Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: T (page 1 of 4)

Offentligt kelande

Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

Gravid?!

Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

Kärleken och barnfrågan

Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

Snart semester…

Oj vilka svängar det har varit de sista dagarna. Efter mitt förra inlägg i söndags ställde jag T mot väggen och frågade vad han höll på med. Det var många tårar från mig som resultatet av de ord och icke färdigbehandlade tankar som kom ur T. Jag blev förvirrad och orolig och baserat på vad han sagt började jag agera medan han var på tjänsteresa, men han agerade annorlunda. Helt plötsligt var det omtanke i hans ord och handlingar och jag blev förvirrad igen. Så igår, när han var hemma igen frågade jag – vad är vår status, vad är din syn på vad vi sa i söndags?

Så nu är vi i dialog om vår relation, vi pratar om vad som inte fungerar så bra och ska “chillaxa” – och inte vidta några andra åtgärder just nu. Ja, jag började leta boende, kontakta mäklare och på riktigt fundera hur snart jag skulle flytta och hur dyrt boende jag kunde leta efter. Jag kommer inte stänga det spåret bara för att han helt plötsligt är inne i ett “flow” och känner att vi är något på spåren. Klart att jag hoppas, men jag tänker inte lägga alla ägg i den korgen.

Det härliga i kråksången är att det nu känns bra. Riktigt jäkla bra. Nyförälskat bra. Nästa fredag bilar vi från Nice via Comosjön till Baden Baden. T ska jobba måndag och tisdag under min semestervecka och detta är den första gemensamma resa utan barn som vi gjort sen… London för 1,5år sedan. Förstår ni att det känns bra? Sen blir det eventuellt en charter med barnen, men i sådana fall en spontanare och jag lurar på att åka till Sälen och vandra med J. Eventuellt samåker vi dit, så att han och killarna kan vandra på egen hand.

Som grädde på moset har han som inte blivit med på ett enda av de tre bröllop som varit det sista året följa med till Canada. Han tittar till och med på att boka flygbiljett för att komma in fredag och sen flyga ut söndag, till Boston för kurser på Harvard. Tjena tjena jag är förvirrad, men försiktigt glad.

Highs and lows

Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.

Sommarplaner

Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

Tänk om…

Veckorna springer ifrån mig och jag försöker göra mitt bästa för att njuta här och nu. Våren är ju en fantastisk årstid, och som jag skriver detta sitter jag på terassen i radhuset och njuter av den sena eftermiddagssolen.

Helgen har tillbringats i en blandning av födelsedagskalas för en nybliven tonåring, kompishäng, lite träning och mys med T. En salig, härlig och hoppfull blandning. Det är mysigt att familjehänga och det gjorde jag hela lördagen, mestadels sittande i en loungemöbel på en solig terass pratandes och skrattandes med min närmsta familj och min systers ingifta. Dagen avslutades inte förrän jag vid halv åttatiden tog bilen hemåt och somnade tidigt.

Söndagen innehöll också sol, alltså denna fantastiska energikälla. Den bara gör mig glad, full av energi och bubblig. Mer motståndskraftig mot tråkiga energier och socialare generellt! Lite träning fick jag med också, och på kvällen tändes hoppet. Med en enkel kväll på en bättre italiensk restaurang träffade jag T. Vi åt kallskuret, drack varsitt glas vin, åt en pizza och pratade. Vi firade hans fyrtioårsdag en kväll för tidigt eftersom han idag är på tjänsteresa i Tyskland som jag skrev i förra veckan. En kort promenad senare tog vi varsin bil till huset, för han hade inget emot sällskap över natten. Presenten överlämnades och vi hann prata om fler saker. Berörde ämnen som Stockholms weekend, inbjudan till min plast-farfars 80års middag och sommarsemester. Det är kanske de vanligaste sakerna i världen om man är ett normalt par, för oss, eller kanske speciellt för mig är det här STORA framsteg. Att han sen gav mig hejdå pussar imorse innan han begav sig via gymmet till flygplatsen det var droppen som fick mitt hopp att börja spira igen. Jag sa till och med till E idag “tänk om det verkligen kan bli vi igen”. Tänk om!

Födelsedagsbus

Som ni trogna läsare vet har ju jag och min “pojkvän” en lite osäker relationsstatus just nu. Hade vi varit ett stabilt par så hade helgen ägnats åt något annat än den nuvarande förvirringen som råder. Det är nämligen så att han fyller år på måndag, 40. Den stora, skrämmande fyrnollan inträder och det är väl till viss del anledningen till hans krisande. Jag har köpt en neutral födelsedagspresent, en grillvagn, från Ikea. Något som jag vet att han sökte under hela förra sommaren men aldrig kom iväg för att köpa förrän vissa delar var slut, nu har jag köpt och slagit in den i paket. Inte alls i närhet av det jag brukar ge i present… när jag vet mer om det blir vi, eller inte så kan det även tillkomma en resa, helt på hans villkor och då tänker jag Tulum, Mexiko. Jag hoppas på en födelsedagsgrill i huset med barnen på lördag, men risken finns att han inte orkar fira sin dag då är planen att skämma bort honom på torsdag i nästa vecka istället. Som ni märker, planerna är obefintliga.

