• Gravid,  resan mot mamma

    Att vara gravid…

    För det första försöker jag vänja mig vid tanken på just det. Att jag ÄR gravid. Enligt min app är jag redan i vecka 7 (eller v 6+4) och för en som tidigare inte haft koll på det här med veckor och dagar, utan räknat graviditeter i månader så blir det lätt förvirrande, men jag ska nog lära mig med tiden. Just nu är jag i första trimestern och när man läser om hur man brukar må under de här veckorna så är det vanligt förekommande att man är illamående, trött och att brösten spänner. Det ska gå att kunna träna på som vanligt (om man inte är för trött/illamående) och man börjar vänja hjärnan vid vad man rekommenderas att inte äta eller dricka.

    Hur mår jag då? Jo men bra, det enda jag känner av är att mina bröst är mer spända än normalt och emellanåt spänningar runt livmodern. Sen vet jag inte vad det beror på, om det är graviditet eller pollen eller något annat, men när jag är ute och springer så känns det som att någon sitter på min bröstkorg så det är tungt att andas. Så det blir ett lägre tempo för att lungorna ska hinna syresätta blodet.

    Jag har redan börjat utforska det alkoholfria utbudet på Systembolaget, men tänker att det får bli ett eget inlägg. Hittills är det tre olika flaskor spumante/prosecco som smakats och jag ska erkänna att de inte varit så tokiga någon av dem.

    Tillägg: jag måste erkänna att jag är oändligt tacksam för att må bra. Illamåendet kanske kommer, men varje dag jag vaknar och mår okej är jag tacksam. Kanske extra mycket efter att ha följt Alex resa…

  • Date,  livet,  resan mot mamma

    Statuskoll

    En vecka in på permissionen och man kan ju undra lite hur det går och hur jag mår. Första veckan var okej, jag tror att det till stor del beror på att solen sken från en blå himmel under stor del av veckan. Jag har så mycket lättare att vara glad, jag fylls av energi och lust att vara ute. Så vecka 1, vad hände, hur går det med mitt hälsofokus?

    • Jag sprang totalt nästan 3 mil med sällskap på alla tre rundor
    • Jag lyckades äta lagad mat, något som jag har rätt svårt med när jag är hemma och äter i stort sett alla mål själv går jag lätt på enkel mat som smörgås och en kopp te…
    • Jag gjorde två graviditetstest och insåg att jag faktiskt är gravid, något som skapat en kavalkad av känslor allt ifrån glädje, eufori och lycka till oro och skräck.
    • Snittade totalt en distans på 9,4 km och 14 000 steg per dag
    • Två hemma yoga pass
    • Jag har börjat fixa på min uteplats/veranda. Ny matjord i odlingspallarna, några nya perenner (akleja, stockrosor och rosenkrage), rengjort vindskydd och börjat plocka fram utemöbler. Tänk att säsongen äntligen är här!
    • Stort socialt fokus, både IRL och via sociala media. Facetime med Natalia i Rotterdam, middag med Karro och Josse (recept kommer!), promenader, lunch och träningspass.
    • Städning, jo det kan ju låta supertråkigt men jag håller faktiskt på att ordentligt städa radhuset. Ni vet dammsuga bakom den där soffan som är snortung eller skruva fast den där toalettsitsen som håller på och flyttar sig?
    • Barnvaktat, vid två tillfällen har jag varit barnvakt åt två små troll. Vi bakade, lekte kurragömma, cyklade, pysslade och fikade. Så mysigt att få låna och leka lite, bara vara här och nu!
    • Läst böcker i min vindskyddade hörna, en mycket viktigt del av livet och lugnet.
    • Landat i att Tinder dejten var nöjd efter tre dejter, eller åtminstone inte har tid eller lust just nu att hålla kontakten. Jag säger tack för knuffen från Mr T och för att ha fått mig att våga börja dejta, ha sex med andra och att tro på mig själv på dejtingmarknaden!

    Målet den här veckan är att fortsätta trappa ner, hålla i träningen och mixa in två-tre yoga pass och åtminstone ett pass på gymmet! En födelsedagslunch med kollegorna och en middag med Gourmet-Jörgen. Hoppas ni har fyllt på med ljuspunkter i er vecka också?

  • IVF,  resan mot mamma

    Dag 18 – testdag

    Jag påbörjade det här inlägget tidigare i veckan, men vågade aldrig posta det. Idag är det dag 18, enligt kliniken ska jag idag göra deras graviditetstest men jag gjorde ett redan tidigare i veckan. Jag hade läst på flertalet bloggar om vinsten och förlusten med att göra ett test innan den utsatta dagen och för att vara helt ärlig har jag tydligen väntat JÄTTELÄNGE. Det finns de som gör test dag 8 (10 dagar efter Ovitrelle sprutan, som tydligen innehåller ett ämne som stör graviditetstesterna) dag8 var förra tisdagen. Så jag tänkte att dag 15 borde jag bara få ett positivt utfall OM det gått vägen. Med allt som hänt de senaste dagarna med jobbet så känner jag att jag inte orkade med att helt plötsligt få mensen, ont i magen och dessutom besvikelsen med att det inte gått vägen. Jag kände att det var bättre att kunna förbereda mig själv mentalt för att den kommer om resultatet är negativt.

