• IVF,  resan mot mamma

    Statusuppdatering

    Jag tycker det är så spännande, Alex och Natalia och jag har allihop ett mål. Ett gemensamt mål. Att bli gravida. Det finns så mycket förhoppningar, förväntningar och rädslor – alla olika med ändå lika. Ska bli så spännande att se var den här resan tar oss.

    Min resa är ju lite mer steril än mina bloggkompisars. Där bör det ju ändå ingå en del sex, och sex är både härligare och sexigare än insemination. Mitt försök kommer bli lite mer monitorerat och härom dagen fick jag min mens och med det fick jag plocka fram pappershäftet från kliniken och säkerställa att jag följde instruktionerna.

    Så jag rinde kliniken och anmälde min första dag på cykeln och de verifierade att de fått hem min sperma och sen bokade vi in en tid för ultraljud för att säkerställa att jag har en växande äggblåsa och att min livmoderhinna växer sig tjock och fin. Så om en vecka ska jag återigen börja kissa på ägglossningsstickor och om två veckor ska den första inseminationen ha genomförts.

    Spännande, overkligt och osannolikt – samtidigt finns hoppet att jag om två veckor sitter här och har en växande alien i magen.

  • IVF,  resan mot mamma

    Baka bäbis

    Nu är nästa moment bokat. Det är så klart väntetid för att komma in på klinikerna, men jag hade räknat med att inte få en tid inom 3v – nu är det 4,5v men det är inte så mycket jag kan göra åt det!

    Så 15 oktober ska jag ta med mig en vän och bestämma behandling. Sköterskan jag pratade med idag lovade att skicka hem lite material i förväg så jag kan läsa på. Och på måndag ringer gynekologen mig med sin rekommendation, utifrån vad han fått för testsvar.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas, men så snart som senare samma vecka har jag ägglossning enligt Natural cycles, så kanske, kanske görs det första försöket i samma vecka. Hur skrämmande/skoj/osannolikt hade inte det varit?

  • IVF,  resan mot mamma

    Godkänd!

    Då är ytterligare ett moment avklarat i processen att bilda familj. Jag har nu genomfört det kuratorsamtal som är en obligatorisk del för alla individer som vill bli föräldrar genom assisterad befruktning med donerade könsceller (ensamstående, samkönadepar eller par som behöver stöd med ägg/sperma). Jag träffade en psykolog som under 45 minuter ställde frågor utifrån en tydligt definierad mall sammanställd av Socialstyrelsen.

    Samtalet började med en öppen fråga hur jag kommit fram till mitt beslut, hur ser mitt nätverk ut och hur jag har kommunicerat kring mitt beslut att bli förälder. Därefter pratade vi om hur man berättar för barnet om sitt ursprung och hur jag ställer mig till frågan när och hur jag tänker berätta för barnet. Slutligen kom frågan, hur resonerar och känner jag kring att barnet kommer kunna ta reda på namn och kontaktuppgifter till donatorn i mogen ålder.

    Jag måste säga att frågorna var bra, det kändes motiverade och psykologen bidrog med resonemang utifrån individer/par hon tidigare träffat samt hur Socialstyrelsen och även hon personligen funderade och resonerade i frågorna.

    Hade jag inte blivit godkänd så hade det varit av anledningar om att jag inte haft möjlighet att förse ett barn med en trygg uppväxt, att jag inte haft ett etablerat nätverk eller att jag inte haft den ekonomiska möjligheter att ge barnet vad det behöver. Då hade jag fått detta kommunicerat och kunnat gå hem och justera det och sen begärt att få en omprövning. Viktigt information för alla er som oroar för det här samtalet!

    Psykologen avslutade med att tydligt berätta att nu är nästa steg att kontakta kliniken för att boka ett datum för uppstartsmöte. På det uppstartsmötet kommer behandlingsform bestämmas, donator väljas och processen startas på riktigt!!

  • livet,  resan mot mamma

    Att skaffa barn

    Jag har precis sett Hanna Hellqvists kortfilm som heter Hannas Baby och finns på SvtPlay här och jag känner igen mig så otroligt mycket i hennes tankar, oro och funderingar.

    Min oro med att skaffa barn själv är…

    – att jag inte är tillräcklig. Som ensam förälder finns bara en, jag sätter ett barn till världen utan pappa. Utan en naturlig manlig förebild, jag tar faderskapet ifrån barnet inte bara som barn, utan under hela dess liv.

    – att det är en rent egoistisk tanke och vilja. Jag vill ha barn för att mitt liv ska kännas komplett.

    – tänk om. Tänk om något händer mig? Om jag blir barnets enda vuxen, hur ska barnet då klara sig? Det är inte snällt, inte alls.

    – hur överlever jag de första 18 månaderna? Jag är helt ärligt jätte orolig för att hur jag skulle klara av ett och ett halvt år isolerad med en bebis. Att dag ut och dag in vara utelämnad åt en skrikande bebis. När jag väl får balansera upp det med jobb igen är jag inte orolig, men hur klarar jag den första tiden utan att helt krevera?

    – tänk om barnet växer upp och inte tycker om mig? Inte förstår mitt val, tycker att jag gjorde fel och var egoistisk som valde barn… tänk om barnet inte älskar mig.

    Det är några funderingar och oro jag bär runt på och som gnager. Är man två kan man dela, gör jag detta är det Jag och bara jag.