• IVF,  resan mot mamma

    Att hoppas…

    Bryta ihop och komma igen, det är vad livet går ut på. Jag blev ledsen igår, jätteledsen. Klart att det ingår besvikelser i den här resan mot att försöka bli mamma. Jag tar det verkligen inte förgivet att det ens kommer att gå, men hoppet finns där. Det där förrädiska, men ack så härliga känslan – hopp!

    Jag klarade inte av att prata om det igår, kände i hela kroppen att om tårarna väl börjat så hade de inte slutat rinna. Idag känns det bättre, alla graviditetskänningar som jag upplevde att jag hade fram till onsdagkväll är som bortflugna. Jag funderar och spekulrerar lite på fortsättningen. Funderar på om jag ska gå på ytterligare en insemination om jag måste monitoreras inför en IVF eftersom denna cykel som började igår med största sannolikhet går förlorad. Förlorad undrar ni kanske, hur kan jag veta det?

    Jo, det fanns ju bara ett spermarör på plats på kliniken. Nu när det inte gått som hoppats måste ny sperma beställas från kliniken i Danmark och det kan ta ett par veckor för den att levereras. Sen kommer en cykel till, då jag till bringar dag 3-11 i Thailand lapandes sol och värme. Jag misstänker att ska jag börja ta hormonsprutor vill de ha mig under uppsikt och åtminstone ha mig på besök en gång under den perioden. Så… för att inte förlora två cykler kanske en runda med insemination till kan vara aktuell? Får prata med kliniken till veckan och se vad de rekommenderar.

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Första försöket!

    Så var det dags. Efter mitt besök på kliniken i onsdags åkte jag och hämtade ut Ovitrell sprutan som skulle trigga ägglossningen om den inte hände naturligt. Sen dess har jag försökt leva livet som ”vanligt”. I vårkväll kände jag mig som i en virvelvind, känslorna kom och gick. Jag var glad, orolig, förväntansfull och nedstämd. Många känslor ville kännas och finnas på samma gång. Jag försökte sysselsätta mig och julklappspaketering blev det som jag satte fingrarna i.

    Imorse vaknade jag efter en god natts sömn så jag gick ganska snart in och kissade på den sista ägglossningsstickan för perioden. Jag kunde inte tro mina ögon när detta var resultatet…

    Det betydde inget behov av ägglossningsspruta och ingen idé att oroa sig för hur jag skulle lyckas måla mig själv eller hur kroppen skulle reagera på hormonerna och liknande, kroppen samarbetade!

    Så imorse åkte jag till kontoret och fokuserade mestadels på att umgås med kollegor och skvallra om den nya chefen som annonserades ut idag.

    För en gångs skull åkte jag i god tid till kliniken, parkerade och anmälde mig i receptionen. Blev visad till ett rum där jag blev ombedd att byta om till sjukhusklänning och sätta på hårnät, ett par strumpor fanns också framlagda så jag skulle slippa bli kall om tårna.

    Sen kom barnmorskan och hämtade mig, samma mysiga BM som jag träffat vid två tidigare besök. Hon berättade om processen och bad mig hoppa upp i stolen. En dörr öppnades och analysen tittade in, verifierade att jag var rätt person för sperman och lämnade provet. Barnmorskan satte in något som öppnade livmodertappen och förde sedan in en lång smal kateter som såg ut som en pipett så långt in hon kunde. Sen var det klart. Jag fick ligga kvar i stolen med fötterna i högläge tills hon informerat mig klart om vad som nu gäller och när jag ska ta graviditetstest.

    Sen hoppade jag ner, gick tillbaks till mitt ombytesrum och lade mig på bristen en stund innan jag bytte om och tog bilen tillbaks till jobbet. Allting gick på mindre än 45minuter och sen dess har dagen fått rulla på. Nu inleds väntan… på att se om det tagit sig. Vet ni det, känns helt galet att ens tänka tanken!!

    0