Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: Jobb (sida 1 av 2)

Ett misslyckande

Alex har ibland påpekat att hon tycker jag verkar vara en bra chef och är det något jag verkligen lägger tid på så är det just det. Att försöka vara den chef mina anställda behöver. Tyvärr lyckas jag inte alltid. Jag har till och med misslyckats rätt rejält!

För ungefär en månad sen medans jag gick en väldigt intensiv fyra dagars utbildning såg jag en notis på Facebooka ty en av mina anställda fyllde år. Jag har hittills alltid grattat åtminstone med ett virtuellt kort på mailen och ett samtal. Har det varit jämna födelsedagar har det varit tårta och till och med middag med present. Nu hann jag inte. Jag glömde bort det. Mitt i den intensiva kursen föll det helt i glömska, helt.

En vecka senare kom medarbetaren till mitt skrivbord och ville prata. Det visade sig att han fyllt 50!!!

Hade jag kunnat försvinna där och då hade jag gjort där och då. Jag skämdes, jag skäms, jag skäms så fruktansvärt! En annan medarbetare firade samma födelsedag tidigare i höstas, då hade jag en dialog med hen i god tid. Frågade om hur hen ville firas, önskemål på present mm. Den är medarbetaren hade jag inte ens koll på fyllde jämt. Det är mitt jobb som hens chef att veta om sådana här saker. Pinsamt.

Jag lyckades övertyga hen om att jag skulle få uppvakta i efterhand. Så imorgon ska vi ut på en lite finare lunch med en handfull kollegor och hens tidigare chef. Jag har fixat ett presentkort (enligt önskemål) och lite finare choklad istället för blommor. Trots det kan jag inte tvätta av mig känslan att jag misslyckats.

På resande fot

Sitter på ett plan mot Indien. Dags för årets andra tjänsteresa, jag har lyckats skjuta på den flera gånger men till sist fick det vara nog. De anställda i Indien frågar och tjatar om när vi chefer ska komma, sen när vi kommer är det egentligen ingen som tar initiativ att träffas eller bokar möten.

Men, nu är jag på väg. Fyra arbetsdagar sen bär det av hemåt igen. Jag hoppas på ett långt möte med mina två chefer på plats, vi behöver en genomgående diskussion om ledarskapet, framtiden, att kunna skilja på vänskapsrelation och chefsrollen och andra samtal som man bäst har ansikte mot ansikte.

Så. Fyra dagar. Har nu rest i 14 timmar och det kommer dröja 3-4 timmar till innan jag landat i en säng med huvudet på en kudde. Hade åtminstone bolaget kunnat skicka oss i något bättre än Economy hade resan varit bekvämare… men snart är hälften av transporterandet klart. Bara levererande kvar!

Farväl

För 13 månader gick en av mina teammedlemmar (vi kan kalla honom Mats) hem på semester och vid middagsbordet reagerar en familjemedlem på hur vänstrasidan av Mats ansikte hänger. Efter att ha övertalat honom om att åka till akuten blir de prioriterade och avskriver stroke, men gör en huvudscan och hittar en tumör. Den visar sig vara aggressiv och Mats blir opererad inom tre veckor, sen är det långa behandlingar av såväl strålning som cellgifter.

Han är snabbt tillbaks på besök på kontoret och senare under hösten, när behandlingarna är som tuffast kämpar han på, kommer på fika, blir med på julbord osv. Under våren känner han sig hängigare, sämre, saknar återigen energi och när svullnaderna efter behandlingarna lagt sig görs en ny scan. Tumören är tillbaks.

Så i somras gled han snabbt utför, mindre energi, svårare att tala, först rullator sedan rullstol. Han lämnade inte längre lägenheten utan besök skedde ”hemma hos.” Efter semestern i augusti fick vi veta att han blivit inlagd på hospice och mindre än ett dygn senare hade han dragit sin sista suck.

