Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: hopp

Att hoppas…

Bryta ihop och komma igen, det är vad livet går ut på. Jag blev ledsen igår, jätteledsen. Klart att det ingår besvikelser i den här resan mot att försöka bli mamma. Jag tar det verkligen inte förgivet att det ens kommer att gå, men hoppet finns där. Det där förrädiska, men ack så härliga känslan – hopp!

Jag klarade inte av att prata om det igår, kände i hela kroppen att om tårarna väl börjat så hade de inte slutat rinna. Idag känns det bättre, alla graviditetskänningar som jag upplevde att jag hade fram till onsdagkväll är som bortflugna. Jag funderar och spekulrerar lite på fortsättningen. Funderar på om jag ska gå på ytterligare en insemination om jag måste monitoreras inför en IVF eftersom denna cykel som började igår med största sannolikhet går förlorad. Förlorad undrar ni kanske, hur kan jag veta det?

Jo, det fanns ju bara ett spermarör på plats på kliniken. Nu när det inte gått som hoppats måste ny sperma beställas från kliniken i Danmark och det kan ta ett par veckor för den att levereras. Sen kommer en cykel till, då jag till bringar dag 3-11 i Thailand lapandes sol och värme. Jag misstänker att ska jag börja ta hormonsprutor vill de ha mig under uppsikt och åtminstone ha mig på besök en gång under den perioden. Så… för att inte förlora två cykler kanske en runda med insemination till kan vara aktuell? Får prata med kliniken till veckan och se vad de rekommenderar.

Om att hoppas och kämpa

Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.

Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.

Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.

Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.

Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här.  Tillsammans.