• Sjuk

    Svensk sjukvård

    Imorse när min hals fortsatte värka trots halstabletter, ingefära/honung/citron-vatten och mycket sömn tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Jag gillar inte att erkänna att jag är sjuk, men nu har jag dragits med den här cykeln i 6-7veckor. Ja, sen Gdansk resan. Och jag har fått nog. Halsont  – symptomfri – träning – halsont, med ungefär 3 dagar i varje fas…
    Så jag ringde vårdcentralen och fick en tid redan i förmiddags. Så glad i hågen kom jag dit, säkert tjugo minuter för tidigt. Betalade och satte mig tillrätta för att vänta, läkare är aldrig i tid så jag räknade med att få vänta i minst en halvtimma. Döm om min förvåning om jag inte ens hunnit öppna dagens Metro förrän Dr P ropade mitt namn. med förväntansfulla steg klev jag så in på hans kontor. Han frågade om min sjukdom, klämde lite på min hals, lyste med en starkt ficklampa och skickade mig till labb. Redan på telefon hade jag berättat att jag var på Jourmottagning och provades negativt för Halsfluss och Körtelfeber för ett par veckor sen… men tydligen gjorde de ett nytt halsfluss prov på mig. Som så klart var negativt det också. Så tillbaks in till DrP, där jag återigen berättade om mina tidigare prover. För nu ville han skicka hem mig med diagnosen “virus” och medicinen “vila”. Jag sa som läkaren på Jourmottagningen sagt, att jag var här för fler prover. Då beklagar sig DrP att det finns så många olika virus, så det blir så många prover! Han följde med mig till labb och pratade med Berit, som tydligen fick muntliga instruktioner vilket prov som skulle beställas. Lite mer äcklig skrapning i halsen och beskedet att testet kommer “skickas iväg” sen var jag ute ur labbet. Så jag gick och satte mig för att vänta på DrPs tips hur jag ska göra tills dess att jag får testresultaten eller blir bättre. Men han kallade in patient efter patient, och efter tjugo minuter kommer han fram till mig och frågar “Det är inte mig du väntar på hoppas jag?”. Ingen av dem hade sagt att jag skulle gå hem, att mitt besök var avklarat eller något – så jag antog att jag skulle tillbaks in till läkaren. Men han hade inget mer att säga mig gjorde han klart, ute i väntrummet. Så det var bara att packa ihop sina saker och gå därifrån. Inte ett dugg klokare, inte ett svar visare. Bara 100kronor och 1,5h fattigare.

    Fungerar svensk sjukvård så här? Nej, det är för mycket/dyra tester. Nej, det är för mycket jobb. Nej, det blir ändå inte bättre. Jag blir arg. Ska man behöva gå runt och vara sjuk i 7veckor och ändå inte få hjälp? Ska de vara så ointresserade av att just hjälpa? Ska man behöva kräva tester för att få svar? Ska man behöva att ta en privat sjukförsäkring för att känna att man får hjälp och stöd som behövs?
    Suck.

  • Träning

    Nu vill jag inte mer.

    Sen Gdansk har jag dragits med något skit i halsen som inte vill ge med sig. Det har kommit och gått, men större delen av tiden har jag inte kunnat träna för att det har antingen känts som någon tryckt ner en  pingisboll i halsen eller som nu, det är som ett raspigt sår. Jag har försökt att vila, mer vila och lite mer vila. Jag har försökt lätt träning (i söndags) jag har försökt hård träning. INGET hjälper. Jag börjar misströsta. I över ett års tid har jag sprungit två-tre gånger i veckan. Att nu, bara två månader före nästa halvmarathon ha varit sjuk i 7 veckor är inte roligt!

    Jag pratade med min mamma, som har en bakgrund inom kosttillskottbranschen. Hon rekommenderade mig att chocka kroppen med zink. För att boosta immunförsvaret. Så, efter jobbet idag köpte jag mig en burk zinktabletter och tre gånger daglig dos har nu intagits. Och ska så göras i 5-7dagar. Hoppas det fungerar, för nu kliar det i min kropp.

    Ett annat problem är att jag inte känner mig hemma i min kropp när jag inte får träna. Jag äter fortfarande som om jag förbränner 1800kcal mer i veckan och det börjar nu synas och kännas på kroppen. Jag är livrädd för att inte komma igång igen, att halka ur mina goda vanor… Suck. Jag är lite deppig över det här. Snälla, snälla, snälla – låt mig bli frisk???

  • Kärlek,  livet,  lördag,  Okategoriserade

    lördagstankar

    I mitt huvud snurrar lite djupa tankar om livet, våren och att jag faktiskt saknar tvåsamheten. Jag trivs otroligt bra som singel, mitt liv är roligt, fullt av kärlek, underbara vänner och ett utmanande jobb. Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till och jag har verkligen jobbat på att bli starkare i mig själv, mer mån om vad jag vill och behöver. Det sista året har varit ett år där jag hittat min balans. Nu vill jag testa den här balansen. Jag vill bli kär! Hitta den där mannen som får hjärtat att slå volter och ger mig fjärilar i magen. Han som får mig att bubbla av skratt, ha en varm famn att krypa upp i och som jag kan ha en skön tystnad med. Så är det nu, jag är redo att ta nästa steg i livet. 

    M som jag nu dejtar har potential. Men när jag ligger på soffan med feber och halsont sa jag att han inte fick komma hit. Han ska upp till Dalarna och åka Vasaloppet nästa söndag, och jag tänker inte vara orsaken till att det blir inställt pga sjukdom. Så jag testar tålamod, hoppas att han har en skön skiddag i spåren med solen i ansiktet och tänker att är han rätt så gör det inget att vi inte kan träffas förrän jag är frisk. I morse Musikkryssade vi tillsammans över WhatsApp och det är så galet vuxet att jag knappt kunde sluta le. Men så är det, jag ler massor när jag är med honom. Det är otvunget och väldigt mysigt, bra tecken rakt igenom!