Det här var en tuff smäll för ett team som bara för ett par år sedan förlorade en kollega till samma hemska sjukdom, där en medlem varit hemma sjukskriven pga utmattningssymptom och precis börjat arbetsträna. Idag var vi där, alla som jobbat med Mats och sa farväl. En vacker minnestund, helt avkristnad och med fin musik. Det jag minns av Mats är hans torra göteborgska humor, hans bullrande skratt som fick hela magen att hoppa, hans glada ögon och ibland tveksamhet kring hur han skulle tolka mig när jag skojade. När jag sprang i mina högaklackar genom kyrkogården för att nå kapellet och kom in med andan i halsen tror jag han glatt konstaterade att det är så jag gör entré i sista stund, alltid på väg. Egentligen brukar jag klappra ljudligt med mina klackar, men idag smög jag in och satte mig på en av de bakre raderna.

Tack Mats för alla fina skratt och härliga minnen. Du har gjort avtryck ❤️

En glimt av charter

Jag har haft en riktigt grym helg. Fredagkvällen innehöll jobbmöten ganska sent, men jag tog de sista två på hotellrummet. Därefter ringde jag upp lite room service och slappade i soffan framför OS rapporteringar. Room servicen är grym, inte farligt dyr och dessutom har de många olika varianter på paneer. Paneer är en indisk variant av keso, men mer i form av en mjuk ost som de använder i grytor eller göra tikka paneer av. Väldigt god!

Lördag morgon vaknade jag med kittlande näsa, så mitt dagliga träningspass blev lite lugnare men ändå 4km på löpbandet. När jag ändå var på gymmet bokade jag in en aroma massage på Spaet. Därefter körde jag på att avnnjuta frukostbuffé i solen och därefter flera timmars poolhäng. Klarblå himmel, lätt svalkande vind och ljudbok – det var inte alls tokigt.

Vid fyra plockade min privata chaufför upp mig och körde mig via en indisk sötsaksbutik till kontoret för att peppa mitt team lite. De jobbade lördag då vi hade saker som skulle produktionssättas och jag var där och hejade på dem lite. Sen tog jag min bil hem och preppade mig för massage. Såååååå skönt. Kvällen avslutades alldeles inoljad och mjuk med en pizza, kall öl och FaceTime med Em.

I söndags fick jag sällskap vid poolen, en kollega anslöt och vi hängde i solen och pratade nästan i munnen på varandra. På eftermiddagen hade vi bokat in chauffören som körde oss till ett indiskt köpcentrum där vi shoppade billiga Levis jeans (japp, har inte haft Levis sen mitten av 90-talet!) och strosade runt i ett extremt högljutt mall.

Ska man nu åka på tjänsteresor är det väldigt grymt när man kan låtsas vara på charter resa under de helger man måste tillbringa på resande fot!

Hur är din självbild?

Jag har funderat lite på det här med självbild. Vem ser andra när de ser mig? Och motsvarar det min egen bild av mig som person? Om vi till exempel tittar på mig i min yrkesroll, där är jag projektledare. I mina ögon en inte splitterny, nej mer senior än junior men fortfarande med massor kvar att lära. Nu driver jag ett projekt som när jag startade det för två år sedan, var flera nummer för stort. Där jag nu får feedback för att det är det mest välskötta IT projektet avdelningen någonsin följt, att det leds och kontrolleras, följs upp och rapporteras på ett exemplariskt sätt. Och där sitter jag i förarstolen, och känner mig lite bortkommen och ny. Så sent som igår fick jag höra vilket otroligt bra jobb jag gör och hur stolt jag ska vara över det vi levererar. Ser de inte att jag gissar, kämpar och sliter för att få ihop alla delarna i det elefantlika projektet? Tror de verkligen att det går att ha koll på alla leveranser och beståndsdelar? 

Ovanpå detta hade jag idag ett möte med en adept. En tjej som kontaktade mig innan jul och frågade om jag vill bli hennes projektledarmentor. Hon hade knappt vågat fråga, för jag hade ett så viktigt och stort projekt att driva… och jag som blev så otroligt hedrad och självklart svarade ja omgående. För jag vill gärna hjälpa till, jag hade enorm hjälp av min mentor i början av min karriär men imorse när jag förberedde mig för första träffen så kände jag mig jättenervös. Hade jag tagit mig vatten överhuvudet? Vad skulle jag ha att berätta? Vad skulle hon fråga? Skulle jag kunna ge några svar? Mötet gick bra, tjejen är super rar och har alla möjligheter att bli en bra projektledare bara hon får rätt stöd från chefen också!

