Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: lördag (sida 2 av 4)

Alternativa planer

Idag går stans största årliga idrottsliga folkfest av stapeln. Världens största halvmaraton startar, solen gassar och det kommer bli fullt med folk längs med hela banan. Folk kommer säkert springa över sin förmåga, dricka för lite vätska och svimma av längs med banan, men ännu viktigare – massor med deltagare kommer springa, jogga, gå och kämpa sig runt de 21 kilometrarna. Jag minns mitt första försök, för 6år sen den glädjen och lättnaden jag kände när jag sprang förbi 20km markeringen var så stark att gråten stockade sig i halsen och jag kunde knappt andas. Sen blev det ytterligare fem varv i rad, men i år ligger jag på sängen med blandade känslor. Jag hade gärna velat delta, men valde tidigt att prioritera en bankett i en annan stad. Nu hade jag inte kunnat springa ändå, eftersom min höft precis börjat återhämta sig från överansträngningen och knappast är redo för 21 hårda kilometer asfalt, men det känns lite sorgligt och tomt att inte stå där på startlinjen med alla andra löpare och våndas i värmen.

Men jag laddar för en kväll med trevligheter. Jag ska sätta mig i bilen och åka tillbaks till min gamla studieort. Under mina år på universitetet hade jag förmånen att basa över studentkåren i ett år, och just i år firar den kåren 50årsjubileum. Så nu åker långklänningen fram, de högaklackarna på och håret ska lockas till – för ikväll blir det kalas!

Fredagsmys…

…Med Natalia. Sen lördagspromenad på stan. Hämtat ut nya löparskor. Pratat massor med T. Planerat för en resa tillsammans inom ett par veckor. Ätit grymt goda tacos. Druckit kaffe. Gjort årspremiär för solglasögonen. Sett på Tjejvasan och skid-VM. Och ändå är klockan bara halv fyra! Massor med helg kvar. Önskar mig lite mer sol, lite mer lugn och få behålla den sköna känslan i hjärtat!

Me before you

Är du förtjust i romantiska sötsliskiga böcker som blir till film? Är du sugen på att gråta en skvätt? Vill du se den fantastiska Daenerys Stornborn skådisen Emilia Clark i sin riktiga hårfärg? Då rekommenderar jag att du letar fram Me before you (Livet efter dig) . Då T är på grabbkväll med bastu, Jägermeister, hamburgare på kvartershak och nattklubb tog jag tag i fjärrkontrollen och placerade mig i soffhörnet med ambitionen att se en riktig chickflick. Rödvinet smakade grymt, filmen är fin men bäst av allt är Emilia Clarke i huvudrollen som Louisa Clark. Hon ÄR Louisa, och filmen är en riktig gråtfilm. Tårarna flödade sista halvtimman. Om jag har ett tips den här helgen så är det se filmen om du behöver gråta en skvätt!

Hurra för Träningsvärk!

Jag har träningsvärk och det är helt underbart! Körde mitt andra Bodypump pass för veckan igår och idag småvärker musklerna lite lätt och jag totalt älskar det. Nu har jag börjat använda min kropp igen, jag får utmana mina muskler och nu jäklar ska jag bli stark igen! Har bokat två pass den kommande veckan också, och jag är så pepp!

Flytten i höstas, belastningen på jobbet och samboskapet har inte varit gynnande för min kropp. Mer god mat, goda viner, nya pendlingsavstånd, rutiner – jag ursäkterna är många till att jag sitter här och jobbar med nyårslöftesträning, men jag ska vara en av undantagen som håller i och fortsätter mitt tränande under hela året.

Men idag sitter jag nöjd i min soffa, ser på lite världscupskidor, dricker mitt kaffe och njuter av lite härlig träningsvärk i musklerna!

Ha en fin lördag folks! (och gå gärna in och peppa Alex lite, jag tror hon behöver lite extra kärlek idag!)

Reclaim your right

Igår hade jag en typiskt bra lördag. Ni vet med en lugn morgon och gott bröd från lokalt bageri, tömning av ett garage som laddats på med diverse grejer från Ts tidigare boende. Sen lite softande innan jag piffade upp mig och mötte upp Natalia på stan. Lite reashoppande, vin i en supermysig hotellbar och en kväll med bubbel i dubbel bemärkelse. 

