• Bonusfamilj,  livet,  M

    Vecka 43

    Förra veckan på kontoret insåg jag att december inte alls är långt borta. Vi gjorde tidsplaner och det var helt plötsligt rimligt att v49 är första veckan i december.

    En ny måndag och en ny vecka. Jag har redan varit hos sjukgymnasten som gjort en sista bedömning av min fot. Nu är jag redo att börja springa sammanhängande sträckor och ikväll blir 2km i motionsspåret. Nu får jag springa två dagar i rad som mest, men stora steg framåt från 20*100m.

    Veckan innehåller inga stora moment, på jobbet ska jag följa upp den medarbetaren som loggade ut förra veckan. Sen behöver jag landa en presentation och planera verksamheten för nästa år. Hoppas vi får svar på våra budgetförfrågningar så att vi kan vidta aktiviteter för att vara redo i januari.

    Provat blir det en lugnt vecka. Pumpa lanternor på lördag med Ms barn och kanske att jag börjar riva matta från min trapp om energin finns där!

    Vad gör du i veckan?

    0
  • livet,  M,  Vardag,  vardagslyx

    Vecka 42

    Det är tisdag morgon, men jag kopierar Alex och kör en liten inblick i veckan som forstätter. Fokus ligger en hel del på jobb, från och med denna vecka jobbar jag återigen heltid vilket känns underbart. Helt plötsligt får jag tid att göra allt jag vill och inte bara det jag måste.

    Njuta av höstsolen

    Träningsmässigt är jag inne i en fas av min rehab där jag får jogga kortare sträckor. Denna veckan är det 16*100m varvat med 50m gång som ska ökas till 20*100m. Jag får inte jogga mer än varannan dag, men foten verkar må bra och igår utmanade jag den och gick i klackar hela dagen på kontoret. Och det gick bra! Utöver joggingen blir det ett gympass med K och en lunchspinning på torsdag.

    Igår var det styrelsemöte i bostadsrättsföreningen och på torsdag ska jag ut och käka med Gourmet-Jörgen. På fredag är det finlunch med tjejgänget från i somras. Vi har massor att prata om och dessutom ett stundande 40årsfirande att planera!

    Sen hoppas jag på en kväll till hemma hos bonusfamiljen, en helg- och en vardagskväll har vi bedömt rimligt att ses när M har barnvecka. För att han inte ska gå sönder av allas behov och önskningar som han vill tillgodose, och för att han ska hinna med sig själv också.

    Morgonsol i oktober

    Helgen verkar bli härlig, förutom längsta joggingrundan sedan början av augusti ska jag träffa J och prata resa, Italien eller Norge. Båda lockar enormt! Lördagkväll verkar det (äntligen) bli introduktionsmiddag hemma hos Ms föräldrar och sen börjar vi söndag på spa och avslutar där med brunch innan vi säkert landar i soffan obscent mätta och härligt trötta.

    0
  • Kärlek,  M,  Relationer

    Relationsmönster

    Mina relationsmönster börjar göra sig påminda. I helgen, när M och barnen var på finmiddag på restaurang för att fira en av Ms bröders födelsedag började mina känslor leva om. Helt logiskt förstår jag varför frågan om mitt deltagande ens var uppe. Jag har inte träffat någon i M’s familj förutom barnen och de har jag träffat många gånger nu. Där mina föräldrar och familj är enormt nyfikna på M – vågar inte hans familj ens fråga hur det går, vem jag är eller varför jag inte är introducerad.

    Men lördagskvällen tillbringade jag på soffan med en påse lösgodis och chips och Sommaren ’85 på SVTPlay. Mina känslor röjde runt i mig, som ett resultat av att jag inte fick vara med på middagen. Mina relationsmönster och mina erfarenheter från tidigare relationer festade loss och fick mig att stundtals må rätt sunkigt. Samtidigt som hjärnan kopplade in och logiskt vet att det bara är känslor, det är gamla mönster som kickar in och provocerar mig, M är inte som T! Ett sött godnatt meddelande gjorde att känslorna lugnade sig och söndagmorgon inledde jag med en låååååång promenad där jag reflekterade och firade att jag trots allt lyckats balansera mig kvällen innan.

