särbo

  • Bonusfamilj,  Hem,  Mr T,  särbo

    Flyttat hem

    Idag gjorde jag ett sista besök i lägenheten, plockade med mig mina sista grejer, tömde kylen och frysen och städade undan. Nu är rummen redo för ny hyresgäst som flyttar in redan på fredag, så för mig och T är vi i ett nytt läge.

    Jag vet inte om jag någonsin kommer att få ett svar på frågan vad han tycker eller tänker om att jag flyttar tillbaks in i huset. Jag frågade igen i helgen och han väljer att inte svara. Jag försöker bestämma mig om jag behöver det, eller om jag bara ska släppa det och go with the flow. Jag kan dock konstatera att han inte verkar missnöjd med det. Vi har hängt en del i förra veckan, i fredags var vi ute på galej till tidiga morgontimmarna och hängde en del i lördags innan han begav sig på 40årsmiddag medans jag slappade i soffan framför en film.

    Nu har han dragit till NY i jobb igen och han har redan hunnit höra av sig, vi får väl se var det landar men jag jobbar på is i magen och att inte göra en så stor grej av det. Det löser sig och just nu mår jag bra. Riktigt bra!

  • Kärlek,  livet,  Mr T,  särbo,  T

    Sommarplaner

    Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

    Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

    I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

    Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

    Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

  • Grubblerier,  Mr T,  Relationer,  särbo,  T

    Pepp istället för depp!

    Jag är en väldigt känslostyrd person, speglar alltför lätt känslorna hos personer som betyder mycket för mig. Inte så att jag dras ned i en depression bara för att T eller mitt ex varit deprimerad, däremot tar  jag lätt på mig skulden. Funderar på varför de mår som de mår, om det är något jag sagt/gjort. Som att jag skulle kunna provocera andras humörsvängningar eller känslomässiga svängningar. Jag sätter mig själv i stort fokus, för stort fokus, och eftersom (förenklat) jag är anledningen till de negativa känslorna så tar jag också på mig rätten att peppa/känna empati/krama bort de dåliga känslorna. För en deprimerad eller nedstämd är ju det det man minst av allt önskar har jag lärt mig. De allra flesta vill ha egentid istället för tvåsamhet, vara själv med sina tankar och känslor och inte belasta någon annan med det. Bra dagar när jag är stark i sinnet så är det lätt att verkligen veta det här, dagar då jag är vekare och blekare är det så mycket svårare. Då blir jag depp och grubblar över varför jag inte får vara med och stötta.

    Nu med T på distans och lite för lite att göra på jobbet kommer dessa dagar lite för ofta. Jag är lite för sårbar och ensammen då gäller det att sysselsätta sig. Hitta pepp istället för depp! Jag har försökt göra det genom att besöka motionsspåren som finns i närheten, besöka gymmet och strecha ut min kropp på ett Bodybalance pass och hänga med vänner. Bara att få ligga på en soffa och se på TV tillsammans istället för att göra det själv gör det så mycket lättare att hålla fingrarna borta från mobilen och tankarna borta från djupet.

    Tyvärr vet jag inte om det är en långsiktig strategi – borde jag inte istället lära mig att JAG inte kan påverka hur ANDRA mår?

  • Date,  Kärlek,  Mr T,  särbo,  T

    Två år

    Näst sista dagen på året är min och Ts dag. Det är då det sa klick för mig, T var snabbare – han hade trillat dit för mig redan på vår första dejt i november.

    I år laddade jag för en tuff dag, för jag hade lovat min vän E att jag skulle ligga lågt, låta T vara den som tog initiativet, styrde dansen och jag skulle bara följa. Jag sysselsatte hjärna och händer med att tvätta, träna, se på Tour de Ski och vinka av Natalias föräldrar som åkte till Island för att fira in det nya året. Så på eftermiddagen trillade det in ett meddelande som frågade om jag hade tid att ses. Öh, självklart!

    Vi sågs på en av mina favoritrestauranger i stan. En fransk bistro där det inte går att boka bord, men kvällen innan nyårsafton är en lugn kväll på stan, så jag var där först och fick snabbt ett bord och när servitrisen kom förbi beställde jag in två glas prosecco eftersom T precis klev in genom dörren. Sen hade vi en dejt, en riktig dejt. Vi pratade om allt möjligt och jag hade lovat mig själv att under våra dejter undvika tunga ämnen, jobbiga frågor och bara flyta med och njuta, men vi touchade även det. På ett skönt, sunt sätt.

    Vi konstaterade snabbt att vi båda ätit extermt lite under dagen och beställde en delad förrätt, varsin huvudrätt, drack gott vin och flirtade.

    Därefter strosade vi vidare mot vår lilla stammis vinbar där vi fortsatte pratandet, flirtandet och pussandet. I morse konstaterade T att han var väldigt glad att vi tagit upp dejtandet och han ville gärna ses någon gång i veckan som kommer. Så ett tufft kärleksår avslutades på bästa tänktbara sätt, med hopp om ett bättre 2018.