Jag älskar att vår ofrivilliga paus under 2016 var tillfällig. Att vi båda två värderar vår vänskap så mycket att vi nu hittar tid, pratar, pratar och pratar. Att vårt häng känns så genuint och lätt som det ska vara med en bästa vän. Att det inte var en lång kämpa period för att hitta varandra igen, utan en genuin nyfikenhet på vad som händer i varandras liv. Jag älskar att det inte finns någon bitterhet, det är så lätt när den ena är för upptagen med X att den andra känner sig bortglömd och oviktig. 

Förra året var (i min mening) helt galen i Natalias liv. Hon jobbade massor, ideellt och jag upplevde att alltför många var bakåtsträvare och uppskattade inte det stenhårda arbete som Natalia (och till viss del hennes team) gjorde. Det sammanföll med att jag träffade T, nya relationer är tidskrävande (för att man VILL) Så tolka mig rätt nu. Men tillför man någon, så blir det mindre plats för befintliga relationer. Det låter så hårt, en det jag vill få fram är att jag är så genuint tacksam för att Natalia (och andra vänner) haft tålamod med mig. För nu Är jag tillbaks, nu är jag redo, nu finns det vilja att skapa utrymme igen. Att vårda mina vänner och relationer. För vad vore livet utan dem?!?

Ja, vad jag ville med inlägget var att skicka en kärleksförklaring till Natalia. Jag är så tacksam för dig! ?

Snö

Snö är verkligen exotiskt om man är barn från västkusten har jag insett. På vägen hit igår var vi tvungna att stanna till på vägen för en kissepaus, varpå den minsta helt spontan utbrister ” det är jättemycket snö!!!”. För mig som uppvuxen i Bergslagen, och säkerligen för Alex som hemvan i Norrland, så är 15cm snö vardagsmat. För Tjatte var det massor med snö.

Så idag har vi tillbringat dagen i diverse pulkabackar. Solen har skinit, det har varit någon minusgrad och det har funnits massor av åkdon. Snowracer, madrasser, stjärtlappar, miniski, pulkor och allt annat. Självklart har det gnabbats, men mest har det åkts och klättrat tillbaka upp på backen och snabbt ner igen.

Sen varvat in med lite varm saft och en kaka, borstat bort lite snö och ner igen. Vi hade stämt träff med min bror och hans barn i backen och vi har tävlat i hopp, åka längst och åka snabbast. Snö kan verkligen roa stora som små!

Race report: Boot camp challenge

I helgen genomförde vi så den rätt fruktade men väldigt peppande tävligen. Det var 5km med över 100hinder som skulle forceras och vi var ett team på fyra tjejer, med väldigt varierande förutsättningar. Förra året var jag och Natalia funktionärer på tävlingen, som då genomfördes för första gången, och vi beslutade oss då och och där för att delta i år. Vårt lag bestod av oss två och två kompisar, ingen av oss med erfarenhet av hinderbanor med med härligt humör och mycket god vilja.

Vi startade i lördags eftermiddag, och min målsättning var att vi skulle klara det på under två timmar. Jag tyckte det var rimligt med tanke på att vi inom laget hade skador som gjorde det svårt att springa (stukade fotleder och smärtande ben). Dessutom hade vi längden emot oss, eller snarare bristen på längd. Med en längsta team medlem som ståtar 163cm så kommer man inte långt när höga hinder ska forceras. Vi gick i mål på en tid över två timmar, med en kämparglöd som skulle få vilket landslag som helst avundsjuk. Vi körde samarbete hela vägen in i mål, vi peppade varandra, hjälpte varandra, lyfte, knuffade och drog. Vi tog emot, hjälpte varandra med balans, att landa utan att skada fler fotleder, att besegra höjdskräck, smärta och äckliga vatten.

Av de 100 hindren har jag valt ut några som jag ändå vill nämna specifikt. De här var mina, personliga, största utmaningar och vinster!