    Jag köpte ett test på Kronans Apotek, för jag orkar inte med att Apoktek Hjärtat (och därmed Ica) vet om att jag försöker bli gravid. Riktad reklam är inte riktad vad jag är ute efter just nu…

    Så jag gick upp, för som vanligt vaknar jag sjukt tidigt typ strax innan 6. Jag låg och drog mig innan jag insåg att nej, jag kan inte skjuta på testet. Så nu är det gjort… och nu försöker jag mest smälta det. Jag är gravid.

    Idag gjorde jag då klinikens test, det också ett svagt test streck som bekräftar att jag är gravid. jag hade velat ha ett tydligt, släng dig i väggen starkt test streck, men efter ett samtal med kliniken där de klargjorde att ett streck är ett positivt resultat. De bokade in mig på ett tidigt ultraljud efter påsk och sen började jag gråta.

    Jag är gravid!

  • IVF,  resan mot mamma

    Babyboom i kändisvärlden

    De senaste veckorna har jag uppmärksammat eller uppmärksammats på alla små bebiskulor på lite äldre kändiakvinnor. Det är Carina Berg som gror en knodd tillsammans med sin man. Det är Natalie Imbruglia som stolt visade upp bebismagen på Instagram i veckan. Sen är det Milla Jovovich, Elin Nordengren, Veronica Maggio och fler. Vad de har gemensamt utöver sina bebismagar är att de är alla över 38!

    Kanske är jag mitt i en trend av äldre mammor, men jag tänker att det är något annat. Jag har funderat över detta och nej, jag har inte kommit till något svar. Men jag tror det är ett symptom på något, när så många får barn så sent i livet. Dessutom flera av oss utan en pappa, utan en donator?

    Är det här resultatet av starka kvinnor med egna karriärer och inkomster? Eller är det resultatet av att först förverkliga sina egna drömmar – sen skaffa barn? Handlar det om sökande? Trygghet? Jag har funderat flera varv på det här och utan större underlag går det inte för mig att ge svar…

    Varför har jag inte barn redan kan man ju undra? Ja, jag försökte verkligen tillsammans med min Exman. Tyvärr var han varken lika dedikerad, hängiven eller tyckte att man behövde ha speciellt mycket sex för att lyckas skapa ett barn. Där och då dog min kamp för oss och jag gick. Han dödade mina drömmar med att inte delta trots att han sa att han också ville bilda familj.

    Sen har jag varit oplanerat gravid och att fortsätta den graviditeten hade inte varit rätt mot varken oss vuxna eller barnet. Sen har jag sökt efter en pappa till min familj och jag har försökt – men sen ett och ett halvt år tillbaks har jag sakta landat i att lösa det själv.

  • livet,  Mr T,  T

    Gravid?!

    Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

    Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

    Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

    Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

    Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

    Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

  • Relationer

    Ett graviditetstest

    Jag har haft en liten klump i magen de senaste dagarna eller om det till och med är veckor. I somras missade jag att ta mina mini-piller ett par dagar, något som kanske inte är så konstigt när man lever semesterliv och inte dyker ner i badrumsskåpet dagligen. Att jag missat ta dem varje dag sammanvägt med ett aktivt sexliv har gjort att jag börjat fundera. För de minipiller jag äter innebär att jag inte får några blödningar (så skönt!) och så började jag fundera på hur man då kan få reda på OM man är gravid. Så de här tankarna har snurrat och jag har kanske börjat känna graviditetssymptom och funderat på hur verkliga eller inbillade de är. För visst sjutton kan jag tycka att mina bröst är lite ömma, eller att jag har lite illamående – ja shit vad sjuk man kan bli och vilka symptom man kan frammana med lite tankekraft…

    Så för att åtminstone veta passade jag på att köpa ett Clearblue test igår, när T ändå är på tjänsteresa och jag inte behöver göra en så stor sak av det förrän jag själv vet. Jag preppade allt igårkväll och gjorde testet i morse. Snacka om blandade känslor när resultatet kom. Jag är inte gravid! Jätteskönt, för just nu vill jag inte trassla till livet ytterligare och sätta ett barn till världen där jag inte är känslomässigt trygg i relationen. Samtidigt vore det så jävla skönt att för en gångsskull släppa taget, vara lite icke-kontrollerande och bara låta det hända. För det kanske är det enda sättet för mig att få egna barn?

    Oavsett, jag är inte gravid. Däremot funderar jag allvarligt på att byta preventivmedel och gå över till Natural Cycles (Natalia skriver om det här). Jag räds lite över alla “röda” dagar som kommer att finnas i början av användandet. Vi är ju vana att ha sex flera gånger i veckan… ska vi behöva kladda med kondom då? Eller ska vi chansa? Det snacket behöver jag ta, men nu vore en bra period att byta eftersom såväl jag som T ska ut och resa var för sig ganska flitigt under de kommande månaderna.