Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Mr T (page 1 of 6)

Offentligt kelande

Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

Jullov

Jag ligger på en soffa i en stuga i de södra delarna av Sälenfjällen. Efter en julhelg hemma hos mina föräldrar fyllda med familj och släkt, en del skidåkning och vinterväder är det skönt med lugnet. Jag ska erkänna att jag hade älskat det tilltänkta sällskapet, T, men han mår inte nog bra för att ta sig hit.

Storhelgssyptomen har landat och efter influensan övergav honom har han mått dåligt mentalt. Det är samma sak med mitt ex V som jag träffade i december. Storhelgerna får honom att må extra dåligt, känna sig extra ensam och låg. Vad är det vi gör med oss själva? Är det förväntningarna på de här dagarna som sätter krokben för oss? Varför kan det inte bara få vara vanliga dagar i december där vi råkar äta gott och träffa familj?

Mina juldagar var fantastiskt fina. Det enda som jag saknade var T, särskilt när jag fick reda på att ex-frun kommit och hämtat barnen på eftermiddagen på julafton. Men, jag kan inte rädda honom från hans demoner. Det måste han göra.

Igår åkte mina föräldrar till min syster med familj så jag hade en dag och kväll för mig själv. Jag åkte lite skidor…

Sen besökte jag byns torg och köpte vin och mat inför resan innan jag begav mig till brorsan. Där var det läge för pulkaåkning, middag och filmmys. Så härliga barn – så härliga föräldrar.

Nu är jag här och jag försöker njuta av läget. Nyårsafton har jag bjudit in mig själv till kusinens stuga dit ovannämnda familj också kommer. Så det blir ett nyårsfirande med släkt och familj, och med en bilkörning till stugan när kalasandet är över. Så jag misstänker en ganska nykter kväll också.

Gravid?!

Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

Kärleken och barnfrågan

Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

Ett nytt hem

Som jag skrev lite kort är jag och T i processen att separera, alltså vi ska ha olika boenden. Betyder det att vår relation tar slut? Jag vet inte, temporärt kanske den pausar eller tar slut för att se om vi kan hitta tillbaks till varandra när T har hittat sig själv. Balans. Det är ju nu det händer saker på bostadsmarknaden så jag håller ögonen öppna och hittills har det varit sommarstiltje. Totalt öde och dött.

Jag har försökt använda tiden att fundera på var jag vill bo. Vad är det som jag behöver för att trivas i ett boende? Efter snart två år i radhus vet jag att det krävs mycket att återgå till lägenhet med balkong. Visst är det otroligt vackert med centrala sekelskiftesvåningar med stuckaturer och höga, djupa fönster men med minimala balkonger och bristen på parkeringsplatser lockar trumfar det inte ett radhus nära vänner, havet och jobbet.

I fredags satt jag på en buss mot Oslo och öppnade Hemnet appen för första gången den dagen och där fanns det. Ett radhus i lagom storlek i rätt område med väggar i fruktansvärda färger som var populära i slutet av 1990- början av 2000-talet när fastigheterna byggdes. Priset är lågt och boendet kräver omfattande renovering som nya färger på väggarna, nytt kök, något nytt golv, slipa upp en parkett och på sikt bygga en uteplats.

Hjärtat pendlar mellan en lägsta placering fylld av sorg och förtvivlan och en höjdnotering med glädje och hopp. Frågorna snurrar i mitt huvud? Vill jag bo i förorten? Orkar jag kasta mig över renoveringar? Hur kommer mitt liv bli? När flyttar jag? Hur mycket renovering orkar jag själv utföra med hjälp av familj och vänner? Hur ska jag hitta orken att dela upp vårt hem? Packa flyttkartonger och allt det kaos det innebär att skapa nya rutiner, skapa ett hem – mitt nya hem.

Sitter på bussen hem nu igen och mitt hjärta och hjärna snurrar kring samma fråga – vill vi verkligen göra detta?

Barn

Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?

T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han  har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.

Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?

Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.

En semestersummering

Ja då är jag tillbaks i vardagen, mjukstartar lite den här veckan och har jobbat två dagar på kontoret, två dagar hemma och varit ledig och hängt med min syster och familj i onsdags. Eftersom jag i stort sett försvunnit från bloggen sen i mitten av juli kör vi med en lite kort semestersummering

  1. Roadtrip ; från Nice genom Italien upp till Como, sen vidare till Baden-Baden och Stuttgart. Fyra mycket härliga och avslappnade dagar med mr T.
  2. Västkusthäng ; badat, spelat minigolf, ätit massor med god mat, druckit vin, hängt på terassen och läst böcker. Andats och löptränat,  yogat på bryggor i solnedgång och morgondoppat och kvällsdoppat. Så här spenderade jag 85% av min semester, hemma utan vilja eller iver att åka någonstans eller längta bort.
  3. Bröllopsfest ; min kusin slog till och gifte sig i vintras och det firades med bröllopsfest i min ungdoms folketspark. Oj vilka kvällar jag haft på den dansbanan och i den parken. Lite som en walk down memory lane.
  4. Stockholm ; besökte mr Ts syster med familj i Stockholm på sommarens kletigaste och varmaste dagar. Trots värmen ett härligt besök och bra häng med den familjen.
  5. Liseberg ; jepp ett heldagsbesök i nöjesparken! Full fart massor med bergochdalbanor och prat med mina syskonbarn och syster med man. Härligt att få hänga så intensivt och ha skoj ihop.
  6. Byggt trädäck ; jepptvå dagar ägnade vi åt att bybgga ut vårt trädäck och skit vad bra det blev.
  7. Mr T ; samtal pågår. Status just nu är att jag flyttar till något eget. Vi har det bra ihop, haft en fantastisk semester, vi trivs ihop – MEN han älskar mig inte, han känner inte igen den han är i vår relation, han trivs inte med sig själv och han behöver hitta sin balans. Sen kanske vi kan börja dejta igen, se vart det tar oss. Han mår dåligt av att mitt liv är på paus och vill att jag ska köra på, skaffa barn och leva det liv jag vill. Tuffa samtal kvarstår, men vi är på gång.

