Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Etikett: bonusfamilj

Highs and lows

Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.

Det blev inte alls som tänkt…

Idag är jag lite ynklig. Igår fick jag beskedet att det inte blir någon resa för mig och M. Inte förrän han/vi tagit barnen på en resa. Han har inte hjärta att vi återigen åker någonstans när barnen inte har varit på resa sen i somras – och då med sin mamma.

En del av mig förstår honom, att han vill ta barnen på resa och ge dem en möjlighet att åka skidor. Den andra delen av mig är uppgiven och trött. Varför ska jag, eller snarare vi, alltid stå tillbaks? Jag har skrivit inlägg om det här förut, hur jag tycker det är jobbigt att T alltid reser de veckor vi inte har barnen. Hur han går all in de veckor som björnligan bor hos oss och hur han inte orkar med speciellt mycket de helgerna som vi har ensamma.

Det känns som att först kommer barnens behov, sen kommer jobbets behov och sen kanske vår relation kommer. T säger att han förstår hur jag känner det, men gör han egentligen det? Och varför gör han i sådana fall ingenting åt det?

Jag försöker nu landa i att min önskade romantiska cityhelg i solen, i praktiken (på sin höjd) blir en skidhelg i Sälen. Har jag nämnt att jag inte är  någon stor skidåkarfantast? Att mina knän klarar en halvdag i backen, och att jag sen ett par veckor tillbaks har ont i en höft? Men skidåkning verkar det bli, jag hoppas att vi kan sätta oss i nån timma och titta på möjligheter i helgen, för ska vi åka antar jag att det måste bli om två veckor? Sen är det påsk och för mycket folk i backarna och sen är väl säsongen slut – eller?

Ynklig, men förhoppningsvis snart på topp igen!

Tack och Tacksamhet


Igår slog det mig plötsligt att jag får en känsla av att jag är alldeles för egoistisk emellanåt. Det här med att vara tacksam till livet och de möjligheter som jag får kändes det som att jag tappat bort på vägen. Egentligen är jag otroligt tacksam för så mycket och tja… tack är ett ord jag använder ofta. Kanske för ofta, men här är ett litet axplock över det jag kände mig tacksam över igår.

– min lilla bil som gör att jag slapp åka kollektivtrafik till jobbet i ösregnet
– mannen som hade en extra jacka vid sitt skrivbord och lånade mig den när brandlarmet ljöd igår och jag var på en plats långt ifrån mitt skrivbord och vi var tuvngna att stå ute i ösregnet i 15 minuter
– Fnatte och Tjattes fråga om jag “läser för dem vid nattning”, det är tjugo minuter som både jag och dem ser fram emot. Läsa lite, varva ned och vänta på att John Blund ska komma
– promenaden efter middagen som jag prioriterade att ta, istället för att sätta mig i soffan
– mitt team och mina kollegor, jag är omgärdad av kompetenta och skickliga kollegor som kan sina saker
– min nya lilla familj, att de släppt in och inkluderat mig
– mina bloggvänner, det är så roligt att följa såväl Natalia som Alex vardag, äventyr och reflektioner
– mr T, han är min klippa, han får mitt hjärta att slå extraslag och han har det största av hjärtan. Vilket fynd jag gjorde på Tinder för snart ett och halv år sen!
– att min höft svarar upp på de strechövningar som jag hittade på min google-sökning och som gör att min höft känns bättre

Bonusfamilj

DNs krönikör har lyckats summera en hel del av mina tankar från måndagens premiär av SVTs nya serie Bonusfamiljen. Andra avsnittet ikväll!