1. Rampen; alla hinderbanor ska visst ha en ramp annars räknas de inte. Jag har aldrig, aldrig försökt komma upp på en och hyste en stor respekt för det här hindret. Hjärnan hade jag lämnat vid startlinjen, för om jag börjat resonera kring rimligheten i att jag skulle ta mig upp… ja då hade jag gett upp innan jag testade. Väl vid hindret stod där en kille från ett annat team, och han skrek pepp åt oss och gav några korta instruktioner. Sen sprang jag, tänkte att hellre försöka och misslyckas och kanske finjustera tekniken. MEN jag tog mig upp redan på första försöket det var min första stora kick under loppet!

Ramp2. Kryphindret; ett 90m kryphinder under taggtråd, direkt efter ett hinder som innebar två dopp i havet med vatten till brösthöjd. Det bästa med hindret, man fick upp värmen – det värsta nittio meter sand. För att summera det, mitt fokus var ta mig igenom så fort som möjligt, peppa lagkamraterna från sidan, men man kände sig som en panerad fiskfilé efteråt.

kryp3. Vattenfyllda containtrar; efter sandkrälandet kom containrar. Tre stycken på rad, samtliga fyllda med iskallt vatten. Första momentet var att få hela laget i vattnet, för att sen få alla medlemmar ur vattnet. Iskallt vatten och upprörda muskler resulterar i krampande muskler. När jag skulle ur container nummer tre protesterade hela benen, de samarbetade inte. Teamet som redan stod på utsidan av containern drog mig ur vattnet och på terrängrundan som följde gjorde jag allt för att få tillbaks blodcirkulationen i benen.

container4. Armgång; ett kanske 10m långt hinder där man skulle gå armgång på en ställning ca 2,5m över marken. Jag hade hittills haft grym hjäl av mina Biltema handskar som skyddat händer från träflisor, blåsor, äcklig lera mm. Efter två försök där jag gled av ställningen åkte handskarna av och på tredje försöket svingade jag mig över. Den känslan att ha gjort det gav mig en adrenalin kick som gjorde att jag utan problem kunde slänga mig i havshindret. (bubblaren)

Armgång5. Apgång 2,5m upp i luften; med en höjdskräck som kan få mig paralyserad var det faktiskt lite av ett under att jag snabbt klättrade upp i ställningen och insåg att jag absolut inte kunde fokusera på marken. Fokus var hela tiden på nästa fasta punkt. Att dessutom alltid ha “kontakt” med tre av fyra kroppsdelar gjorde att det nog kändes säkrare än vad det var när kroppen skakade av köld.

Bars

Bubblare

Att kasta ut ett “hinder” som innebär att du ska springa ut till en badbrygga. Ta dig upp på badbryggan, ner i vattnet på andra sidan igen och sen få klättra upp på en badstege är… omänskligt? Kroppen fick en chock och jag trodde att urinvägsinfektionen skulle komma som ett brev på posten – men meroniullunderstället gjorde ändå att kläderna värmde och vi kunde fortsätta framåt. (Ja, och så vill jag skicka en tacksamhetens tanke till läkaren som skrev ut 100 antibiotika tabletter till mig, 2 tabletter vid hemkomst i lördagskväll räddade mig nog från komplikationer!

Kryp lera

Eller vad sägs om ett kryp hinder i lera? Eller som nedan, 100m träsklöpning…

Kläderna luktar fortfarande efter två tvättar sumpmark, benen är prydda av diverse blåmärken, mina axlar är som fiolsträngar och jag har en muskelsträckning i bröstkorgen som gör ont när jag andas/skrattar/hostar/nyser. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att göra det igen, då med lite mer fokus på tävling  och prestation, energin bara bubblade i lördags och att få se vad kroppen skulle ha klarat av i ett tävlingsmoment hade varit en bra nästa utmaning!!

kärrSlutligen vill jag tacka mitt team, för grym team spirit, individuella prestationer, pepp och skratt. Utan er hade  jag aldrig provat på det här!!

När är sen?

