M

  • M,  Sjuk

    Sjukstuga

    Ja, efter månader utan några som helst fysiska problem har jag halkat i vad som känns som en ond spiral. När jag träffar en ny partner så reagerar min kropp på det och det första problemet som jag sprang in i var att mitt underliv började lukta som en rutten fiskaffär. Jag googlade problemet och kom fram till att det var bakteriell vaginos så efter ett samtal till Barnmorskan hänvisade de mig till vårdcentralen. Dagen därpå satt jag i väntrummet och hade tio minuter senare ett recept på pencillin och gjort ett STD test. Redan tre timmar senare mådde min snippa bättre och jag påtalade med M att han så heroiskt gått ner på mig och inte ens kommenterat hur illa det luktade…

    Det gick några veckor och jag började fundera på om jag inte skulle få min sedvanliga urinvägsinfektion och som ett brev på posten vaknade jag en natt förra veckan med kallsvettningar och svidande underliv. Så nästa morgon satt jag återigen i väntrummet på vårdcentralen – och med mig ett nytt recept på pencillin och därtill information att pencillin för urinvägsinfektion får man UTAN provtagning och fysiskt besök! Efter två så täta pencillinkurer kommer svampinfektionen som en oinbjuden gäst, så jag fortsätter stoppa i mig medicin och tabletter.

    Tycker det är helt hysteriskt hur min kropp reagerar på en ny person, men jag vet också att det går över bara jag ger kroppen tid att vänja sig och anpassa sig till den nya bakteriekulturen. Är ni fler därute som har kroppar som reagerar så här?

  • IVF,  M

    Jag är kär!

    Hej vänner, det är en fantastiskt härlig, skrämmande och utmanande känsla som bubblar i min kropp. M får mig att må ännu bättre i ett liv som redan var bra! Jag är i ett läge där allt är magiskt; sättet han tittar på mig, uppskattar mig, tar i mig och pratar med mig… ja allt. Jag är i ett läge där jag inte vill något annat än vara med honom varje vaken och icke-vaken stund, samtidigt som jag är lugn med att vi inte är det.

    Det finns ingen nervositet, oro eller otrygghet – bara en varm känsla av att här vill jag vara och här kommer jag att vara, så jag behöver inte ha bråttom eller känna mig stressad. Så fantastiskt och annorlunda för mig som brukar vara helt kollrig i början av relationer. Det brukar vara rosa moln varvat med mörka moln och oväder där lyckokänslorna blandas med grubblerier och oro. Inte här, och det finaste av allt är att M är på samma ställe och sätter ord på det.

    Så, igår ställde jag den hittills outtalade frågan, den som vi båda tänkt på men ingen tagit upp. Kan han tänka sig fler barn? Svaret var ärligt men vagt, Ja om han träffar rätt tjej och det känns bra – men det är ett stort steg och stort ansvar. Han funderade högt på om han är färdig med bajsblöjor och att var låst i livet. Samtidigt som han förstod lyckan, ansvaret varvat med kärleken till och lyckan att ha ett barn. Självklart frågade han hur jag ställde mig i frågan, om jag någonsin försökt. När jag svarade att jag till och med försökt själv så kom det inga följdfrågor mer än om det inte tagit sig. Och nej det har det ju inte, trots massor med hjälp på traven.

    Jag har funderat fram och tillbaks på barnfrågan innan jag ens ställde frågan. Jag är beredd att ge det lite tid och har landat i att jag ringer IVF kliniken och planerar om mitt nästa försök. Jag är inte stressad, min kropp är inte mer mottaglig för hormonsprutor och vagitorer i augusti än i oktober (okej säkert lite, men vad kommer det göra med min hjärna och hjärta?). Då har vi fått chansen att klämma och känna lite på varandra, se vad vi vill och om vi är beredda att satsa – då släpper jag kliniken.

    Jag vill inte utsätta min kropp för kliniska behandlingar om jag kan prova att bli gravid utan injektioner, äggplockningssmärtor och vagitorer! Drömmen att bara ha sex och se om det händer, om det vill sig. Självklart är sannolikheten liten men livet är en resa och jag har insett att mina 40 år hittills har varit fantastiska även utan barn – jag kommer att ha ett bra liv de kommande 40 åren även utan barn!

