I morse hamnade jag i en länk-stafett där jag började med att läsa i GP om en ung tjej som fått pris för sin film om emotionellt ansvar. Det fick igång min hjärna och jag började fundera på vad de satte för mening bakom orden, googlade och hamnade här Hur delar man på det emotionella arbetet? av Jeanette Öhman. Därifrån började det snurra än mer, för jag känner igen mig så oerhört!

I samtliga mina relationer har jag tagit det större ansvaret, såväl för att upprätthålla vår relation som relation till andra familjemedlemmar och eventuellt gemensamma vänner. Att dela på ägandeskapet har varit en utopi något som jag vetat om aldrig kommer att uppnås och samtidigt har jag dragit det tyngre lasset och när min energi tagit slut då har relationen skrumpnat ihop och torkat. Jag ser mitt mönster, jag ser att jag gjorde det med min exmax och jag har gjort det nu med T. Jag ger, ger och ger. Jag möjliggör och planerar, jag säkerställer att vi har tid för mys och andra relationsbyggande aktiviteter.

De senaste halvåret är det den biten som åkt på stryk. Jag har inte kunnat lyckas ta ansvaret för känslorna sen jag flyttade. Att göra det på distans, med extremt begränsad tillgång till mannen är det svårt att underhålla eller bygga någonting. Jag upplevde samma sak när jag gifte mig, mannen försvann bort som till ett annat universum och jag stod där kvar som den som försökte få saker att fungera.

Är det ett generellt problem många män har att de inte förstår att relationer intefungerar om man inte investerar tid i dem? Relationer byggs av gemensamma mål, planer, gester, tankar osv. Relationer kräver att man bryr sig om hur den andra människan i relationen mår och att man tar ett visst ansvar för att den personen mår bra.

Vad tänker ni, har ni samma utmaningar i livet?