• livet

    Påskveckan

    Vad gör man med påskfirande när hela världen är isolerad eller i karantän? Landets statsminister står i media och klargör att vi inte ska fira påsk tillsammans, det är extraordinära tider och vi måste alla göra vårt för att hjälpa till. Min plikttrogna sida har en debatt med min logiska och rationella, planen för den kommande veckan har varit att åka hem till mina föräldrar. Jag har inga symptom, jag har haft minimal kontakt med människor de senaste två veckorna och varken jag eller mina föräldrar är i riskgrupp. Så jag har landat i att vara lite rabiat, jag kommer att åka upp och träffa min familj. Jag kommer inte springa runt i byns mataffärer, träffa min farmor (84 år med hjärtflimmer) eller några andra större sällskap. Däremot är vi fortfarande inbokade på skärtorsdagsspa tillsammans med mamma och svägerska, om Loka Brunn fortsätter att hålla öppet.

    Sen var planen att åka ytterligare norröver, till Sälenfjällen och njuta av vårsol och längdskidåkning. Det är mer osäkert om det blir av för min del. Det beror på om det finns längdspår att nyttja (de flesta spår- och pist-preppare har som följd av myndigheternas inrådan valt att avsluta säsongen denna helg) och hur livet kommande vecka utvecklar sig. Oavsett så är det en isolerad stuga, längdskidor i friskluft och flera vuxna som kan köra tillbaks till hemorten OM symptom skulle bryta ut. Men jag vet inte, här debatterar fortfarande mina hjärnhalvor. Lyssna på och följa statens allmänna råd – eller lyssna på min logiskt rationella hjärna?

  • livet,  Mr T

    Jullov

    Jag ligger på en soffa i en stuga i de södra delarna av Sälenfjällen. Efter en julhelg hemma hos mina föräldrar fyllda med familj och släkt, en del skidåkning och vinterväder är det skönt med lugnet. Jag ska erkänna att jag hade älskat det tilltänkta sällskapet, T, men han mår inte nog bra för att ta sig hit.

    Storhelgssyptomen har landat och efter influensan övergav honom har han mått dåligt mentalt. Det är samma sak med mitt ex V som jag träffade i december. Storhelgerna får honom att må extra dåligt, känna sig extra ensam och låg. Vad är det vi gör med oss själva? Är det förväntningarna på de här dagarna som sätter krokben för oss? Varför kan det inte bara få vara vanliga dagar i december där vi råkar äta gott och träffa familj?

    Mina juldagar var fantastiskt fina. Det enda som jag saknade var T, särskilt när jag fick reda på att ex-frun kommit och hämtat barnen på eftermiddagen på julafton. Men, jag kan inte rädda honom från hans demoner. Det måste han göra.

    Igår åkte mina föräldrar till min syster med familj så jag hade en dag och kväll för mig själv. Jag åkte lite skidor…

    Sen besökte jag byns torg och köpte vin och mat inför resan innan jag begav mig till brorsan. Där var det läge för pulkaåkning, middag och filmmys. Så härliga barn – så härliga föräldrar.

    Nu är jag här och jag försöker njuta av läget. Nyårsafton har jag bjudit in mig själv till kusinens stuga dit ovannämnda familj också kommer. Så det blir ett nyårsfirande med släkt och familj, och med en bilkörning till stugan när kalasandet är över. Så jag misstänker en ganska nykter kväll också.

  • Familj

    Juldrama

    Ja vad säger man, det är snart jul och som i de flesta familjer innebär det drama på ett eller annat sätt. I vår familj innebär det en dragkamp om var jul ska firas och vilka som är inbjudna.

    Min mamma och jag pratade om det redan i oktober när mina föräldrar var här och renoverade. Sen igen i november när de fått inbjudan från min syster. För att ge lite bakgrund, min familj bor lite utspritt. Mina föräldrar och lillebror med familj bor längst bort, 35mil. Ganska så mitt emellan mig och dem bor min syster, eller snarare ca 15mil bort. Min syster har ett stort hus, som de det senaste året byggt ut ännu mer och nu inkluderar ett stort allrum och totalt huserar de på en 200kvm.

    Min syster har på samma ort sina svärföräldrar och sin svåger med familj, så till en början när deras barn var små firades varannat år där och varannat år hos mina föräldrar. Tills min bror fick fler än ett barn – då började vi helt plötsligt bli för många att fira ihop och problemen hopade sig.

