• Kärlek,  Mr T,  Relationer,  T

    Samtal pågår

    Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.

    Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!

    Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…

    Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.

    Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.

    Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?

    Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.

    Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.

  • Grubblerier,  Mr T,  Relationer,  särbo,  T

    Pepp istället för depp!

    Jag är en väldigt känslostyrd person, speglar alltför lätt känslorna hos personer som betyder mycket för mig. Inte så att jag dras ned i en depression bara för att T eller mitt ex varit deprimerad, däremot tar  jag lätt på mig skulden. Funderar på varför de mår som de mår, om det är något jag sagt/gjort. Som att jag skulle kunna provocera andras humörsvängningar eller känslomässiga svängningar. Jag sätter mig själv i stort fokus, för stort fokus, och eftersom (förenklat) jag är anledningen till de negativa känslorna så tar jag också på mig rätten att peppa/känna empati/krama bort de dåliga känslorna. För en deprimerad eller nedstämd är ju det det man minst av allt önskar har jag lärt mig. De allra flesta vill ha egentid istället för tvåsamhet, vara själv med sina tankar och känslor och inte belasta någon annan med det. Bra dagar när jag är stark i sinnet så är det lätt att verkligen veta det här, dagar då jag är vekare och blekare är det så mycket svårare. Då blir jag depp och grubblar över varför jag inte får vara med och stötta.

    Nu med T på distans och lite för lite att göra på jobbet kommer dessa dagar lite för ofta. Jag är lite för sårbar och ensammen då gäller det att sysselsätta sig. Hitta pepp istället för depp! Jag har försökt göra det genom att besöka motionsspåren som finns i närheten, besöka gymmet och strecha ut min kropp på ett Bodybalance pass och hänga med vänner. Bara att få ligga på en soffa och se på TV tillsammans istället för att göra det själv gör det så mycket lättare att hålla fingrarna borta från mobilen och tankarna borta från djupet.

    Tyvärr vet jag inte om det är en långsiktig strategi – borde jag inte istället lära mig att JAG inte kan påverka hur ANDRA mår?

  • Funderingar,  Relationer

    Relationer 

    Det har varit mycket snack om relationer i mitt liv de sista veckorna. Natalia och jag pratade om den extremt tuffa situation för Isabella och Odd, som måste hantera sin separation, familj och media. Vi pratade om hur extremt jobbigt det varit för oss båda för tre år sen när vi separerade och den skam det innebar att berätta för andra i vår omgivning. Vi diskuterade också dagens unga och deras syn på relationer, vi tror (precis som Tretti Plus Trevar-tjejerna) att relationer i framtiden inte kommer att vara livslånga utan mer av principen att vi gör varandra lyckliga nu, och när en relation tar slut så får man vara glad över de bra år man haft snarare än att sörja de år man inte får. 

    Igår på banketten satt jag brevid en man jag jobbade väldigt nära tillsammans med för 12-14 år sedan. Vi är väldigt olika, där jag är en beslutare/genomförare är han en analyserare/grubblare. Han beundrade min förmåga att fatta beslut och inte backa och börja ångra, jag beundrar hans förmåga att analysera och balansera. Vi pratade också om att vi har blivit mer komplexa individer med åren. Hur de 10+ år sen vi sågs sist har påverkat oss och vår förmåga att vara bra i relationer.

    Idag har jag lagt en hel del tid på att googla hur man agerar i relationer till en deprimerad partner. Jag söker stöd, eftersom min terapeut har tid först om ett par veckor… relationer alltså, grund till så mycket glädje – men också så mycket oro och smärta.

  • Grubblerier,  livet

    Är det mitt fel?

    Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

    2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

    2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

    2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

    2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

    Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

    Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.

  • livet,  T,  Varannanveckasfamilj

    Lite gnäll

    Helgen gick ju som jag berättat åt till att renovera trappen i vårt parhus. På söndagseftermiddagen fick jag lite panik när jag insåg att hela helgen hade gått åt till att måla, prata målafärg, åka till Bauhaus och greja. Ingen tid hade vi lagt på det som jag hade  velat ägna helgen åt, prata om oss och få en gemensam plan framåt.

