• Kärlek,  livet,  M

    150 dagar

    Det är idag exakt 150 dagar sedan jag satt där på en bänk vid motionscentralen och väntade. Lite tidig, eftersom jag inte riktigt hade koll på hur lång tid det tog att köra hemifrån mig och dit. Jag hade pratat i telefon med K alldeles innan och försökt reda ut vad man har på sig på en promenad dejt i skogen en smällhet junikväll. Jag satt där och väntade och tyckte kanske att du kom lite senare än anständigt för en första dejt.

    Jag var osäker på hur vår dialog skulle flyta, vårt messande hade varit kort och lite retro, så som man skrev sms i mobiltelefonens barndom, ett sms om dagen (de var dyra) och längre, lite som korta brev med ett hej, hur mår du? Information, hälsningsfras och namn.

    Det första som slog mig när du kom emot mig var hur sanslöst snygg du var, det hade inte alls framkommit på dina Tinder bilder, att du var vältränad hade jag förstått med tanke på ditt triathlon intresse men det som knockade mig var ditt leende. En kram och sen gick vi och pratade, varje gång jag vände min blick mot dig möttes jag av det stora colgate smilet och i dina ögon kände jag mig som världens vackraste. Sen den dagen har jag inte kunnat få nog av ditt sällskap.

    Jag älskar hur varsamt du älskar mig. Hur du lägger din kind mot min mage och bara ligger där och andas eller hur du då och då bara sneglar på mig i ögonvrån och ler. Du noterar mina egenheter, skrattar åt att det kliar i mina fingrar när jag ser ostruktur. Det känns så fint att du sporrar mig att träna och testa nya saker, hur du VILL göra saker med mig. Du får mig att tro på det normala som att min partner vill spendera tid med och göra saker med mig, hur du utan att göra någonting speciellt omprogrammerar mina förväntningar och förhoppningar.

    Det finns inte en morgon jag inte njuter av att få vakna bredvid dig, krypa upp och gosa dig i nacken medans du snoozar larmet eller hur ofta du får mig att skratta. Du har fått mig att återupptäcka gröt till frukost och gemensamma middagar på veckans alla kvällar.

    Den här tryggheten gör mig ibland osäker, är det verkligen rätt? Varje gång jag anar osäkerheten får jag en blick, ett sms, en kram eller bara låter känslorna leka runt för jag landar alltid i att det är exakt här jag ska vara. Mitt livs resa har tagit mig hit, här ska och vill jag vara. Med dig vid min sida. Tack livet för att du tog mig hit!

    0
  • livet,  M

    Helgen som gick

    Jag gör som mina bloggkompisar och skriver ett inlägg om helgen som passerat. Den har verkligen bjudit på blandade upplevelser och jag började den lite tidigt när jag gick och gymmade på lunchen. Något som passade perfekt, för vi var inte fler än 10-12 personer på plats. Det finns alltid några som är dåliga på att hålla avstånd, men med handsprit, desinfektionsspray och respekt fungerade det bra. Sen passade jag på att njuta av det fina vädret med en långpromenad tillsammans med en kollega som bor i samma område. Vi blandade jobb- och privatsnack och väl hemma jobbade jag ett par timmar till.

    Fredagsmiddag åts hos M där barnen kommit från mamma och vi pratade farsdagspresenter och drömresor (Formel1 i Singapore och ett squadhouse i Beverly Hills). En tidig lördagsmorgon följdes av ett snabbesök på ett köpcentrum i närheten för att fixa farsdagspresenter och strumpbyxor till mig. Hämtade restade delar till köket på IKEA som så fin fixat att man inte ens behöver gå in för att hämta sitt Click&Collect. Ett sms med ordernnummer och registreringsnummer på bilen så kom de ut med våra varor. Supersmidigt!

    En kort löprunda och lunch följde på det och medan jag åkte hem och piffade mig för 40årsbjudning somnade M på soffan. Sen hade jag en magisk kväll, ett litet corona vänligt firande av K med fyra nära vänner, bubbel och plockmat. Swish sa det så hade 7 timmar passerat och vi hade pratat, skrattat och pratat ännu mer. Fantastiskt härlig kväll och firande! Bara det att få klä upp sig, sminka sig och känna lite feststämning – en energikick för resten av november!