Så här ligger jag nu i badet och filosoferar över min självbild… jag kanske måste landa i att jag numer är rätt bra på det jag gör? Att det finns de som ser upp till mig? Och att ledningen har sina ögon på mig och vad jag gör… (något som gör mig än mer orolig!!)

Krossat hopp

För två veckor sen var jag på en intervju, och det kändes så himla rätt. Kriterierna som de specat i jobbannonsen motsvarade ungefär ALLA mina styrkor och erfarenheter. Jag kände mig okrossbar och taggad! Rekryteringspersonen och jag hade ett bra samtal, vi tittade på mina erfarenheter och diskuterade min bakgrund. I rollen skulle det ingå en del teknik och en del personalansvar, jag kände att jag kunde erbjuda en bra blandning av de båda!

Idag ringde jag och försökte återkoppla… mitt CV hade presenterats för rekryterande chefer och de hade efter lite resonemang landat i att de behövde någon med mer teknisk kompetens. Någon som kunde ta de tekniska diskussionerna med cheferna och vara med på en gång. Samtidigt ville de inte förlora möjligheten att ta in mig som resurs, och skulle undersöka möjligheterna att ge mig en annan roll. Vad nu det skulle vara för roll på ett företag där det kryllar av tekniker, mekaniker och konstruktörer? Idag skulle de gå vidare med två andra kandidater, som båda är gamla tekniker och som sedan tagit sig an roller där de fått team ansvar, men fortfarande med ena foten kvar i tekniken. Den foten jag aldrig stuckit in i tekniken, för jag anser att det är experterna som ska få uttala sig – inte mediokra chefer utan verklighetsförankring.

Så här står jag nu, med ett krossat hopp och funderar på vad jag ska göra istället. För det gör ont, när hoppet förloras och nya utmaningar susar iväg. Ska jag ge upp och inse att det inte kommer leda till något på det här bolaget? Eller ska jag hoppas att de trots allt inser vilken grym tillgång jag skulle vara? Inte ens med en kontaktperson inne på bolaget lyckas jag ta mig på intervju – hur ska jag då, någonsin, kunna förflytta mig från min nuvarande roll?

Att få ge positiv feedback

Idag har jag haft utvärderingsmöte med en av mina projektmedlemmar och det är så rasande roligt att få dela med sig av positiv feedback. Att få utgå ifrån personens förutsättningar, projektets förutsättningar och behovet from min sida som projektledare och inte minst projektgruppen. Att sen se till vilken roll personen i fråga haft och hur det gått.

När det inte går så bra försöker jag ta samtal om det rätt så snart. Jag försöker hjälpa och stötta, och peka åt vilket håll hen behöver röra sig. Jag försöker genom att i klarhet förklara förväntningarna och kanske ge tips på stöd, processer eller nätverk hen kan ta del av för att komma framåt. Att vänta tills uppdraget är slutfört med att ge sådan feedback skulle varken gynna mig, projektet eller projektmedlemmen ifråga.

Idag var det en återkoppling av det positivare slaget. Att komma förberedd och ha funderat igenom vad som gått bra, och vad som har kunnat gå bättre är roligt. Tyvärr förvånar man oftast lönesättande chef, för många projektledare inser inte vikten av den feedback de får möjlighet att ge.
Så idag satt jag där, och fick chansen att klart och tydligt förklara vilket stöd den här resursen varit. Vilken värde jag satt på hens förmåga att bringa struktur, driv och klarhet inom det område hen jobbat. Hur tacksam jag är för hens förmåga att hålla information kort, koncis och “to the point”, tålamodet hen haft med organisationen runt omkring oss och att hen på ett pedagogiskt sätt förklarat vikten av en bra process inom området.

Jag blir glad, upplyft och energikickad av att få ge. Så nu ska jag snart bege mig hem från kontoret och ge min kropp ett löppass i skogen. För första gången tillsammans med en organiserad grupp – jag får se hur det går…

In i kaklet!

