• Kärlek,  Tinder

    Varför är kärlek så svårt?

    Jag vill börja med att klargöra att så klart inte all kärlek är svår, men för mig är kärleksrelationer svårt. Jag har lätt för kärlek till vänner och barn, känna in känslor och stämningar och jag är en varm och omhändertagande människa. När det kommer till dejtande är jag ganska dålig.

    Ganska dålig är en underdrift i vissa lägen och en överdrift ibland. Jag kan vara cool och kall, balanserad och förnuftig. Däremellan kraschar hela jag och beter mig som en övergiven treåring. Igår tipsade Natalia mig om det här inlägget på Happydaiting.se och jag läste det, noggrant och ja visst är det så jag beter mig. Som en treåring som är påväg att överges för ett uteblivet sms eller att en kille jag träffat två gånger inte vill ses mer. Antingen får jag ångest och det enda jag kan tänka på är att jag aldrig kommer hitta rätt eller så vill jag ta kontrollen och avsluta det. Jag vill styra, jag vill att det ska gå snabbt så att jag kommer ifrån sankmarken och hoppandet mellan tuvor och får fast mark under fötterna.

    I söndags hände det igen och min värld blev svart. J och jag skulle träffas, han tog oartigt lång tid på sig att svara och när smset väl kom skrev han att han hade sonen hos sig, mamman var sjuk. Jag sjönk ner i analyser varför han inte skrivit det tidigare under dagen, varför han var så kortfattad mm. Jag analyserade hans aktivitet på Tinder och funderade över sanningshalten i smset.

    Senare på kvällen kom två sms till som jag kastade mig över och besvarade. Nästan tiggde och bad om en lunchdejt i veckan. Jag kände nästan skrapsåren på knäna och bröt mot min tumregel att ”less is more”. Det utlovade smset igår var 9 timmar försenat men det kom och enligt det har livet kört ihop sig och han räcker inte till. Så med hjälp av mina vänner och högst älskade bollplank fick vi ihop ett svar, med lagom dos omtanke och lagom dos distansskapande.

    Jag var nere i de mörka djupen i söndags för en kille jag inte ens vet om jag tycker om, men som jag är nyfiken på och när han inte hör av sig så svartnar det. Hur irrationellt är inte det? Suck.

    0
  • Kärlek,  livet,  Relationer

    Dejta som ambivalent

    Först och främst har jag de senaste två dygnen konstaterat hur extremt dålig jag är på relationer, eller åtminstone på de inledande stadierna av vad som kanske kan bli en kärleksrelation. Jag spejsar totalt. Detta är så klart en effekt av mitt anknytningsmönster, den ambivalenta.

    Redan under de första dejterna med din partner kan du börja dela med dig av personliga och intima berättelser. Du kan snabbt känna stark passion och förälskelse. Det kan kännas som att du vill “sammansmälta” med din partner. Ibland leder det till att din partner blir skrämd, vill ta det långsammare eller backa.

    klipp från Bättre Relationer

    Efter dejten lördag-söndag sa vi hejdå med ett löfte om att ses samma eftermiddag. När sen sms:en kom under eftermiddagen om att J skulle via sina föräldrar på middag och bli sen så kändes det okej. Men när det utvecklades till ett nytt sms med besked att han skulle hjälpa sina föräldrar med praktiska saker och riskerade att bli sen – då började min hjärna skena.

    När jag gick och la mig tre timmar senare hade inga nya sms landat i min mobil från honom, min hjärna hade gått i spinn och jag läste in ALLT i den tystnaden. Från att samma morgon ha flugit runt på små rosa moln till att befinna mig längst ner i den mörkaste avgrund. Jag blev skiträdd, drog omedelbart slutsatser på hans tystnad, den triggade mina beteendemönster och tidigare relationsstrategier. Jag såg omedelbara likheter mellan J och MrT och den tystnad han bemötte mig med under stora delar av vår tid. När saker blev jobbiga tystnade han.

    Måndag morgonen mådde jag bättre, ett sms höjde humöret. Tystnaden under dagen drog mig igen nedåt, varför messade han inte? Hjärnspökena bara snurrade, trasslet i hörnen bara växte. Kvällarna brukar vara våra sms-moments, men kvällen kom och han inte hörde av sig. Jag dök igen, rakt ner i det mörka hålet där resonemangen går i cirklar och hjärtat är frikopplat från hjärnan. Det lustiga? Jag vet ju inte ens om jag tycler om karln, jag vet att vi har bra samtal, skrattar ihop, han är härlig – men på riktigt. Vi har varit på TRE dejter, kära nån Happy. Relax!

    Visst kom det ett sms sent igårkväll också, han hade varit upptagen med sportevenemang hela kvällen och fick ändå iväg ett svar vid 23-tiden, en kärleks/puss emoji avslutade meddelandet. Så min berg och dalbana fortsätter. Natalia och Karro försöker hålla min hjärna i shack, hjälper mig resonera och agera med hjärnan och inte hjärtat (eller är det tvärtom?) och Gourmet-Jörgen asgarvade åt mig och förstår inte hur någon som är så skarp på jobbet kan vara så nojjig på andra områden.

    Här är jag. Superskarp på jobbet, supernojjig i kärleksrelationer, men med en ambition att bli bättre. Genom medvetenhet om mina svagheter (nojjighet) och tydligt stöd och support (vänner) så ska jag besegra demonen som är mitt ambivalenta anknytningsmönster. Låt oss bara hoppas att J inte är undvikande, då jäklar åker han ut med ändan före!

    0