Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: T (sida 1 av 5)

Jag är redo!

Så sitter jag på flygplatsen och känner mig redo för vardag igen. De åtta dagarna i solen har verkligen gett mig energin och hoppet tillbaks. Nu känns det som att jag är redo och taggad inför de utmaningar som jag vet kommer.

Det är inte bara resan med IVF och förhoppningsvis en graviditet som ligger framför mig i år. Dessutom ska jag ta hand om relationen till T. Det kommer inte att bli en enkel resa men jag känner mig bara mer taggad och redo efter distansen som den här resan har gett mig. Dessutom är jag så tacksam till Josse och den bok som hon plockat med och som bekräftar så mycket av mina aningar, funderingar och egna slutsatser. Det finns teori och forskning som visar att jag har rätt och att tro och hoppas på en hållbar relation utan förändring mellan mig och T är som att tro att en fisk klarar sig på land bara man hoppas tillräckligt mycket.

Så idag är jag tacksam för att jag är redo att ta till mig informationen i boken jag fått i min hand, solen och värmen har gett mig den energi som jag behöver för att klara resterande vintermånader och lusten att gå tillbaks till kontoret imorgon!

Att välja kärlek

Ni har ju fått följa min resa med Mr T på väldigt nära håll, så jag fortsätter. Det är säkert så att ni som har lite distans till det kunnat förutse hans drag och reaktioner mycket bättre än vad jag kan, som liksom är insmetad i det.

Det är ju nu tre veckor sen jag en lördagkväll åkte dit och satte ner foten. Under promenaden därpå bad jag honom bestämma sig, en gång för alla. Mer eller mindre energi på oss, mig och vår relation. Det status quo som rått de senaste veckorna och månaderna kunde inte fortsätta. För sen ganska exakt en vecka sen när han inte visat tillstymmelse till ökat intresse och absolut inte gjort något försök att öka kontakten meddelade jag honom att jag vill ha radiotystnad. Tills dess att han bestämt sig tänker jag bestämma att jag jobbar på att minska hans inflytande över mitt känsloliv.

Träffade Karro igår över en kopp te och lite småkakor, försökte avhandla sista veckans känslostormar för oss båda och landa lite inför resan. Då säger hon…

Du väljer kärleken Happy! Ditt val kommer oavsett om det blir ni eller inte innebära ett steg närmare den kärlek som du vill ha och förtjänar!

Karro

Det ska jag ta med mig och påminna mig om de dagar som det känns extra jobbigt. För de är där, stunderna när jag undrar varför jag utsätter både mig och honom för det här. För visst är det lättare att bara fortsätta att vara? Leva i veligheten och osäkerheten. Då vet jag åtminstone vad jag får, och inte får.

Men nej, för att välja kärleken måste jag ta mig igenom detta. Mr T måste bestämma om han vill ha mig som sin vän eller flickvän, och fattar han inget beslut så är beslutet att jag vill ha mer än vad han kan erbjuda.

Nu händer det, del 2

Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.

Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.

Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.

Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.

Nu händer det

Jag påbörjade det här inlägget i mitten av november, då hade jag en mental breakdown på Mr T. Vi fortsatte träffas men som vänner tills jag insåg (igen) att det inte kunde fortsätta, för om våra dejter är 8-10 på en 10 gradig skala, så är tystnaden däremellan en – 5 på samma skala. Så här skrev jag i november…

Jag tagit tjuren vid hornen och haft ett avgörande samtal med mr T. Min energi har på riktigt tagit slut med hans icke handlande i vad han kallar vårt ”dejtande”. Två år utan förändring eller ens att han visar ambitioner att se mig, ge mig, prioritera mig utan endast ger mig dimridåer för att fortsätta sitt beteende. Två år men nu har mitt oändliga tålamod med honom tagit slut. Nu har hinken med kärlek tagit slut, den är inte bottenlös. När den inte längre fylls på så sinar den. När prioriteringarna alltid är andra och väldigt sällan jag, när känslan är att jag bara prioriteras när det allt klaffar. När barnen är snälla, Mr T är på humör, inga kompisar vill träffas och bilen är tillgänglig.

Dessutom är jag satans trött på hans enorma rädsla för att hantera konflikter eller andra känslor än glädje. Tror han baserat på vad jag skriver eller inte skriver, att jag är arg eller ledsen så gömmer han sig. Han undviker i allra största utsträckning att behöva hantera känslor eller prata med mig när jag är arg.

Till sist den lilla detaljen att 90% av vår kommunikation går via skrift och hans meddelandes består till mer än hälften av emojis. Han ringer inte, han svarar inte om jag ringer. Messar inte jag en dag frågar han varför jag är en ”tystis”, ingen reflektion kring att han kanske kan ta initiativet i en dialog.

Trots samtalet i november där han orkade ta sig i kragen i kanske en vecka efteråt så sjönk han återigen tillbaks till sitt vanliga passiva jag. Det jag nu gör har bearbetats länge men kanske jag äntligen är nog stark i mig själv att jag kan ta steget bort från den här “relationen” där jag agerar som en medberoende? Karro som är i sin egen relationsprocess ställde några förlösande frågor i lördagskväll och stärkte mig i min resa.