Men, som livet ligger just nu blir det en grillvagn och eventuellt en flaska lagringsvin som vi kan dricka på hans 50årsdag! På måndag när hans faktiska födelsedag är kommer han att vara på tjänsteresa, i Tyskland. Han har bokat ett Spa hotell i BadenBaden istället för det traditionella lokala stadshotellet. Jag har via LinkedIn hittat efternamnet på en av hans anställda, mailat hen och ska nu få hjälp att hitta namnet på vilket hotell han bokat in sig på. För jag kan inte påstå att han var entusiastisk över att tillbringa sin 40-årsdag själv på ett hotell i Tyskland. Så nu funderar jag på om jag ska beställa en massage (han är inte så förtjust i massagebehandlingar) eller kanske en liten födelsedagstårta med tillhörande god dryck (men då måste jag anta att han äter på hotellet?) eller om de kör upp den med room service…

Jag ska fundera lite över detta medan jag avvaktar bekräftelse på vilket hotell som är bokat, för jag tycker att födelsedagar är till för att firas och hylla jubilaren!!

 

Valborg och 1a maj

Långhelg, detta fantastiska underbart härliga påfund som vi har två av den här våren. Allra helst skulle jag tillbringa dessa dagar utomhus i en trädgård eller i en solstol. Nu har det varken varit väder eller tillgång till en trädgård den här helgen så jag har roat mig med annat.

Lördagen ägnade jag mig åt städning, lite träning och sen på kvällen en kväll på stan tillsammans med T och hans kompis. Det blev både öl, shots och drinkar. Barhäng och dansgolv bjöds det på en sen taxiresa med en sovande T ner till huset.

Söndagens bakfylla var värre för vissa av oss, jag njöt av frukost, plockade lite i huset där jag numer känner mig som en gäst och ett långt bad innan jag fick skjuts in till stan. Eftermiddagen spenderades shoppandes med E, och nu har jag en byxdress till årets första bröllop! Vi avslutade med en go’ burgare innan vi sa hejdå och jag åkte hem till soffhörnan och vad jag trodde var sista avsnittet av Outlander.

Dock hade jag av E lärt mig att det fanns en hel säsong 3 också, på Viaplay (som jag nu gladeligen underhålls av denna tisdagskväll!).

Måndagen innehöll ett sen däckbyte, ett milpass och sen tog jag bilen till en vännina jag inte träffat på två år. Vi drack te och uppdaterade varandra på vad som hänt och hur livet var. Det bjöds på middag, rabarberpaj och valborgssånger på stora torget innan jag for hemåt.

Så första maj, inte en demonstration så långt mitt öga kunnat nå. Nej, Outlander, en sväng till Ikea för att fixa födelsedagspresent till en 40årsfirande T och lite balkongfint till mig innan det blivit en kort promenad och middag. Mycket regn, regn och ännu mer regn hat helgen inneburit – något som gör mig lite mer stugsittare än vanligt.

Hur har bi firat? Majbrasa? Vårtal? Demonstration? Eller som mig, lugnt tillbakalutad viss om att våren gör entré även utan allt ståhej?

Talande tystnad

Jag har skrivit ett långt inlägg om de senaste två veckorna och vad som händer mellan mig och mr T, däremot kände jag att det blev för detaljerat och för personligt. Så jag gör ett nytt försök att summera det, kort och koncist. Inte mycket händer, jag har blivit stickigare, argare och reagera mer med horn än med tårar.

Mitt tålamod börjar tryta och jag ser inga förändringar eller förbättringar varken i hur han mår eller hur han beter sig. Jag inser att jag mår bättre och är mer balancerad när vi inte har kontakt än när vi ses eller hörs och han börjar väcka mina förhoppningar och känslor till liv. Det är lättare att avskärma mig när det är tyst än när han gläntar på dörren och kittlar runt lite.

Hur jag känner för honom har inte förändrats. Han får fortfarande mitt hjärta att slå volter och väcker fjärilar i min mage, han får mig att drömma om ett liv tillsammans och en framtid där vi mår bra och lever tillsammans helt och fullt. Det som gör ont är att det är bara en dröm och just nu så långt i från sanningen som man kan komma.

Efter att ha lekt tysta leken med honom igår på sms verkar det som att vi kan träffas ikväll för att prata. För en gångsskull var de han som skickade massor med meddelanden utan att få svar, det var han som blev orolig och fundersam på varför jag inte svarade och skickade söta emojis för att släta över saker och ting. Jag laddar, för att inte ge efter för mitt vanliga beteende att lägga ilskan åtsidan och försöka släta över det utan att använda den som bränsle för samtalet ikväll.

Vi måste ta oss framåt, gropen jag stampat i de senaste 12 månaderna börjar bli för djup. Snart tar jag mig inte upp ur den.

« Äldre inlägg