    Söndagen tillbringade jag med att städa. Rengöring av badrum, vinterförvaring av utemöbler, röjde i mina pallkragar och slängde växter på komposten. Sen blev det ett träningspass innan jag åkte till M och bjöd på middag. Är det farsdag ska väl inte pappa laga mat? Det tycker inte jag i alla fall… så jag bjöd på pannbiffar med grönpepparsås. Innan vi landade i soffan med en kopp te och Fazers mjölkchoklad med turkisk peppar i (eftersom Marabous mjölkchoklad med lakrits är superslut överallt, fler än vi som fått en ny favorit!)

    0
  • Bonusfamilj,  livet,  M

    Vecka 43

    Förra veckan på kontoret insåg jag att december inte alls är långt borta. Vi gjorde tidsplaner och det var helt plötsligt rimligt att v49 är första veckan i december.

    En ny måndag och en ny vecka. Jag har redan varit hos sjukgymnasten som gjort en sista bedömning av min fot. Nu är jag redo att börja springa sammanhängande sträckor och ikväll blir 2km i motionsspåret. Nu får jag springa två dagar i rad som mest, men stora steg framåt från 20*100m.

    Veckan innehåller inga stora moment, på jobbet ska jag följa upp den medarbetaren som loggade ut förra veckan. Sen behöver jag landa en presentation och planera verksamheten för nästa år. Hoppas vi får svar på våra budgetförfrågningar så att vi kan vidta aktiviteter för att vara redo i januari.

    Provat blir det en lugnt vecka. Pumpa lanternor på lördag med Ms barn och kanske att jag börjar riva matta från min trapp om energin finns där!

    Vad gör du i veckan?

    0
  • livet,  M,  Vardag,  vardagslyx

    Vecka 42

    Det är tisdag morgon, men jag kopierar Alex och kör en liten inblick i veckan som forstätter. Fokus ligger en hel del på jobb, från och med denna vecka jobbar jag återigen heltid vilket känns underbart. Helt plötsligt får jag tid att göra allt jag vill och inte bara det jag måste.

    Njuta av höstsolen

    Träningsmässigt är jag inne i en fas av min rehab där jag får jogga kortare sträckor. Denna veckan är det 16*100m varvat med 50m gång som ska ökas till 20*100m. Jag får inte jogga mer än varannan dag, men foten verkar må bra och igår utmanade jag den och gick i klackar hela dagen på kontoret. Och det gick bra! Utöver joggingen blir det ett gympass med K och en lunchspinning på torsdag.

    Igår var det styrelsemöte i bostadsrättsföreningen och på torsdag ska jag ut och käka med Gourmet-Jörgen. På fredag är det finlunch med tjejgänget från i somras. Vi har massor att prata om och dessutom ett stundande 40årsfirande att planera!

    Sen hoppas jag på en kväll till hemma hos bonusfamiljen, en helg- och en vardagskväll har vi bedömt rimligt att ses när M har barnvecka. För att han inte ska gå sönder av allas behov och önskningar som han vill tillgodose, och för att han ska hinna med sig själv också.

    Morgonsol i oktober

    Helgen verkar bli härlig, förutom längsta joggingrundan sedan början av augusti ska jag träffa J och prata resa, Italien eller Norge. Båda lockar enormt! Lördagkväll verkar det (äntligen) bli introduktionsmiddag hemma hos Ms föräldrar och sen börjar vi söndag på spa och avslutar där med brunch innan vi säkert landar i soffan obscent mätta och härligt trötta.

    0
  • Kärlek,  M,  Relationer

    Relationsmönster

    Mina relationsmönster börjar göra sig påminda. I helgen, när M och barnen var på finmiddag på restaurang för att fira en av Ms bröders födelsedag började mina känslor leva om. Helt logiskt förstår jag varför frågan om mitt deltagande ens var uppe. Jag har inte träffat någon i M’s familj förutom barnen och de har jag träffat många gånger nu. Där mina föräldrar och familj är enormt nyfikna på M – vågar inte hans familj ens fråga hur det går, vem jag är eller varför jag inte är introducerad.

    Men lördagskvällen tillbringade jag på soffan med en påse lösgodis och chips och Sommaren ’85 på SVTPlay. Mina känslor röjde runt i mig, som ett resultat av att jag inte fick vara med på middagen. Mina relationsmönster och mina erfarenheter från tidigare relationer festade loss och fick mig att stundtals må rätt sunkigt. Samtidigt som hjärnan kopplade in och logiskt vet att det bara är känslor, det är gamla mönster som kickar in och provocerar mig, M är inte som T! Ett sött godnatt meddelande gjorde att känslorna lugnade sig och söndagmorgon inledde jag med en låååååång promenad där jag reflekterade och firade att jag trots allt lyckats balansera mig kvällen innan.

