• IVF,  M,  resan mot mamma

    Hur blev det med barn?

    Veckorna som gått sen jag började jobba och jag har börjat träffa fler bekanta har jag från flera stycken fått frågan “hur tänker du kring barn nu då?”. Självklart att frågan dyker upp eftersom jag har lagt mycket tid och pengar på att försöka bli gravid och nu har jag träffat en man, är det nu jag ska få familj?

    I ett tidigare inlägg från juli tog jag kort upp frågan hur jag tänkte kring barnfrågan nu när jag träffat M och tänkte skriva lite mer hur jag funderar nu och framåt. Att vara nyförälskad sätter ju hela logiken och det rationella tänkandet på spel. Jag är fullt medveten om att min hjärna just nu är drogad och full av hormoner och endorfiner och därför kanske jag inte tänker helt klart och därför har jag fortsatt pausat hela skaffa barncirkusen.

    Jag och M har inte pratat barn sen den där natten och morgonen i juli, ska det bli något mer prat så kommer det vara jag som för det på tal. I samband med min menstruation i augusti började jag äta kombipiller igen, eftersom jag ogillar att ha mens och M var orolig för konsekvenserna av att frekvent ha oskyddat sex.

    Den starka drivkraften att få barn och bygga en familj svalnade under våren och sommaren, när jag i slutet av juli insåg att jag inte undertecknat och skickat in kontraktet för ett tredje försök såg jag det som ett tecken. Jag började fundera på hur det kändes i kroppen att inte utsätta den för fler nålstick och äggplock. Hur det kändes att varken få hoppas på ett plus eller förfasas över en skrapning. Slutsatsen? Jag var okej med det, det var mer än okej jag kände mig färdig med den resan. Efter ett långt samtal med min mamma, som trots allt varit den som följt mig under alla år av att vilja ha barn så kändes det ännu bättre. Hon stöttade mig, hon stod vid min sida och frågade mig rakt ut “Happy, din barnlängtan – var den inte som störst mellan 30 och 40?”.

    Jag tog med mig frågan, sög på den och funderade. Vad är det värt att återigen försöka få barn? Om jag lägger ett osäkert försök i ena vågskålen – vad lägger jag i andra vågskålen? Där insåg jag låg hormoner, nålstick, äggplock, hopp, förtvivlan och kanske min växande relation med världens finaste man.

    Så, alla försök till att skaffa barn själv är lagda på hyllan. Om jag och M ska bli föräldrar, jag vet faktiskt inte. De månader som gått sen i april när skrapningen gjordes har jag långsamt landat i tanken om att inte bli mamma. Mitt hjärta har accepterat det kanske kommer det ett kärleksbarn, kanske inte men en sak är säker. Mitt liv kommer fortsätta vara fullt av barn, kärleken till barn och kärlek.

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Bebisfabrik step III

    Nu har jag äntligen varit i kontakt med kliniken igen för att lägga en plan kring nästa steg i tillverkningen av en bebis. Jag pratade med läkaren, Eva idag och vi siktar på att få till ett nytt test i augusti. Som det ser ut just nu blir själva IVF behandlingen inte förrän i slutet av augusti/september eftersom vi måste invänta första mensdagen efter semestern. Detta innebär att jag tar mina första sprutor 14 augusti för äggplock 10-14 dagar efter det.

    Tydligen är omgång två billigare, dels sparade jag 1600kr på att ta behandlingsplaneringen på telefon. Dels så kostar omgång två 39 000kr inte 47 000kr som det första. Så nu jag ta mig till kliniken för att ta ett nytt blodprov då det jag tog förra året kommer bli för gammalt innan jag är igång.

    Så, tidsplanen är nu att jag senast den 3 augusti ska de de ha det signerade avtalet som innebär att jag köper tjänsten. Då beställer kliniken hem donatorsperman och förbereder för att jag ska få utrymme på kliniken.

    Så, träffar jag en man nu i sommar som på något lite galet sätt är med på att göra resan med mig och vill vara pappan så kan jag ju spara pengarna på kontot och satsa på att ha ett vilt, galet och intensivt sexliv istället. Tills dess håller jag mig till min plan B.

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Update

    Graviditeten börjar lösas upp och med tiden skulle kroppen ha tagit hand om det själv, men jag sa att jag orkar inte med osäkerheten längre. Det blev inget piller med hem, det blev en inbokning imorgon för en skrapning istället. Det är en lindrigare och snällare behandling mot kroppen och själva ingreppet tar ca 1 minut. Det kommer göra ont i livmodern som kommer krama och kämpa emot – men när det är över ska blödningen vara väldigt begränsad.