    I torsdsgs kraschade jag lite när T återigen berättade att han känner sig “under isen” och inte kan svara på frågan om han är lycklig eller om han älskar mig. Han känner inte känslor, utan mest hanterar livet just nu. Jag ställde ett tydligt krav, och den här gången tänker jag inte backa. Bokar han inte in tid för samtal hos en terapeut eller psykolog innan påsken kommer, så ringer jag på tisdag morgon till min gamla mottagning. Så här ska livet inte vara!

    Men tillbaks till min söndagskänsla. Jag inser att det här med att byta familjesituation varj vecka stressar mig lite. Det jag vill hinna med på våra banrfria veckor, och inte hinner  med stressar mig. De få dagarna eller kvällarna som vi ses räcker inte till för att landa i de samtal som vi behöver ha. Och att ha samtal om barn, framtid osv med barn i huset är inte optimalt när barnen är en del av utmaningen. Så det här måste jag lära mig att hantera – hur håller vi liv i dialogen även om vi har barnen? Och hur kortar vi ner uppstartssträckan när barnen är hos sin mamma?

    Första steget är att T kommer ur sin svacka, sju månader är alldeles för lång tid för att inte prioritera sin egen hälsa och välmående!

    Edit: Att T inte kan säga att han älskar mig eller att han är lycklig är en effekt av att han inte mår bra (= är deprimerad på någon nivå). Detta är konsekvenser av sjukdomen som jag stött på tidigare både i tidigare relationer som i andras relationer. Trots att han inte kan säga det visar han mig det på andra sätt

  • livet

    Livet är inte lätt

    Jag läste Alex inlägg om hennes relation här, och jag vet inte vad det är men visst sjutton är det svårt med relationer. Jag och T är inte i den förälskelsefasen som man kanske borde vara i efter 1,5år varav 5 månader som sambos. För det sista halvåret har han känt sig “under isen”. Vad han gör åt det? Ingenting. Väntar på att få “egen tid” att tänka på. Så när jag var på tjänsteresa för ett par veckor sen hade han ju en magisk möjlighet – tog han den? Nej. Det gjorde mig väldigt uppgiven. Så igår hade jag en ny härdsmälta. Där han återigen påpekar att han behöver egentid, och inte har någon egentlig plan för hur han ska må bättre – förutom just ta det lugnt och lite egen tid. Jag ifrågasätter om han verkligen tror på den planen? Hur länge han tänkt gå runt och må så här? Om han förstår hur det påverkar oss, och mig? Att hans beteende väcker massor med dåliga minnen från min förra relation, där hans (till synes) oskyldiga svar triggar  känslor, osäkerhet och reaktioner hos mig grundade i min tidigare relation.

    Jag har i tre månader påpekat att jag behöver åka någonstans. Att det här svenska icke vädret och avsaknaden av sol dränerar mig på energi och får mig att må dåligt. Hans svar är att han inte vet om han vill åka någonstans. Att han bara behöver  egentid, lugn och ro. Ja, det gör mig galen!

    Jag har skrivit om det här förut, för ett par veckor sen efter vår Spa dag. Vad som hände efter den dagen var att jag tog tag i mina problem. Jag ändrade min situation på jobbet, jag bokade in en träff med min chef och en psykolog. Jag gjorde förändringar, för att inte låta min jobbsituation gå ut över honom och barnen. För mig blev stegen lättare när jag gjorde det för dem, inte för mig. Det blev mer konkret när jag såg hur jag påverkade dem. Den här striden kommer jag inte ge upp, han får helgen på sig att komma fram till en plan – är det inte en fungerande, konkret plan, så kommer jag kontakta hans sjukförsäkringsbolag och boka in honom hos en KBTare!