• livet

    Påskveckan

    Vad gör man med påskfirande när hela världen är isolerad eller i karantän? Landets statsminister står i media och klargör att vi inte ska fira påsk tillsammans, det är extraordinära tider och vi måste alla göra vårt för att hjälpa till. Min plikttrogna sida har en debatt med min logiska och rationella, planen för den kommande veckan har varit att åka hem till mina föräldrar. Jag har inga symptom, jag har haft minimal kontakt med människor de senaste två veckorna och varken jag eller mina föräldrar är i riskgrupp. Så jag har landat i att vara lite rabiat, jag kommer att åka upp och träffa min familj. Jag kommer inte springa runt i byns mataffärer, träffa min farmor (84 år med hjärtflimmer) eller några andra större sällskap. Däremot är vi fortfarande inbokade på skärtorsdagsspa tillsammans med mamma och svägerska, om Loka Brunn fortsätter att hålla öppet.

    Sen var planen att åka ytterligare norröver, till Sälenfjällen och njuta av vårsol och längdskidåkning. Det är mer osäkert om det blir av för min del. Det beror på om det finns längdspår att nyttja (de flesta spår- och pist-preppare har som följd av myndigheternas inrådan valt att avsluta säsongen denna helg) och hur livet kommande vecka utvecklar sig. Oavsett så är det en isolerad stuga, längdskidor i friskluft och flera vuxna som kan köra tillbaks till hemorten OM symptom skulle bryta ut. Men jag vet inte, här debatterar fortfarande mina hjärnhalvor. Lyssna på och följa statens allmänna råd – eller lyssna på min logiskt rationella hjärna?

  • Funderingar,  Hem,  livet

    Var är hemma?

    Igår läste jag ett inlägg på en av mina favoritbloggar, den sunda Ida som frågar varför är man där man är? Jag tror att de allra flesta av oss som någon gång har flyttat ställer oss den frågan. Jag vet att jag gjort det, många gånger, även om jag inte är ett dugg intresserad av att flytta tillbaks till orten jag vuxit upp – så känns det lika hårt varje gång som jag ska åka därifrån.

    Det jag saknar mest är närheten till familjen. I min lilla by i Bergslagen finns mina föräldrar, min farmor med sambo och min lillebror med sambo och två goa barn. Jag har också kusiner och kusinbarn i närheten och just närheten gör det så härligt. Man kan spontantbesöka för en kopp kaffe, gå på söndagsmiddag hos mamma, ta en löptur med pappa eller bara vara barnvakt åt syskonbarnen. Allt detta pressas nu ihop under en intensiv helg i kvartalet, eller i värsta fall, i halvåret. Min resa från barndomshemmet påbörjades redan i samband med studenten. Jag hade blivit antagen som Au Pair i USA och den 6 juli satt jag på ett plan från trygga, kända Sverige – till det stora, farliga och okända USA. Ett år senare åkte jag inte hem, jag åkte till Karlstad där jag huserade under mina  studentår – som blev aningens fler än de flesta. Fyra års studier varvades med förtroendeuppdrag inom Studentkåren och 7,5år efter jag flyttade dit fyllde jag på nytt ett flyttlass och for den här gången ännu längre bort. Nu har jag bott i vad jag anser vara min hemstad i nio år. 9 år!

    Förutom att jag inser att jag  börjar bli gammal så inser jag att jag nu rotat mig här. Skulle jag flytta härifrån skulle jag finna mig nya vänner, nya kvarter att kalla hemma och nya kollegor – men jag skulle alltid sakna den här staden. På samma sätt som jag i dag saknar min hemby och Karlstad och mina vänner/gator/minnen där.

    Har ni flyttat, eller bor ni kvar i er barndomsstad? Var känner ni er mest hemma? Och är det någon som flyttat hem igen? Hur var det? Jag är nyfiken, hjälp mig nu 🙂