• livet,  Okategoriserade

    God natt

    Har laddat hela helgen för en mysig söndagskväll med T. Vad gör jag? Bort mig.

    Fy fan.

    Har ni sådan kvällar när känslorna liksom hamnar på utsidan? När minsta lilla besvikelse resulterar i tårar, reaktioner som inte alls står i parentet med vad som sägs eller görs? När man, medans det pågår, inser att man överreagerar, övertolkar och… förstör? Ändå kan man inte bryta det.

    Jag hade en sån kväll nu. T kom, med vin. Vi skulle laga mat. Vi skulle prata om nästa helg. Jag tror jag dödade all lust han någonsin haft att tillbringa tid med mig. Tårarna sprutade som på lille skutt när han inte kunde ge besked om eventuell resa. Han hänvisar till barn och till skör exfru. Jag inser att han kommer inte kunna frikoppla sig från hennes nyckfulla energisvängningar eller sin vilja att göra allt för barnen på många år. Jag tolkar in allt och lite till, för sånt var mitt humör just, exakt där. Det är de dagarna på månaden, när känslorna bärs på utsidan huden.

    Så nu sitter jag här i soffan och väntar på min inneboende som borde komma när som helst. Jag väntar och mår uruselt. Jag har försökt att andas. Försökt att skicka ett sms där jag skriver förlåt, vet att jag gör saker värre. Fy fan. Jag vill bara backa och göra om hela kvällen. Usch. Fan.

    Någonstans vet jag att allt jag gör nu bara gör det värre, ändå har jag svårt att släppa det. Stänga ner. Allt har gått fel, allt, matlagning, samtal, närhet. Allt.

    God natt.

  • livet

    Känslor!

    Den här sommaren har jag testat på lite nya aktiviteter, sånt som jag inte gjort av olika anledningar. Vandringen har faktiskt inte lockat, höghöjdsbana har jag haft respekt för, SUP har jag inte haft utrusning till och så vidare.

    Det här med att prova nya saker, det är så upplyftande och känslokrävande. Inför finns där känslor som oro, nyfikenhet, fundersamhet. Sen kommer beslutsamhet, ännu mer nyfikenhet och tvivel, innan jag uppryms av fokus, glädje, tacksamhet och stolthet när jag väl påbörjat det!

    I en värld där jag kan uppleva att känslor ofta förstoras eller förminskas, ska helst inte finnas där tycker jag det är så skönt att få uppleva dem. Nakna, råa känslor som bara får finnas och kännas. Dessutom känslor som inte är kopplade till relationer utan upplevelser, rätt underbart det också!

    Har ni testat något nytt i sommar? Och hur kändes det?

  • Grubblerier,  Kärlek

    Brev till Mr T

    Kära Mr T,

    Jag vet inte vad du tänker eller känner. Jag vet inte hur du mår eller vilka mål du har, det enda jag vet är känslorna du väcker i mig.

    Du fick mig att dansa på rosa moln och hoppa upp mot stjärnorna. I dina armar kände jag mig trygg och säker. Jag såg vår framtid. Det är längesen nu. Nu är känslorna du väcker oftast oro, ensamhet och ängslan. Jag funderar på vad som händer bakom dina fina grå ögon. Vad som snurrar i din hjärna och i ditt hjärta. Att kärlek och känslor kan vara så svårt för någon som är så smart.

    Jag vet inte om jag orkar mycket längre. Ibland kommer jag på mig med att titta på möjliga framtida boenden. Jag söker information om insemination för ensamstående kvinnor och funderar på hur jag kan få mitt liv att fortsätta utan dig.

    Jag bär runt på en sorg i mitt hjärta och en klump i min mage. Jag vill så gärna att det ska bli vi, på riktigt och för alltid, men jag vet inte hur länge jag orkar. Min skorpa är så tunn, och varje gång den rivs bort från såret blir den svårare att läka.

    Jag älskar dig ännu, frågan är hur mycket kärlek och tålamod som finns kvar när du har ett svar. Frågan är om jag orkar vänta och oroa mig tills dess. Frågan är om vi har en framtid.

    Jag önskar dig lycka i livet. Jag hoppas att du kan hitta den med mig, jag är glad att du försöker ta hand om dig även när det är på bekostnad av oss. Mest av allt hoppas jag på ett svar, vad vill du med oss?

  • Grubblerier,  Mr T,  Relationer,  särbo,  T

    Pepp istället för depp!

    Jag är en väldigt känslostyrd person, speglar alltför lätt känslorna hos personer som betyder mycket för mig. Inte så att jag dras ned i en depression bara för att T eller mitt ex varit deprimerad, däremot tar  jag lätt på mig skulden. Funderar på varför de mår som de mår, om det är något jag sagt/gjort. Som att jag skulle kunna provocera andras humörsvängningar eller känslomässiga svängningar. Jag sätter mig själv i stort fokus, för stort fokus, och eftersom (förenklat) jag är anledningen till de negativa känslorna så tar jag också på mig rätten att peppa/känna empati/krama bort de dåliga känslorna. För en deprimerad eller nedstämd är ju det det man minst av allt önskar har jag lärt mig. De allra flesta vill ha egentid istället för tvåsamhet, vara själv med sina tankar och känslor och inte belasta någon annan med det. Bra dagar när jag är stark i sinnet så är det lätt att verkligen veta det här, dagar då jag är vekare och blekare är det så mycket svårare. Då blir jag depp och grubblar över varför jag inte får vara med och stötta.

    Nu med T på distans och lite för lite att göra på jobbet kommer dessa dagar lite för ofta. Jag är lite för sårbar och ensammen då gäller det att sysselsätta sig. Hitta pepp istället för depp! Jag har försökt göra det genom att besöka motionsspåren som finns i närheten, besöka gymmet och strecha ut min kropp på ett Bodybalance pass och hänga med vänner. Bara att få ligga på en soffa och se på TV tillsammans istället för att göra det själv gör det så mycket lättare att hålla fingrarna borta från mobilen och tankarna borta från djupet.

    Tyvärr vet jag inte om det är en långsiktig strategi – borde jag inte istället lära mig att JAG inte kan påverka hur ANDRA mår?