    Sen kommer själva slemhinnan stötas ut efter ett par dagar av sig själv, så då ska jag räkna med en mindre blödning. Enligt såväl sköterska som läkare innebär det här kortare blödning än abortpiller och det gör mig så tacksam!

    Så imorgon händer det, på riktigt.

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Senaste nytt…

    Är att det inte händer speciellt mycket. Imorgon ska jag tillbaks till kliniken och hoppas då på att få med mig “abortpiller” hem så att kroppen gör sig av mest resterna av graviditeten för det har den inte lyckats göra själv…

    Två av mina vänner, som blivit gravida ungefär samtidigt som mig var i förra veckan på sina tidiga ultraljud och båda fick beskedet att de har en tom fostersäck. Detta var vi tvugna att googla och visar sig att det är en form av missfall – eller det är när det finns en fostersäck men inget foster. Kroppen tror att man är gravid och graviditeten fortskrider, och resulterar förr eller senare i missfall. Helt galet att vi alla tre hamnat i en liknande situation! Nu var ju inte min fostersäck tom, eftersom de satt in ett embryo – men hade det skett naturligt är det vad de sett på ultraljudet.

    Jag vill bara avsluta det här kapitlet och tänker ägna min torsdag åt att vrida mig i smärtor på toaletten. Jag hoppas på en ganska snabb och smärtfri rensning, men minns aborten och smärtorna som jag upplevde då. Hellre 4-6h av kraftiga smärtor och mycket blod och att det sen läker ihop än skrapning som faktiskt innebär större risk. Snälla – be om en snabb läkning för mig jag vill inte gå runt och blöda i flera veckor…

    0
  • IVF,  resan mot mamma

    Inte den här gången heller

    Vecka 7, dag 3. Nej, det fanns inget tickande hjärta på skärmen till ultraljudet. Hur mycket än läkaren letade och letade så fanns där inget pickande, bultande hjärta som pumpade runt blod i det lilla fostret. Till och med en annan läkare kom in för att verifiera att där inne i livmodern låg ett litet, litet foster som inte klarat sig genom de kritiska veckorna.

    Jag känner mig nere, så klart, och orolig. Tänkt om kroppen inte stöter ut det av sig själv. Jag minns den hemska smärtan när jag tog abortpillret. Hur jag satt på toaletten och lutade mig mot väggen för att inte svimma av smärtan. Jag hoppas kroppen stöter ifrån sig fostret, så att jag kan gå vidare. Om jag gör ett nytt försök så blir det inte förrän efter semestrarna, för nu innan hinns det inte med…

    0
  • Gravid,  resan mot mamma

    Att vara gravid…

    För det första försöker jag vänja mig vid tanken på just det. Att jag ÄR gravid. Enligt min app är jag redan i vecka 7 (eller v 6+4) och för en som tidigare inte haft koll på det här med veckor och dagar, utan räknat graviditeter i månader så blir det lätt förvirrande, men jag ska nog lära mig med tiden. Just nu är jag i första trimestern och när man läser om hur man brukar må under de här veckorna så är det vanligt förekommande att man är illamående, trött och att brösten spänner. Det ska gå att kunna träna på som vanligt (om man inte är för trött/illamående) och man börjar vänja hjärnan vid vad man rekommenderas att inte äta eller dricka.

    Hur mår jag då? Jo men bra, det enda jag känner av är att mina bröst är mer spända än normalt och emellanåt spänningar runt livmodern. Sen vet jag inte vad det beror på, om det är graviditet eller pollen eller något annat, men när jag är ute och springer så känns det som att någon sitter på min bröstkorg så det är tungt att andas. Så det blir ett lägre tempo för att lungorna ska hinna syresätta blodet.

    Jag har redan börjat utforska det alkoholfria utbudet på Systembolaget, men tänker att det får bli ett eget inlägg. Hittills är det tre olika flaskor spumante/prosecco som smakats och jag ska erkänna att de inte varit så tokiga någon av dem.

    Tillägg: jag måste erkänna att jag är oändligt tacksam för att må bra. Illamåendet kanske kommer, men varje dag jag vaknar och mår okej är jag tacksam. Kanske extra mycket efter att ha följt Alex resa…

    0