Det är en intensiv vecka på jobbet. Klockan är snart 22.20 och jag ska precis stänga ner locket på datorn. Presentationen för morgondagens viktiga möte är precis avklarat och imorgon ska jag vara på kontoret kl 7:45 senast. Möte med viktiga representanter på företaget, för projektet. Försöka förklara vad vi gör, varför och vilka utmaningar som vi har. Vad behöver vi stöd i, med och för.
Dagen började tidigt, men en presentation som slutfördes vid frukostbordet innan jag begav mig till ett kl 8 möte. Så kommer det fortsätta, fram till fredag eftermiddag. Då går jag på semester, på söndag flyger jag till Italien med en vännina. Det är vetskapen om det som tar mig framåt just nu, för såväl kropp och knopp protesterar.
Men nu kör vi, ända in i kaklet!

Hur uppfattar du förändring?

  Jag sitter på jobbet och filosoferar lite. Det har de senaste 36timmarna kommunicerats massor men i princip inte sagts något alls om min arbetsplats. Vi kommer att genomgå stora förändringar. Halva bolaget ska säljas av och det finns solklara delar som man VET kommer ingå i försäljningen. Sen finns det oklara delar, som min gruppering. Kommer vi ingå eller inte? I princip jobbar vi med de delar som säljs av, men just nu jobbar jag med någonting helt annat. Kommer vi att hanteras som grupp eller som individer?

Igår rådde det uppror i stora delar av den utpekade avdelningen. Oroliga människor som dessutom genomlidit omorganisationer och stora förändringar i övrigt de sista 2-3åren. Nu ska de byta arbetsgivare. För många är det här en stor oro – jag tycker mest det är spännande. Jag kanske är lite korkad, men jag omfamnar verkligen förändring.

Det finns en chans att gå från ett bolags stödverksamhet till ett företags kärnverksamhet. Ett uppköp kommer innebära att vi går från att vara en tärande verksamhet till den som genererar inkomster. Jag tycker det är jättespännande och kommer bli enormt besviken om jag inte ingår i försäljningen!

Samtidigt påverkar det här så klart min arbetssituation. Kommer jag kunna fortsätta jobba med mitt nuvarande uppdrag? Vad innebär det att vi om ett år har helt andra förutsättningar, hur planerar vi för det? Undviker risker och säkrar att allt går bra. För planer för aktiviteter i juni nästa år, det ska jag leverera redan till Midsommar i år. Utmaningar, jag måste tänka större, se möjligheter och risker, ta med dem i mina planer och listor – Det är när saker och ting ställs på sin spets som jag trivs bäst!

Hiss och diss

Saker jag gillar med mitt nuvarande jobb/Arbetsplats…

1. jag älskar problemlösning

2. mitt jobb är att koppla ihop person A med person B så att de kan lösa ett problem med sin samlade kompetens

3. jag är bra på det

4. Jag styr själv över min tid

5. Det är relativt välbetalt

6. Jag kan kan gå klädd i allt från klänning till kostym, eller jeans och sneakers om jag vill det

7. Superhärliga kollegor

8. Jag jobbar nu  en stor, viktig och högprioriterad leverans

9. … som är viktigt för företagets kärnverksamhet!

Saker jag inte gillar med mitt nuvarande jobb/arbetsplats

1. jag skulle utan vidare förhandling kunna tjäna 4-6 000kr mer i månaden

2. det är fyra kontor, utspridda över ett stort område (läs: man måste åka bil mellan en del möten)

3. alla fyra kontor ligger lång ut i tråkiga industriområden

4. jag lever som en nomad med alla jobbsaker i en datorväska

5. Mina viktigaste arbetsverktyg (datorn & telefonen) är fyra respektive tre år gamla…

6. Jag tycker att min arbetsgivare har fått besparingsnoja och allt ifrån julklappar till semelfika och tjänstebilar sparas in.

Anledninge till mitt inlägg? Imorgon kommer ett stort beslut fattas gällande tidsplanen av den leverans jag just nu jobbar med. Skjuter de på den i ett år kommer jag börja titta mig om mer aktivt efter alternativ utanför bolaget. Då tar jag kanske möjligeten att hoppa på nya äventyr!

« Äldre inlägg