    Så i år var mina föräldrar och jag inbjudna på julfirande kl19 på julafton – men min bror med familj var inte medbjudna. Det GÅR ju inte att ha åtta personer som nattgäster när man varit i stallet hela dagen. Jo, för de har stalltjänst hela dagen. Vad man däremot kan göra är bjuda in alla andra, dvs mina föräldrar, mig, svåger med familj och svärföräldrar. Så de kan lätt ha julmiddag för totalt 13 personer. Det där håller inte mitt hjärta för, så jag tackade nej och åker till mina föräldrar och hade ett ganska tufft samtal med min syster där jag ifrågasatte hennes prioriteringar för ur mitt perspektiv är det så mycket som är skevt med hennes sätt. Stallet före julfirande, krav på att man inte får komma före 18:30 på julafton, inte bjuda in småkusinerna, förvänta sig att vi ska resa på julafton mm mm. Och vem skulle jag tillbringa hela julafton med tänkte hon, själv?

    Så hon tycker att vi väljer bort hennes barn – jag tycker hon har lagt grunden till det valet själv.

  • Träning,  Varannanveckasfamilj

    Trail!

    Idag gjorde jag ett försök att variera mina joggingrundor och letade upp ett naturreservat som ligger alldeles nära där vi bor. Där fanns ett flertal utmärkta leder och jag valde en som var ungefär 6,5km. 

    Det blev ett rätt kämpigt pass, inte alls speciellt fort men både kuperat, stenigt och lerigt. Jag sprang över stenhällar varvat med fina grusvägar, det var lervälling varvat med spångar och jag tror att området kommer att ge mig nya favoritrundor vara jag kyskas orientera mig bland de utmärkta lederna. Kroppen får jobba lite mer när man springer trail, fotlederna får sin match, många stabiliserande muskler måste jobba och balansen testas. Skogen är verkligen min bästa träningsmiljö!

    Nu ligger jag utslagen i soffan efter ett kapitel högläsning i den utvalda boken, trött i kroppen på ett väldigt skönt sätt! Laddad för två veckor med Knatte, Fnatte och Tjatte!

  • Funderingar,  Hem,  livet

    Var är hemma?

    Igår läste jag ett inlägg på en av mina favoritbloggar, den sunda Ida som frågar varför är man där man är? Jag tror att de allra flesta av oss som någon gång har flyttat ställer oss den frågan. Jag vet att jag gjort det, många gånger, även om jag inte är ett dugg intresserad av att flytta tillbaks till orten jag vuxit upp – så känns det lika hårt varje gång som jag ska åka därifrån.

    Det jag saknar mest är närheten till familjen. I min lilla by i Bergslagen finns mina föräldrar, min farmor med sambo och min lillebror med sambo och två goa barn. Jag har också kusiner och kusinbarn i närheten och just närheten gör det så härligt. Man kan spontantbesöka för en kopp kaffe, gå på söndagsmiddag hos mamma, ta en löptur med pappa eller bara vara barnvakt åt syskonbarnen. Allt detta pressas nu ihop under en intensiv helg i kvartalet, eller i värsta fall, i halvåret. Min resa från barndomshemmet påbörjades redan i samband med studenten. Jag hade blivit antagen som Au Pair i USA och den 6 juli satt jag på ett plan från trygga, kända Sverige – till det stora, farliga och okända USA. Ett år senare åkte jag inte hem, jag åkte till Karlstad där jag huserade under mina  studentår – som blev aningens fler än de flesta. Fyra års studier varvades med förtroendeuppdrag inom Studentkåren och 7,5år efter jag flyttade dit fyllde jag på nytt ett flyttlass och for den här gången ännu längre bort. Nu har jag bott i vad jag anser vara min hemstad i nio år. 9 år!

    Förutom att jag inser att jag  börjar bli gammal så inser jag att jag nu rotat mig här. Skulle jag flytta härifrån skulle jag finna mig nya vänner, nya kvarter att kalla hemma och nya kollegor – men jag skulle alltid sakna den här staden. På samma sätt som jag i dag saknar min hemby och Karlstad och mina vänner/gator/minnen där.

    Har ni flyttat, eller bor ni kvar i er barndomsstad? Var känner ni er mest hemma? Och är det någon som flyttat hem igen? Hur var det? Jag är nyfiken, hjälp mig nu 🙂

  • Bästa vänner,  Familj

    Tacksam

     

     Glädjen i att ha varit hemma i mitt föräldrahem och bara känt mig älskad och omhändertagen. Den är genuin och känns i hela kroppen.

    Men lyckan i att sakna sin bästa vän, och hitta tid för att hänga. Promenera, prata, njuta av våren och planera. Ja – just nu är livet verkligen kalasbra!