    Så är vi nu mitt i barnveckan och igårkväll var jag hos dem på tacos. M verkade frånvarande och trött, som han behövde egen tid och eget utrymme. Vi som brukar ligga som plåster på varandra framför TVn låg nu åt varsitt håll i hörnsoffan. När vi sen kröp ner under täcket var det varmt och klibbigt och jag läste tydligt in att nej här skulle det inte kramas. Morgonen fortsatte med samma känsla. M behövde distans och grubblade över något, vad händer i min hjärna då? Jo självklart triggas en oroskänsla. Har han tröttnat på mig? Är jag för på? Behöver han egentid? Vad har jag sagt/gjort eller inte sagt/gjort?

    Jag gav det en timme, skrev ett sms och önskade honom en bra dag och svaret jag fick tillbaks var som att han läst mina tankar. Var kommer min oro ifrån? Är den ett resultat av hur mina tidigare partners beteenden? Är den ett resultat av att den intensivaste förälskelsefasen är över och att jag nu oroar mig för att bekräftelse och känslor förändras? Jag vet inte, men M ger mig en trygghet som jag inte haft tidigare, han ser och känner min oro och han bemöter den även när jag inte sätter ord på den. Så tacksam för att ödet sänt honom min väg <3

    0
  • IVF,  M,  resan mot mamma

    Hur blev det med barn?

    Veckorna som gått sen jag började jobba och jag har börjat träffa fler bekanta har jag från flera stycken fått frågan “hur tänker du kring barn nu då?”. Självklart att frågan dyker upp eftersom jag har lagt mycket tid och pengar på att försöka bli gravid och nu har jag träffat en man, är det nu jag ska få familj?

    I ett tidigare inlägg från juli tog jag kort upp frågan hur jag tänkte kring barnfrågan nu när jag träffat M och tänkte skriva lite mer hur jag funderar nu och framåt. Att vara nyförälskad sätter ju hela logiken och det rationella tänkandet på spel. Jag är fullt medveten om att min hjärna just nu är drogad och full av hormoner och endorfiner och därför kanske jag inte tänker helt klart och därför har jag fortsatt pausat hela skaffa barncirkusen.

    Jag och M har inte pratat barn sen den där natten och morgonen i juli, ska det bli något mer prat så kommer det vara jag som för det på tal. I samband med min menstruation i augusti började jag äta kombipiller igen, eftersom jag ogillar att ha mens och M var orolig för konsekvenserna av att frekvent ha oskyddat sex.

    Den starka drivkraften att få barn och bygga en familj svalnade under våren och sommaren, när jag i slutet av juli insåg att jag inte undertecknat och skickat in kontraktet för ett tredje försök såg jag det som ett tecken. Jag började fundera på hur det kändes i kroppen att inte utsätta den för fler nålstick och äggplock. Hur det kändes att varken få hoppas på ett plus eller förfasas över en skrapning. Slutsatsen? Jag var okej med det, det var mer än okej jag kände mig färdig med den resan. Efter ett långt samtal med min mamma, som trots allt varit den som följt mig under alla år av att vilja ha barn så kändes det ännu bättre. Hon stöttade mig, hon stod vid min sida och frågade mig rakt ut “Happy, din barnlängtan – var den inte som störst mellan 30 och 40?”.

    Jag tog med mig frågan, sög på den och funderade. Vad är det värt att återigen försöka få barn? Om jag lägger ett osäkert försök i ena vågskålen – vad lägger jag i andra vågskålen? Där insåg jag låg hormoner, nålstick, äggplock, hopp, förtvivlan och kanske min växande relation med världens finaste man.

    Så, alla försök till att skaffa barn själv är lagda på hyllan. Om jag och M ska bli föräldrar, jag vet faktiskt inte. De månader som gått sen i april när skrapningen gjordes har jag långsamt landat i tanken om att inte bli mamma. Mitt hjärta har accepterat det kanske kommer det ett kärleksbarn, kanske inte men en sak är säker. Mitt liv kommer fortsätta vara fullt av barn, kärleken till barn och kärlek.

    0