar och har alla möjligheter att bli en bra projektledare bara hon får rätt stöd från chefen också!

    Så här ligger jag nu i badet och filosoferar över min självbild… jag kanske måste landa i att jag numer är rätt bra på det jag gör? Att det finns de som ser upp till mig? Och att ledningen har sina ögon på mig och vad jag gör… (något som gör mig än mer orolig!!)

    0