    Så är vi nu mitt i barnveckan och igårkväll var jag hos dem på tacos. M verkade frånvarande och trött, som han behövde egen tid och eget utrymme. Vi som brukar ligga som plåster på varandra framför TVn låg nu åt varsitt håll i hörnsoffan. När vi sen kröp ner under täcket var det varmt och klibbigt och jag läste tydligt in att nej här skulle det inte kramas. Morgonen fortsatte med samma känsla. M behövde distans och grubblade över något, vad händer i min hjärna då? Jo självklart triggas en oroskänsla. Har han tröttnat på mig? Är jag för på? Behöver han egentid? Vad har jag sagt/gjort eller inte sagt/gjort?

    Jag gav det en timme, skrev ett sms och önskade honom en bra dag och svaret jag fick tillbaks var som att han läst mina tankar. Var kommer min oro ifrån? Är den ett resultat av hur mina tidigare partners beteenden? Är den ett resultat av att den intensivaste förälskelsefasen är över och att jag nu oroar mig för att bekräftelse och känslor förändras? Jag vet inte, men M ger mig en trygghet som jag inte haft tidigare, han ser och känner min oro och han bemöter den även när jag inte sätter ord på den. Så tacksam för att ödet sänt honom min väg <3

    0
  • IVF,  M,  resan mot mamma

    Hur blev det med barn?

    Veckorna som gått sen jag började jobba och jag har börjat träffa fler bekanta har jag från flera stycken fått frågan “hur tänker du kring barn nu då?”. Självklart att frågan dyker upp eftersom jag har lagt mycket tid och pengar på att försöka bli gravid och nu har jag träffat en man, är det nu jag ska få familj?

    I ett tidigare inlägg från juli tog jag kort upp frågan hur jag tänkte kring barnfrågan nu när jag träffat M och tänkte skriva lite mer hur jag funderar nu och framåt. Att vara nyförälskad sätter ju hela logiken och det rationella tänkandet på spel. Jag är fullt medveten om att min hjärna just nu är drogad och full av hormoner och endorfiner och därför kanske jag inte tänker helt klart och därför har jag fortsatt pausat hela skaffa barncirkusen.

    Jag och M har inte pratat barn sen den där natten och morgonen i juli, ska det bli något mer prat så kommer det vara jag som för det på tal. I samband med min menstruation i augusti började jag äta kombipiller igen, eftersom jag ogillar att ha mens och M var orolig för konsekvenserna av att frekvent ha oskyddat sex.

    Den starka drivkraften att få barn och bygga en familj svalnade under våren och sommaren, när jag i slutet av juli insåg att jag inte undertecknat och skickat in kontraktet för ett tredje försök såg jag det som ett tecken. Jag började fundera på hur det kändes i kroppen att inte utsätta den för fler nålstick och äggplock. Hur det kändes att varken få hoppas på ett plus eller förfasas över en skrapning. Slutsatsen? Jag var okej med det, det var mer än okej jag kände mig färdig med den resan. Efter ett långt samtal med min mamma, som trots allt varit den som följt mig under alla år av att vilja ha barn så kändes det ännu bättre. Hon stöttade mig, hon stod vid min sida och frågade mig rakt ut “Happy, din barnlängtan – var den inte som störst mellan 30 och 40?”.

    Jag tog med mig frågan, sög på den och funderade. Vad är det värt att återigen försöka få barn? Om jag lägger ett osäkert försök i ena vågskålen – vad lägger jag i andra vågskålen? Där insåg jag låg hormoner, nålstick, äggplock, hopp, förtvivlan och kanske min växande relation med världens finaste man.

    Så, alla försök till att skaffa barn själv är lagda på hyllan. Om jag och M ska bli föräldrar, jag vet faktiskt inte. De månader som gått sen i april när skrapningen gjordes har jag långsamt landat i tanken om att inte bli mamma. Mitt hjärta har accepterat det kanske kommer det ett kärleksbarn, kanske inte men en sak är säker. Mitt liv kommer fortsätta vara fullt av barn, kärleken till barn och kärlek.

