• Träning

    Göteborgsvarvet, eller inte?

    I sex år sprang jag årligen ett halvmaraton och inte vilket som helst utan världens största halvmaraton! Förra året var jag inte ens anmäld, först hade jag en förhoppning om att vara gravid när loppet gick av stapeln – och det var ju inte alls läget istället var jag rejält skadad. Min förflyttning från motionsspår till asfaltslöpning tillsammans med emotionell stress i relationen och en fruktansvärd situation på jobbet satte sig fysiskt i min kropp och jag fick löparknä – men i höften. Samma muskel/sena som ger löpare löparknä satte sig i andra änden och gav mig en inflammerad tensor fascia latae och jag fick under ett par veckor bindvävsmassage promenadförbud och inflammationsdämpande. Senare övergick behandlingen till rehab övningar och lkad belastning med promenader och senare kortare jogging.

     

    Tensor Fascia Latae som övergår till ITB

    När rehabträningen var över började jag springa, i motionsspår. Det gick bra, men så snart jag lade till antingen högklackat eller asfaltlöpning kände jag av den molande smärtan igen. Nu har jag sen i december långsamt ökat min löpträning och hållit mig bara till motionsspår och det har gått bra! Jag har dessutom lagt till högklackat inte bara vid festliga tillfällen utan även till jobbet vissa dagar. Sen är jag fortfarande försiktig, har jag sprungit ett längre pass försöker jag vara snäll mot höften dagen efter.

    För snart två veckor sen agerade jag på en impuls och köpte mig en startplats i Göteborgsvarvet på Tradera. Totalt med köp av startplats och namnbyte betalade jag ca 500kr och nu står jag i valet och kvalet om jag ska springa. Jag har totalt som längst testat 4km asfaltlöpning sen i december och när jag gjorde det i förra veckan gick det så där… Dessutom är mina “längre” pass ungefär 8-10km och inte riktigt de distanser som jag skulle vilja ha åstadkommit för att klara varvet med schyssta förutsättningar.

    Hej och hå, antar att beslutet kommer att fattas någon gång under lördagen den 19 maj innan kl 13:30 när starten går 🙂

  • livet,  lördag,  Träning

    Alternativa planer

    Idag går stans största årliga idrottsliga folkfest av stapeln. Världens största halvmaraton startar, solen gassar och det kommer bli fullt med folk längs med hela banan. Folk kommer säkert springa över sin förmåga, dricka för lite vätska och svimma av längs med banan, men ännu viktigare – massor med deltagare kommer springa, jogga, gå och kämpa sig runt de 21 kilometrarna. Jag minns mitt första försök, för 6år sen den glädjen och lättnaden jag kände när jag sprang förbi 20km markeringen var så stark att gråten stockade sig i halsen och jag kunde knappt andas. Sen blev det ytterligare fem varv i rad, men i år ligger jag på sängen med blandade känslor. Jag hade gärna velat delta, men valde tidigt att prioritera en bankett i en annan stad. Nu hade jag inte kunnat springa ändå, eftersom min höft precis börjat återhämta sig från överansträngningen och knappast är redo för 21 hårda kilometer asfalt, men det känns lite sorgligt och tomt att inte stå där på startlinjen med alla andra löpare och våndas i värmen.

    Men jag laddar för en kväll med trevligheter. Jag ska sätta mig i bilen och åka tillbaks till min gamla studieort. Under mina år på universitetet hade jag förmånen att basa över studentkåren i ett år, och just i år firar den kåren 50årsjubileum. Så nu åker långklänningen fram, de högaklackarna på och håret ska lockas till – för ikväll blir det kalas!

  • Familj,  Träning

    Att sätta upp mål

    Igår var den stora dagen. Mitt femte halvmaraton på lika många år. Jag springer kanske ett lopp per år, det är allt, men det är en folkfest, en träningsmorot och en sån kick efteråt att det är mitt lopp. Första året jag sprang började jag under hösten med korta rundor på 3,5 -4km för att bygga upp ligamenten i mina trasiga knän. Efter 3månader började jag öka distanserna men ca8km är inte mycket till förberedelse inför 21km på tävlingsdagen. Jag nådde min målsättning och sprang på 1:59 och året därpå 2:00. Sen kom året från helvetet. För två år sen, 27grader varmt och dåligt förberedd, slet jag mig i mål på 2:10. Enormt besviken över kroppen men jättenöjd över att det som fanns innanför pannbenet var starkare än kroppen. Jag tog mig i mål, med en mycket protesterande kropp.

    Förra året var förberedelserna bättre. Men en förkylning veckan innan trodde jag skulle ta knäcken på mig. När jag sprang förbi 20km märket med 9min marginal till mitt personbästa höll jag på att börja gråta. Jag gick i mål på 1:55 och var överlycklig. Jag satte då målet att i år klippa ytterligare fem minuter av tiden. Trodde jag det var rimligt? Jag vet inte, men träningen har hållt i sig och vinterlöpningen gick bättre än något tidigare år. Så när förkylningsmaratonet drabbade mig. Då gav jag upp måltiden, efter 6v uppehåll trodde jag att min enda rimliga måltid var att klara 1:55. Jag vill pressa mig, men inte sätta upp mål som är helt orimliga. Jag anser att mål ska peppa, inte pressa!

    Så igår morse när min kropp dels signalerade upprörd mage och dessutom hade en konstig varm/kall känsla så trodde jag att jag skulle få sänka prestationsnivån ytterligare. Perfekt väder, bra val av kläder och en behaglig uppladdning i startområdet peppade. Jag ställde mig på startlinjen med musik och Runkeeper i öronen. 1:49 senare tog jag mig över mållinjen. Min klocka sa 1:52 och jag var lite besviken över att vara så nära – men inte nå ända fram. När jag då mötte upp mamma och pappa och de hojtar att jag sprang på under 1:50 – då började jag nästan gråta. Såååå glad!! Idag gör kroppen ont, ett Bodybalance pass ikväll hoppas jag kunna sträcka ut en och annan muskel. Nästa år, då är jag på det igen, kanske dags att komma ned till 1:47, eller varför inte 1:45??