• Bonusfamilj,  livet

    Är du generös?

    Hur bygger man en varaktig relation? Jag funderar en del på det, hur man investerar i jaget och viet för att växa tillsammans och inte isär. Alex har skrivit om det förr här på Girlytalk och i veckan som gick skrev Ebba von Sydow ett inlägg i frågan. Hur löser man det här?

    Dels tror jag att tröttheten spelar stor roll. Hjärnan slutar vara logisk och går in i ett rent emotionellt läge. Vi regregerar till vårt lilla jag, det barnet som vi alla en gång varit.

    Jag reflekterar här till mig själv och situationer där jag reagerat med inte mitt charmigaste jag. Exempelvis när T går iväg och gör saker med ursprungsfamiljen, dvs med ex-frun och barnen. Eller när han bara sticker iväg med alla tre på någon rolig utflykt och jag får inte ens frågan om jag vill följa med. Jag tror jag regregerar varje gång till den 8åriga Happy som stod på skolgården och inte fick vara med och leka. Den viljestarka, åsiktsmaskinen som var jag, som gärna kom med förslag och fattade beslut. Hon fick öknamnet Kungen och fick inte vara med och hoppa hopprep, gummiband eller leka datten. Jag minns att jag blev ledsen men satte på mig en kaxig min och gick därifrån, lekte med killarna istället. Det där med att bli mobbad, utfryst att inte få vara med det är den värsta känslan för mig. Och varje gång jag nu som vuxen återupplever den reagerar jag som lilla Happy. Jag hoppas att med insikten om varför också kunna hantera det bättre framöver, att kunna ge kärlek till barnet i mig, men reagera på ett mer vuxet sätt.

    Så det är väl exempel på när jag inte är så generös, när jag faktiskt är extremt ogenerös och egoistisk. Jag försöker komplettera det med att ge mer i andra lägen. Det finns småsaker som jag gärna gör för att visa omtanke. Ibland laddar jag kaffebryggaren åt T (Som alltid vaknar först och omedelbart tar sikte på dagens första kopp kaffe). Ibland lägger jag små lappar i kavajfickan när han ska på jobbresa (“tänker på dig”, “Ha en fantastisk dag” eller liknande). Jag övar mig på att blir bättre på att ge utrymme när någon är trött eller energilös. Sen handlar det om att ge varandra utrymme att göra det man är bra på. T lagar gärna mat jag löser gärna tvätten. Balans.

    Jag tror det är som Alex och Ebba skriver lägg till småbarn i ekvationen och det kommer att bli ännu svårare att få till balansen. När tröttheten smyger på, när jobbstressen lägger sig som en blöt filt över privatlivet, när barnens aktiviteter ligger på olika håll, genom vabbande och pusslande med tjänsteresor och exfruar. När situationer inträffar när reaktionen är omedelbar och osmickrande.

    Då är det inte lätt att vara generös.