  • Kärlek,  M,  Mr T

    Avslut

    Vi fortsätter relationsspåret i ett inlägg till. För visst är det så att Mr T inte gett upp utan fortsätter försöka röra om och röra till det. Efter mycket tjatande tog vi en promenad tillsammans förra veckan, en av de varmaste dagarna och jag hade gått till mig ett skavsår. Så trots stop på Ica för plåsterköp fick vi korta promenaden och ta ett glas vin på en uteservering. Syftet med promenaden var att han skulle få prata, berätta vad han kommit fram till under sin pandemi-återhämtning. För nu är han i harmoni och mår bra…

    Trots nästan två timmar tillsammans kom inget nytt ur hans mun, det är samma förklaringar och bortförklaringar som jag hört tidigare. Det skylla på exfrun och livskris istället för att rannsaka sig själv, sitt beteende och sina mönster. Trots det var det trevligt och jag var tydlig med mitt budskap att jag dejtar andra och att dörren för ”oss” är stängd och nyckeln är bortkastad.

    Senare samma kväll messade han att det var mer han ville prata om, så om jag kunde planera in ytterligare en träff. Av många anledningar hände det först sen M åkt på semester. Så idag, ytterligare en promenad och mer prat. Fortfarande upplevde jag inte att han kommit till självinsikt och när ord på ord sammanfogas till meningar där han börjat ta tag i surdegar som jag påpekat och jag märker att han när ett hopp om mer… så är jag burdust ärlig. Jag har träffat någon som får mig att må väldigt bra, säger jag. Och även om jag inte gjort det så är kapitlet om dig och mig över, vi hade kunnat bli något bra men vi hade katastrofal timing. Jag har gått vidare.

    Jag märker hur mr T tystnar och börjar prata om hur han också dejtar andra och hur det var då han förstod hur mycket han tyckte om mig. När han var med andra men tänkte på mig. Jag skämtade bort det och uppmuntrade honom att fortsätta, att söka någon att bli kär i, att hitta sin lycka.

    För mig var det viktigt att få säga det till honom, att jag träffat någon ny. Att på ett schysst och respektfull sätt dela det med honom att det finns en annan man som får mig att le när ett sms blinkar till på telefonen. Nu är det sagt, dock är det oklart om det gör någon skillnad. Han fortsatte prata om hur han upplever att det finns något i luften när vi träffas. En spänning. Jag förklarade att det kanske han upplever, men den spänningen kommer inte utforskas. Han får inte gå och hoppas, för min helhjärtade inställning är att jag inte kommer utforska den ”spänningen” så han kommer bara gå runt och hoppas i onödan. Och jag vill inte se honom sårad, han måste lyssna på vad jag säger.

    Nu är korten på bordet och jag såg hur hårt det tog honom. Hur han gick i försvarsställning och ville berätta om sina dejter. Han är sårad, men det kanske är först nu som han förstår att tåget har inte bara lämnat perrongen det har stannat vid nästa ort på linjen…

  • Date,  M

    Den här känslan…

    …att det är lätt, enkelt och ärligt. Den känslan är överallt i relation till M. Det pratas mycket jakt och spel med singelkompisarna, att det är vad som krävs för att få en man på kroken. Jag kan inte det spelets regler, jag är den som vill ha närhet om jag hittar en närhet jag tycker om – och jag har hittat en man som jag upplever är likadan.

    Härligt, fräscht och bubbligt som en flaska Pellegrino känns det i min kropp…

    Han är ingen man av sms generationen, han ringer helst och när han i måndags skrev “Vi hörs senare!” så kunde jag lugnt landa i att det är exakt det vi kommer göra. Han kommer ringa och vi kommer prata. Mina tidigare dejter hade fått hjärnan att snurra, varför är han tyst? vaddå hörs senare? Men M ringde under kvällen och kollade läget och jag meddelade att jag skulle få mitt hem invaderat av min bror med familj senare i veckan… Så torsdag skulle vi kunna hänga.

    Någon timma senare kändes det så oändligt långt till torsdag när vi skulle kunna ses, så när han kom tillbaks från sin träningsrunda hade han fått ett sms med en fråga om jag fick titta förbi på en god natt- kram innan han somnade. Tillbaks kom ett erbjudande om övernattning. Så fick vi möjligheten att vakna bredvid varandra i tisdags morse, äta frukost och hångla sådär extremt mycket som bara nyförlskade par gör.

    Sen fick jag besök och ägnade dagarna åt att hoppa på klippor, utforska omgivningarna och bara umgås med mina gäster, mer om det i ett annat inlägg. Torsdagkväll jag bjöd in på vegetarisk lasagne och häng, kravlöst enkelt och gott. Nu åker han iväg på semester i morgon, en vecka med barnen på Öland och det känns som en lång vecka innan den ens börjat.

    Men låt oss återkoppla där jag började. Den här mannen, det är helt otroligt hur det kan kännas så enkelt. Hur jag kan våga vara så ärlig och tydlig med vad jag vill, behöver och känner. Att det känns så bra, att kunna säga det och få bekräftat att det är inte bara jag – att vi båda känner att det här är något riktigt unikt och härligt. Jag vågar inte riktigt tänka tanken, men är det lätt är det rätt?