    0
  • M,  Sjuk

    Sjukstuga

    Ja, efter månader utan några som helst fysiska problem har jag halkat i vad som känns som en ond spiral. När jag träffar en ny partner så reagerar min kropp på det och det första problemet som jag sprang in i var att mitt underliv började lukta som en rutten fiskaffär. Jag googlade problemet och kom fram till att det var bakteriell vaginos så efter ett samtal till Barnmorskan hänvisade de mig till vårdcentralen. Dagen därpå satt jag i väntrummet och hade tio minuter senare ett recept på pencillin och gjort ett STD test. Redan tre timmar senare mådde min snippa bättre och jag påtalade med M att han så heroiskt gått ner på mig och inte ens kommenterat hur illa det luktade…

    Det gick några veckor och jag började fundera på om jag inte skulle få min sedvanliga urinvägsinfektion och som ett brev på posten vaknade jag en natt förra veckan med kallsvettningar och svidande underliv. Så nästa morgon satt jag återigen i väntrummet på vårdcentralen – och med mig ett nytt recept på pencillin och därtill information att pencillin för urinvägsinfektion får man UTAN provtagning och fysiskt besök! Efter två så täta pencillinkurer kommer svampinfektionen som en oinbjuden gäst, så jag fortsätter stoppa i mig medicin och tabletter.

    Tycker det är helt hysteriskt hur min kropp reagerar på en ny person, men jag vet också att det går över bara jag ger kroppen tid att vänja sig och anpassa sig till den nya bakteriekulturen. Är ni fler därute som har kroppar som reagerar så här?

    0
  • IVF,  M

    Jag är kär!

    Hej vänner, det är en fantastiskt härlig, skrämmande och utmanande känsla som bubblar i min kropp. M får mig att må ännu bättre i ett liv som redan var bra! Jag är i ett läge där allt är magiskt; sättet han tittar på mig, uppskattar mig, tar i mig och pratar med mig… ja allt. Jag är i ett läge där jag inte vill något annat än vara med honom varje vaken och icke-vaken stund, samtidigt som jag är lugn med att vi inte är det.

    Det finns ingen nervositet, oro eller otrygghet – bara en varm känsla av att här vill jag vara och här kommer jag att vara, så jag behöver inte ha bråttom eller känna mig stressad. Så fantastiskt och annorlunda för mig som brukar vara helt kollrig i början av relationer. Det brukar vara rosa moln varvat med mörka moln och oväder där lyckokänslorna blandas med grubblerier och oro. Inte här, och det finaste av allt är att M är på samma ställe och sätter ord på det.

    Så, igår ställde jag den hittills outtalade frågan, den som vi båda tänkt på men ingen tagit upp. Kan han tänka sig fler barn? Svaret var ärligt men vagt, Ja om han träffar rätt tjej och det känns bra – men det är ett stort steg och stort ansvar. Han funderade högt på om han är färdig med bajsblöjor och att var låst i livet. Samtidigt som han förstod lyckan, ansvaret varvat med kärleken till och lyckan att ha ett barn. Självklart frågade han hur jag ställde mig i frågan, om jag någonsin försökt. När jag svarade att jag till och med försökt själv så kom det inga följdfrågor mer än om det inte tagit sig. Och nej det har det ju inte, trots massor med hjälp på traven.

    Jag har funderat fram och tillbaks på barnfrågan innan jag ens ställde frågan. Jag är beredd att ge det lite tid och har landat i att jag ringer IVF kliniken och planerar om mitt nästa försök. Jag är inte stressad, min kropp är inte mer mottaglig för hormonsprutor och vagitorer i augusti än i oktober (okej säkert lite, men vad kommer det göra med min hjärna och hjärta?). Då har vi fått chansen att klämma och känna lite på varandra, se vad vi vill och om vi är beredda att satsa – då släpper jag kliniken.

    Jag vill inte utsätta min kropp för kliniska behandlingar om jag kan prova att bli gravid utan injektioner, äggplockningssmärtor och vagitorer! Drömmen att bara ha sex och se om det händer, om det vill sig. Självklart är sannolikheten liten men livet är en resa och jag har insett att mina 40 år hittills har varit fantastiska även utan barn – jag kommer att ha ett bra liv de kommande 40 åren även utan barn!

    0