Kvällsbad

Jag ger den här Sommaren 10p av 10 möjliga så här långt! Det är bara slutet av juni, och i normala fall hade jag nog inte ens ansett sommaren som påbörjad vädermässigt – men i år ställer ju den svenska sommaren till med brakfjäsk! Jag tror redan jag utnämner den svenska sommaren 2018 till legendarisk. Förra året badade jag EN gång, hittills den här veckan har jag tagit tre kvällsdopp! En kväll via en promenad med en kollega i örat, en kväll med Mr T på det långgrunda barnbadet efter Sveriges utskopningsvinst mot Mexiko och igår ett dopp efter en kort joggingtur. Kort för kroppen orkar inte längre i värmen, men ändå 4,5km är bättre än inga kilometer.

Förra sommaren badade jag en gång i havet, EN gång. I år har jag förälskat mig i min hemort, närheten till havet och de fantastiska badplatserna. Hänget på uteterassen i solen efter jobbet eller i värmen från infravärmaren på kvällen, lyssnandes på fågelkvittret. Jag är förälskad och kan helt plötsligt inte tänka mig att bo längre från havet, utan snanare drömmer om hur jag kan komma närmre – skaffa mig havsutsikt till och med.

Drömma ska man göra, men hittills i år lever jag den svenska sommardrömmen med solvarma klippor, kvällsdopp, ljusa kvällar med en bok och massor med grillat och kalla glas rosévin!

Snart semester…

Oj vilka svängar det har varit de sista dagarna. Efter mitt förra inlägg i söndags ställde jag T mot väggen och frågade vad han höll på med. Det var många tårar från mig som resultatet av de ord och icke färdigbehandlade tankar som kom ur T. Jag blev förvirrad och orolig och baserat på vad han sagt började jag agera medan han var på tjänsteresa, men han agerade annorlunda. Helt plötsligt var det omtanke i hans ord och handlingar och jag blev förvirrad igen. Så igår, när han var hemma igen frågade jag – vad är vår status, vad är din syn på vad vi sa i söndags?

Så nu är vi i dialog om vår relation, vi pratar om vad som inte fungerar så bra och ska “chillaxa” – och inte vidta några andra åtgärder just nu. Ja, jag började leta boende, kontakta mäklare och på riktigt fundera hur snart jag skulle flytta och hur dyrt boende jag kunde leta efter. Jag kommer inte stänga det spåret bara för att han helt plötsligt är inne i ett “flow” och känner att vi är något på spåren. Klart att jag hoppas, men jag tänker inte lägga alla ägg i den korgen.

Det härliga i kråksången är att det nu känns bra. Riktigt jäkla bra. Nyförälskat bra. Nästa fredag bilar vi från Nice via Comosjön till Baden Baden. T ska jobba måndag och tisdag under min semestervecka och detta är den första gemensamma resa utan barn som vi gjort sen… London för 1,5år sedan. Förstår ni att det känns bra? Sen blir det eventuellt en charter med barnen, men i sådana fall en spontanare och jag lurar på att åka till Sälen och vandra med J. Eventuellt samåker vi dit, så att han och killarna kan vandra på egen hand.

Som grädde på moset har han som inte blivit med på ett enda av de tre bröllop som varit det sista året följa med till Canada. Han tittar till och med på att boka flygbiljett för att komma in fredag och sen flyga ut söndag, till Boston för kurser på Harvard. Tjena tjena jag är förvirrad, men försiktigt glad.

Midsommar

I år blev midsommar ett riktigt antiklimax. Ett bröllop dagen innan midsommar där jag hade fantastiskt kul, och nog drack alldeles för många GT’s, innebar att jag var mer död än levande. En midsommarkrans, dekorering av en tårta och en pizza till middag var höjdpunkterna på årets längsta dag.

Väldigt förtjust i kransbindning, det hör till att få göra minst EN om året!

Bröllopet i torsdags var dock en riktigt trevlig tillställningen fem barer, härliga gäster, ett mycket charmerande och gästvänligt brudgumspar (heter det så?) och det bästa sällskapet. Jag är en riktig softis när det kommer till bröllop, och när de läste sina löften för varandra rann mina tårar. Jag älskar bröllop, för mig är det en fest för kärlek, hopp och tilltro till kärleken man delar!

Vinbaren

Vårt ”presentkort” en miniatyr med beach boys

Trädgårdsfesten hade kanske varit lite behagligare i maj, men med lager på lager metoden, drinkar och tripods hölls värmen under hela kvällen. Partytält och paraplyer höll regnskurarna i schack och som jag tidigare nämnt var det ett socialt och härligt gäng att hänga med, så även om T fastnade i jobb hade jag en toppenkväll. Och som T konstaterade, lika roligt som jag tycker att det är att gå på fest och utan känna någon (eller väldigt få) lika hemskt och obehagligt tycker han att det är.

« Äldre inlägg