Relationer

  • Relationer,  Tips

    Lästips: Attached

    Anknytningsteori, har ni läst, hört eller kan något om den? Okej, jag är nu 105 sidor in i en bok som jag borde ha läst för 12år sen. Oj vad mycket känslouppbrott, otillräcklighet, sårbarhet och dåliga relationer jag hade sparat mig.

    Jag är en solklar Anxious/Ambivalent någon som lägger mycket tid och energi på att analysera mina relationer. Som noterar exakt hur längesen det var sedan Mr T svarade på mina meddelanden, om han läst dem men inte svarat osv. Jag läser oerhört väl av förändringar i sinnesstämningar hos min partner och drar (ibland eller ofta) förhastade slutsatser om varför och vad jag gjort för att orsaka det eller kan underlätta det. Jag behöver regelbundna bekräftelser på att det är vi två mot världen. En kram, hålla handen, pussar och ömhet.

    Mr T däremot är med största sannolikhet en Avoidant/Undvikande och med det någon som inte kan knyta an, öppna upp, sätta ord på känslor eller säga ”jag älskar dig”. En aviodant/undvikande har ett stort behov av egen tid och distans i relationer, de har också svårt att svara på varför deras tidigare relationer tog slut och är i större utsträckning singlar/separerade än Trygga och Ambivalenta.

    Det är som att läsa en handbok för mig. Den är skriven för att hjälpa oss Ambivalenta att lyckas hitta den lyckliga kärleken, för vi söker och behöver den. och hur vi undviker att hamna i destruktiva relationer med undvikande. Nästa kapitel handlar om ifall vi redan är i en sådan relation, tips och trix för hur vi kan hantera det. Jag läser vidare med stort intresse!!

  • Relationer

    Emotionellt ansvar

    I morse hamnade jag i en länk-stafett där jag började med att läsa i GP om en ung tjej som fått pris för sin film om emotionellt ansvar. Det fick igång min hjärna och jag började fundera på vad de satte för mening bakom orden, googlade och hamnade här Hur delar man på det emotionella arbetet? av Jeanette Öhman. Därifrån började det snurra än mer, för jag känner igen mig så oerhört!

    I samtliga mina relationer har jag tagit det större ansvaret, såväl för att upprätthålla vår relation som relation till andra familjemedlemmar och eventuellt gemensamma vänner. Att dela på ägandeskapet har varit en utopi något som jag vetat om aldrig kommer att uppnås och samtidigt har jag dragit det tyngre lasset och när min energi tagit slut då har relationen skrumpnat ihop och torkat. Jag ser mitt mönster, jag ser att jag gjorde det med min exmax och jag har gjort det nu med T. Jag ger, ger och ger. Jag möjliggör och planerar, jag säkerställer att vi har tid för mys och andra relationsbyggande aktiviteter.

    De senaste halvåret är det den biten som åkt på stryk. Jag har inte kunnat lyckas ta ansvaret för känslorna sen jag flyttade. Att göra det på distans, med extremt begränsad tillgång till mannen är det svårt att underhålla eller bygga någonting. Jag upplevde samma sak när jag gifte mig, mannen försvann bort som till ett annat universum och jag stod där kvar som den som försökte få saker att fungera.

    Är det ett generellt problem många män har att de inte förstår att relationer intefungerar om man inte investerar tid i dem? Relationer byggs av gemensamma mål, planer, gester, tankar osv. Relationer kräver att man bryr sig om hur den andra människan i relationen mår och att man tar ett visst ansvar för att den personen mår bra.

    Vad tänker ni, har ni samma utmaningar i livet?

  • Mr T,  Relationer,  T

    Avslut

    Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

    Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

    Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

    Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

    Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

  • Relationer,  T

    I mitt påskägg…

    …har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

    Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

    Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

    Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

    Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

    Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!

  • Bästa vänner,  Relationer,  Vänner

    Vänskap

    Sitter på ett plan hem från Kanada i detta nu och reflekterar hur rikt mitt liv är. Jag må ha problem att hitta rätt man i mitt liv, men vad jag har är en än större skatt. Här finns så många storhjärtade, varma, givmilda, omtänksamma och underbara vänner.

    Sista veckan har jag tillbringat i Kanada på bröllop. Jill som gifte sig är en tjej jag träffade genom den internationella förening som både jag och Natalia är medlemmar i. Året var 2010 och vi var i Japan av alla världens länder. Vi nätverkade, festade, sjöng karaoke, somnade på en McDonaldsrestaurang och besökte Universal studios. Där i suset och ruset klickade vi, letade upp varandra i sociala medier och fortsatte hålla kontakten. Vi höll kontakten såväl man kan när man bor på varsin sida av jorden, fann vår kärlek till löpning och yoga och i maj 2014 kom hon till Sverige. Vi sprang halvmaraton, lagade mat och besökte skärgården. Deras kärlekssaga hade precis börjar spira då och sedan dess har jag följt den på distans och i samband med förlovningen skickade jag grattishälsningar.

    Sen hamnade en inbjudan till bröllop i min brevlåda och jag tvekade aldrig en sekund. Jag skulle hit! När jag nu summerar resan är jag så oerhört glad att jag gjorde den. För den samlingen med människor som jag haft den stora glädjen att hänga med i helgen gör mig alldeles varm. Jag har skrattat så att mina kinder krampat, dansat tills mina fötter smärtat, skapat interna skämt i en grupp av fem personer som i fredags var främlingar och i söndags sade hejdå med stora varma kramar och innerliga önskningar om att återförenas när vi är på samma kontinent.

    Bara en vecka innan jag reste var jag på tjej-AW där E blandade kvinnor i grannskapet och bjöd med sig av fantastiska, inspirerande kvinnor. Natalia delar mer än gärna av sig och bygger starka team av vänner och får oss att träffas ofta. För mig är det den vackraste gåvan.Att dela med sig av sina vackraste ädelstenar, de personer man mött, klickat med. Den samlade livsskatten.

  • Familj,  Mr T,  Relationer

    Barn

    Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?

    T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han  har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.

    Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?

    Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.