• livet,  resan mot mamma

    Att skaffa barn

    Jag har precis sett Hanna Hellqvists kortfilm som heter Hannas Baby och finns på SvtPlay här och jag känner igen mig så otroligt mycket i hennes tankar, oro och funderingar.

    Min oro med att skaffa barn själv är…

    – att jag inte är tillräcklig. Som ensam förälder finns bara en, jag sätter ett barn till världen utan pappa. Utan en naturlig manlig förebild, jag tar faderskapet ifrån barnet inte bara som barn, utan under hela dess liv.

    – att det är en rent egoistisk tanke och vilja. Jag vill ha barn för att mitt liv ska kännas komplett.

    – tänk om. Tänk om något händer mig? Om jag blir barnets enda vuxen, hur ska barnet då klara sig? Det är inte snällt, inte alls.

    – hur överlever jag de första 18 månaderna? Jag är helt ärligt jätte orolig för att hur jag skulle klara av ett och ett halvt år isolerad med en bebis. Att dag ut och dag in vara utelämnad åt en skrikande bebis. När jag väl får balansera upp det med jobb igen är jag inte orolig, men hur klarar jag den första tiden utan att helt krevera?

    – tänk om barnet växer upp och inte tycker om mig? Inte förstår mitt val, tycker att jag gjorde fel och var egoistisk som valde barn… tänk om barnet inte älskar mig.

    Det är några funderingar och oro jag bär runt på och som gnager. Är man två kan man dela, gör jag detta är det Jag och bara jag.

    0
  • livet,  Mr T,  Okategoriserade,  T

    Kärleken och barnfrågan

    Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

    Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

    Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

    Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

    Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

    Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

    0
  • Familj,  Mr T,  Relationer

    Barn

    Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?

    T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han  har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.

    Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?

    Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.

    0