Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Mr T (sida 1 av 6)

Min sanning

Dagens, veckans och kanske senaste månadernas känsla. Varför inte bara summera det till senaste årets känsla. Att inte vara tillräckligt för Ts kärlek. Nu har jag faktiskt fått nog.

Tack och hej

Ett av de största beslut som fattats de sista veckorna är att jag och T har släppt taget. Efter två intensiva kvällar av prat och några dagars reflektion insåg jag att nej, det här fungerar inte. Antingen släpper vi taget och går vidare eller så dödar vi det genom kvävning, dränkning eller något liknande.

Att jag veckan innan i protest skapat ett Tinder-konto och kvällen innan fick upp en profil som såg ut som T men utan ansiktsbilder och med fingerat namn gjorde nog också sitt. Vi redde ut saker och ting, pratade, pratade och pratade. Sen fortsatte kvällen med vin, matlagning, mer prat och mys.

Jag har bearbetat detta så länge och det känns okej, även om det är ringt att släppa drömmarna och hoppet om en gemensam framtid. Värst är ändå helgerna då det liksom inte händer något om jag inte gör stora planer… som denna helgen, det känns väldigt mellanmjölk.

Vardag

Hemma igen och vardagen kicksparkade mig rakt i ansiktet. Kaos och bränder lite överallt, något som jag tror att vi nu löst ut det mesta av. Sen är det medarbetare som mår mindre bra på grund utav den sjukskrivna kollegan. De tar på sig fullt ansvar för att fortsätta leverera och jobba i samma takt som tidigare även om en nyckelresurs saknas.

Jag kan inte beskydda dem, då får jag stå och övervaka dem under deras arbetsdag och ni hör ju själva att det inte går. När jag sen, gör min chefsliga uppgift att veden svara varandra med respekt. Andas en gång innan de hasplar ur sig något vasst eller upprört. Då reagerar de som små barn “Men hen då, jag tänker inte ta hela skulden”. Jag måste erkänna att bättre föräldraskola finns nog inte!

Sen blev jag invald i bostadsrättsföreningensstyrelse. Genom mitt förnamn och husnummer, inte ens en presentation. Har aldrig blivit invald i något utan en presentation och omröstning. Det kändes, vårdslöst!

Jag kan också litegrann ha aktiverat ett Tinder-konto. Det är vår, T är… ja jag vet inte, frånvarande är nog den bästa beskrivningen. Sen han uteblev från förra veckans fest med ett kort formellt sms har han inte ens försökt träffas för att prata om det.

Borde jag formellt göra slut med honom? Och hur gör jag det, ett sms? Han svarar ju inte när jag ringer… eller ska jag vänta tills när jag träffar honom? Enligt honom har vi ju dejtat sen ja, jag vet egentligen inte när. December 2017?

Nu är det fredag, sen hade det varit gött med en helg av återhämtning och träning!

Skilsmässoskadade män

Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.

Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.

Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.

Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.

Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂

Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.

Avslut

Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

Vinterhelg

Så är det söndag igen. Det känns inte som att jag hinner med. Det är som att helgerna och veckorna vara swishar förbi. Det är vardag, jobb, träning, mat någon rolig aktivitet. Sen vips fredag, och några förhoppningar som kraschar. En fredagsfys med efterföljande varmt bad och middag framför tvn. Sen vinner jag mot minst ett lag på På Spåret innan jag kryper i säng.

Hur spännande låter det egentligen? Som att jag är medelålders och fruktansvärt tråkig?! Ja… kanske det men trots det är jag faktiskt nöjd med mina fredagsrutiner.

Den här helgen har jag sen möblerat om tv delen av min öppna planlösning, på prov. Får väl se vad jag bestämmer mig för. Städat, promenerat i snömodden, shoppat sänggavel material till T och varit på mellomys hos K med familj. Sen en söndag med kallgrader och sol, den har tillbringats led fysisk aktivitet. Längdskidor på golfbanan, SM veckan i tv soffan, jogg, yoga och pizza middag med T. Ja, vad säger jag. Jag är inte riktigt redo för måndag, men nu är den snart här. Kanske ska satsa på lite sömn först?!

Osäkerheten

Jag har inte skrivit något om mig och T på ett tag och jag tänkte… att något kanske jag ska nämna om det. Som jag tidigare skrivit så träffas vi fortfarande som par, något som inte bara överraskar Natalias mamma och min chef, utan många som frågar finner nog detta lite underligt. Att vi flyttade i sär men fortfarande är ett par. Att vi gick från sambos till särbos, det utmanar nog gemenemans syn på hur relationer ska utveckla sig.

Det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara, jag vill gärna ha hela kakan med familj och barn – men just nu klarar inte T av mer än detta. Att välja när vi ska träffas och att kunna krypa in i sitt hem utan krav på umgänge. Han är inte i mentalbalans och han säger det själv, men jag har ännu inte utmanat och frågat hur han jobbar med att ta sig till en mentalt stabilplattform. Men ett steg i taget.

Nu är det så att T och jag träffas, regelbundet men det jag saknar är att ses på stan, gå på middag, se en bio, umgås med andra eller umgås hemma hos någon av oss med familjen. Jag anar att jag har högre förväntningar, att frekvensen jag vill träffas med inte riktigt matchar frekvensen han klarar av att binda upp sig till – så jag försöker backa och andas. Uppskatta den tid vi ses och ger varandra.

Just idag är mitt tålamod lite sämre, han är ovanligt tyst (kanske beroende på jobbkonferens) men min förståelse och mitt tålamod är inte på topp. Något som påverkar hela dagsformen och jag finner mig själv ständigt tittande på mobilen för att se om han reagerat. Suck.

Offentligt kelande

Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

Jullov

Jag ligger på en soffa i en stuga i de södra delarna av Sälenfjällen. Efter en julhelg hemma hos mina föräldrar fyllda med familj och släkt, en del skidåkning och vinterväder är det skönt med lugnet. Jag ska erkänna att jag hade älskat det tilltänkta sällskapet, T, men han mår inte nog bra för att ta sig hit.

Storhelgssyptomen har landat och efter influensan övergav honom har han mått dåligt mentalt. Det är samma sak med mitt ex V som jag träffade i december. Storhelgerna får honom att må extra dåligt, känna sig extra ensam och låg. Vad är det vi gör med oss själva? Är det förväntningarna på de här dagarna som sätter krokben för oss? Varför kan det inte bara få vara vanliga dagar i december där vi råkar äta gott och träffa familj?

Mina juldagar var fantastiskt fina. Det enda som jag saknade var T, särskilt när jag fick reda på att ex-frun kommit och hämtat barnen på eftermiddagen på julafton. Men, jag kan inte rädda honom från hans demoner. Det måste han göra.

Igår åkte mina föräldrar till min syster med familj så jag hade en dag och kväll för mig själv. Jag åkte lite skidor…

Sen besökte jag byns torg och köpte vin och mat inför resan innan jag begav mig till brorsan. Där var det läge för pulkaåkning, middag och filmmys. Så härliga barn – så härliga föräldrar.

Nu är jag här och jag försöker njuta av läget. Nyårsafton har jag bjudit in mig själv till kusinens stuga dit ovannämnda familj också kommer. Så det blir ett nyårsfirande med släkt och familj, och med en bilkörning till stugan när kalasandet är över. Så jag misstänker en ganska nykter kväll också.

Gravid?!

Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

« Äldre inlägg