  • Hem,  särbo

    Hemnet comeback

    Igår hade jag en riktig meltdown. Mitt hjärta var på  väg att gå sönder och trots att jag försökte distrahera mig med att träna, åka och byta julklappsjackan och fixa så gick det inte. Jag var helt bedrövad. Fick inget som helst gehör på mina sms till T och inte ett ljud kom från hans sida. Jag trodde att jag skulle implodera av sorg och ensamhet.

    Så, jag gjorde det jag absolut inte skulle ha gjort när jag var i den sinnesstämningen, jag åkte till huset. Där låg en dödssjuk (influensasjuk…) T på soffan. Jag vräkte ur mig tusen frågor och tänkte att bara jag fick ställa dem så skulle det kännas bättre. Då kanske jag skulle kunna få ett svar som lugnade mig. Hur idiotisk kan man vara? T hade ju inga svar, han svarar “jag vet inte” på allt. Vad är målet med de här två månaderna? Hinner du tänka? Vad känner du? Saknar du mig över huvudtaget? Är du helt likgiltig för om jag är här eller inte? Ser du att jag kommer flytta tillbaks hit i slutet av februari? Vad har du sagt till släkten? Ska jag ringa och tacka för julklapparna? Har vi en dejt på lördag? Jag dränkte honom i frågor och svaren var, ingenting.

    Jag borde ju veta det. Det går inte att pressa någon att svara, men jag behöver svar. Igår behövde jag något att hänga mig fast vid. Ett hopp, ett gemensamt hopp om att vi kommer att landa tillsammans. Det fick jag inte, och det gjorde mig än mer bedrävad. Jag grät litervis med tårar igår. Litervis. De rann konstant från eftermiddagen till sent igårkväll. Alltså självömkan är bland det mest ocharmerande och osexiga som finns och den frossade jag i igår.

    I misären öppnade jag mitt Hemnet konto och lade in en sökning på 2-3or i rätt del av staden. Jag har sparat pengarna från min försäljning förra året och hade tänkt att de skulle gå till handpenning i ett gemensamt hus. Nu kanske de istället blir insatsen i en ny lägenhet och nu kommer jag försöka sikta på en lite större, med utrymme för gästrum och kontor. Jag trivdes bra nära skogen så jag tänker inte byta del av staden, även om det lockar att bo nära vattnet också. Betyder det här att jag släpper taget? Nej, men jag som person behöver känna att jag har makten i egna händer. Att jag styr mitt liv och har en plan B om plan A inte fungerar.

    Jo, jag ställde krav också. Ska det funka att vara särbos så måste han höra av sig. Skicka några sms, svara på telefonsamtal eller ringa – det funkar inte att gömma sig i huset och grubbla. Då kommer jag överreagera och anta att det här bara är första steget på att avsluta relationen. Att han är för svag för att göra slut men väljer att sakta glida ifrån mig.

    Det gör ont i hjärtat, ja. Jätteont.

  • Bonusfamilj,  livet,  Relationer,  särbo

    Inte min jul

    Är det dags att summera julen nu? Det är eftermiddag annandagjul och jag sitter återigen på tåget. Nu på väg åt andra hållet, söderut. Sen jag åkte hem-hem har jag pendlat mellan ett balanserat humör och rätt så glad till ledsen, sårad och förtvivlad. Att leva som särbo tär på mig, att T mår så dåligt tär på mig, att han inte orkat prata med mig sedan vi vinkade hejdå till varandra på tågstationen efter vår lunch tär på mig.

    Jag pendlar mellan att acceptera att han inte orkar. Att hans jul är så stressad, trasig och har spenderats i en bil för att göra alla tillags. Han tog på sig ansvaret för att ge sina barn en bra julafton genom att åka till deras mormor och “våldgästa”. Att göra sin släkt tillfreds genom att sätta barnen i bilen och åka dig på juldagen och tillbaks till Värmland igen idag. Han har försökt göra alla glada genom att försumma sig själv och mig.

    Jag har via omvägar hört att han är på väg hemåt efter avlämning av barn idag. Att han sja på tjänsteresa imorgon. Jag hoppas att det är en vit lögn för att ge sig själv lugn och ro ett par dagar. Att barnen stannar med mamma i Värmland. Det hoppas jag, annars kommer han krascha.

    Min jul har färgats av hans sms, av att fylla igen luckorna i hans meddelanden, tystnaden, avsaknaden av samtal och oron. Jag färgas så mycket av honom. min hud är tunn och skör och hur jag mår baseras så mycket på hur han mår. Hur kan jag bygga mig starkare? Hur kan jag bli mindre känslig och mer säker? Mer fristående och oberoende i hur jag mår? Hur kan jag bli mindre påverkad?