Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: deprimerad sambo

Livet med mr T

Tack Alex för input! Okej, livet med mr T. Ja hur går det egentligen.

Glad för att han fortsätter vilja vara här trots hans brist på kontakt med känslorna. Det var i juni som han avslöjade att han inte var säker på vad han kände och där står vi kvar. Ingen framgång, ingen utveckling, ingen förändring. Han tycker “jättemycket” om mig, kan säga att jag är jättehärlig, go, fin och snäll. Däremot kan han fortfarande inte känna eller säga att han älskar mig. Om det sårar? Massor. Det gör mig osäker, sårbar och tunnhudad. Det är den största av anledningarna till hur jag mår oavsett det faktum att jag gör vad jag kan för att frikoppla mig från hans bekräftelse.

Den förtvivlan jag upplever då och då över att inte ha den grundtryggheten i relationen gör mig svajig och sticksig. För att utveckla det mer så innebär det att jag tänder på småsaker. Småsaker som med största sannolikhet också triggas och förstärks av hans sinnesstämning. Att han inte orkar planera, kommunicera, se mig i ögonen, ha fysisk kontakt eller att han ibland till och glömmer bort att säga hej, god morgon, god natt…

I allt så försöker jag ju jobba med förståelse, att det är en sjukdom och att den inte syns på ytan. Den ligger där inne och gror. Då blir jag förvirrad över att han agerar “naturligt” mot barnen, men avvisande och inåtvänd gentemot mig. Han har en dubbelnatur där han orkar hålla masken och fokuset när det rör barnen, jobbet och till viss del vännerna. Det dubbelspelet rör till det i såväl min hjärna som mitt hjärta.

Självklart ifrågasätter jag vad jag gör här, kvar i en relation där han klart och tydligt säger att han inte vet om han älskar mig. Då googlar jag, för att få en bättre förståelse och hittar sådana här texter:

Speciellt i relationen till nära och kära kan avsaknaden av känsloliv uppfattas som särskilt svår. Deprimerade personer kan ibland börja tvivla på känslor som de tidigare på ett självklart sätt haft för t ex sin livspartner eller sina barn. Tidigare glädjeämnen (t ex en promenad eller fotografier på barnen eller husdjuren) eller olika försök att muntra upp verkar inte längre kunna väcka några känslor.

Deprimerade människor kan uttrycka att de känner sig fångna i sig själva (som “bakom en mur”), vilket ofta tar sig uttryck i ett hämmat kroppsspråk och mimik.

Och så tänker jag att det är en sjukdom, det är en obalans i hjärnan, och man ska undvika att göra stora förändringar i livet eller fatta stora beslut under en sådan period. Sen är jag över “huvudetkär” i honom när hans bra stunder glimtar fram. När han har en bra dag, en bra stund eller en bra vecka – då är han den underbara mannen jag blev kär i för snart två år sen. Jag är ännu inte där jag har fått nog, men jag utvärderar det noga och lägger en hel del tid på att balansera mitt liv och mina känslor.

Visst är jag trött på att han inte orkar ta tag i sitt liv och att det går veckor när han verkar må bättre och sen veckor när det är totalt mörker. Det sista samtalet vi hade kring området var för två veckor sedan när jag kom hem från Toscana. Han är inte beredd att gå i terapi eller behandling, han är inte beredd på att vi ska göra det tillsammans. Det enda som han ser ger någon effekt är att han får vila, vila och vila. Hur långt tar mig mitt tålamod? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar honom och just nu är det tillräckligt att han tycker jättemycket om mig, det håller mig ovanför vattenytan just nu.

Superkinkig

Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.