Lördagen för snart två veckor sen rann bägaren över igen och jag åkte till T och förklarade att han hade ett val att göra. Han kan välja att lägga mer eller mindre tid och energi på oss. Nuläget är inte hållbart för mig. Med mer tid menar jag en relation och med mindre tid så backar jag, för jag behöver en paus för att kunna frigöra mig från mina känslor för honom. Ingen är väl förvånad om jag skriver att han inte gett mig något svar, nu snart två veckor senare? Däremot kanske ni blir fövånade över att jag verkligen inte tar kontakt med honom, inga sms, inga telefonsamtal, inga roliga Instagram-delningar. Ingenting. Nu ska jag bara hålla i detta.

Imorgon kväll ska jag träna och se På Spåret. Lördag är det löpning med ett gäng tjejer och sen middag med Josse. Söndag är än så länge öppen, men Vinterstudion och en promenad med Karro kanske? Eller ett besök på gymmet? Sen är arbetsveckan igång igen och dessutom den seriösa nedräkningen till avresan på fredag.

Hjälp mig nu, håll era tummar för att jag lyckas!

Tack och hej

Ett av de största beslut som fattats de sista veckorna är att jag och T har släppt taget. Efter två intensiva kvällar av prat och några dagars reflektion insåg jag att nej, det här fungerar inte. Antingen släpper vi taget och går vidare eller så dödar vi det genom kvävning, dränkning eller något liknande.

Att jag veckan innan i protest skapat ett Tinder-konto och kvällen innan fick upp en profil som såg ut som T men utan ansiktsbilder och med fingerat namn gjorde nog också sitt. Vi redde ut saker och ting, pratade, pratade och pratade. Sen fortsatte kvällen med vin, matlagning, mer prat och mys.

Jag har bearbetat detta så länge och det känns okej, även om det är ringt att släppa drömmarna och hoppet om en gemensam framtid. Värst är ändå helgerna då det liksom inte händer något om jag inte gör stora planer… som denna helgen, det känns väldigt mellanmjölk.

Vardag

Hemma igen och vardagen kicksparkade mig rakt i ansiktet. Kaos och bränder lite överallt, något som jag tror att vi nu löst ut det mesta av. Sen är det medarbetare som mår mindre bra på grund utav den sjukskrivna kollegan. De tar på sig fullt ansvar för att fortsätta leverera och jobba i samma takt som tidigare även om en nyckelresurs saknas.

Jag kan inte beskydda dem, då får jag stå och övervaka dem under deras arbetsdag och ni hör ju själva att det inte går. När jag sen, gör min chefsliga uppgift att veden svara varandra med respekt. Andas en gång innan de hasplar ur sig något vasst eller upprört. Då reagerar de som små barn “Men hen då, jag tänker inte ta hela skulden”. Jag måste erkänna att bättre föräldraskola finns nog inte!

Sen blev jag invald i bostadsrättsföreningensstyrelse. Genom mitt förnamn och husnummer, inte ens en presentation. Har aldrig blivit invald i något utan en presentation och omröstning. Det kändes, vårdslöst!

Jag kan också litegrann ha aktiverat ett Tinder-konto. Det är vår, T är… ja jag vet inte, frånvarande är nog den bästa beskrivningen. Sen han uteblev från förra veckans fest med ett kort formellt sms har han inte ens försökt träffas för att prata om det.

Borde jag formellt göra slut med honom? Och hur gör jag det, ett sms? Han svarar ju inte när jag ringer… eller ska jag vänta tills när jag träffar honom? Enligt honom har vi ju dejtat sen ja, jag vet egentligen inte när. December 2017?

Nu är det fredag, sen hade det varit gött med en helg av återhämtning och träning!

Skilsmässoskadade män

Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.

Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.

Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.

Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.

Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂

Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.

Avslut

Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

I mitt påskägg…

…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!

Osäkerheten

Jag har inte skrivit något om mig och T på ett tag och jag tänkte… att något kanske jag ska nämna om det. Som jag tidigare skrivit så träffas vi fortfarande som par, något som inte bara överraskar Natalias mamma och min chef, utan många som frågar finner nog detta lite underligt. Att vi flyttade i sär men fortfarande är ett par. Att vi gick från sambos till särbos, det utmanar nog gemenemans syn på hur relationer ska utveckla sig.

Det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara, jag vill gärna ha hela kakan med familj och barn – men just nu klarar inte T av mer än detta. Att välja när vi ska träffas och att kunna krypa in i sitt hem utan krav på umgänge. Han är inte i mentalbalans och han säger det själv, men jag har ännu inte utmanat och frågat hur han jobbar med att ta sig till en mentalt stabilplattform. Men ett steg i taget.

Nu är det så att T och jag träffas, regelbundet men det jag saknar är att ses på stan, gå på middag, se en bio, umgås med andra eller umgås hemma hos någon av oss med familjen. Jag anar att jag har högre förväntningar, att frekvensen jag vill träffas med inte riktigt matchar frekvensen han klarar av att binda upp sig till – så jag försöker backa och andas. Uppskatta den tid vi ses och ger varandra.

Just idag är mitt tålamod lite sämre, han är ovanligt tyst (kanske beroende på jobbkonferens) men min förståelse och mitt tålamod är inte på topp. Något som påverkar hela dagsformen och jag finner mig själv ständigt tittande på mobilen för att se om han reagerat. Suck.

« Äldre inlägg