Natalia skriver ett härligt inlägg om vårt fredagsmys här och jag håller med henne, det var en på alla sätt mysig kväll. Jag sitter i min soffa och tittar på längdskidor, sprinttävlingar från Lathi och funderar över vad som egentligen hände med mina helgplaner. Tidigare i veckan var planen klar, jag skulle hämta T på flygplatsen och köra hem honom. Sen skulle vi hänga tills imorgon, när han skulle på flyget mot nya tjänsteresor i Asien.

Sen någongång i veckan justerades planerna. Kidsen som borde ha varit på sportlov med sin mamma  längre norrut var tillbaks hemma och självklart ska de  ha en del av sin pappa, som är ute på resande fot i två veckor till. Så jag skulle hämta T på flyget, köra honom hem och sen skulle vi ses till kvällen istället. Ja, sen kom den geniala idén – vi skulle roadtrippa till flyget, som inte går från den närmsta flygplatsen så klart. Toppen så.

Nu, ett par sms senare visar det sig att mitt sällskap inte “behöver” bli hämtad på flygplatsen. Att han ska hem, umgås med kidsen och packa om och vi ska ses “sen”. (När är sen? Har någon en bra definition på när Sen är?) Sen i det här fallet är ca 21:00. Sen? 21:00!? Seriöst det här ska klargöras. Sen kanske är om någon timma, max två timmar. Inte 6 timmar senare! Ja, så här sitter jag nu och funderar lite över vad jag ska fylla min lördag med. För vädret lockar inte till utomhusaktivitet…

Aj, oj, nej!

Jag vaknar med träningsvärk. Och funderar på exakt hur ont jag kommer att ha i musklerna imorgon när jag ska gå upp. Imorgon är dag två, ni vet den där dagen när musklerna skriker av ilska för att du misshandlat dem genom att göra “nya” rörelser som utfall, A-press och bicepscurl. Nya för det är åtminstone 1,5månad sen jag sist var på ett body pump pass och jag tänkte att lite vikter ska man inte backa för. Jag är tacksam att jag bokade in ett BP pass, för det var inte alls väder för en löptur med regn, blåst, snöslask och plusgrader. 

Utöver träningspasset så har helgen inneburit lite mys med Natalia, tre längre, mysiga, telefonsamtal med syster och vänninor. Avslutningsmomenten i Tour de Ski, Italienplanering och årets första semla med J och takeaway med Tinderdejten M. För att summera det, grymt bra helg och nu är väskan packad för avresa imorgon!!

2015 vs 2016

Igår skrev jag ett inlägg om hur jag firade nyårsafton med härliga vänner, tjejsnack, skratt och massor med mat. Tyvärr så verkar min mobilapp och nya versionen av Girlytalk inte synka, men jag ska försöka fixa det innan jag sticker ut på min resa.

Jag gillar att göra lite summeringar, liksom stänga kapitlet 2015 innan jag på riktigt börjar titta framåt på det nya kapitlet 2016. Vill ni vara med?

2015 var året då

… jag uppnådde två av mina träningsmål. Jag sprang över 100mil totalt under årets tolv månader OCH jag sprang ett halvmaraton på under 1:50

… jag dejtade en himla massa bra, och mindre bra, killar. Det var trevliga timmar i kajak, drickandes vin, te, kaffe, promenader och spelandes biljard. Det var många timmar med dejtingsidor i ivriga försök att hitta Mr Right. Det var året då jag inte hånglade med mina dejter utan med främlingar på barer. Och tidigt under året träffade jag M som tyvärr hade väldigt svårt med att acceptera att mina känslor inte var lika starka som hans.

… jobbet snurrade på i varierande tempo och mot- och medgångar avlöste varandra. Projektet snurrar på, och vi får otroligt god feedback på vad vi gör och hur vi gör det. Teamet har roligt, vi har högt i tak och ibland har vi olika åsikter – men det är så det ska vara. Det var också året då två väldigt lovande jobbmöjligheter dök upp – men jag snubblade på mållinjen vid båda rekryteringarna.

… resorna återigen spelade stor roll i mitt liv. Planerandet, drömmandet, upplevelserna, äventyren och minnena! Polen, Danmark, Italien och slutligen Indien – resor av helt olika karaktär men fyllda av goda skratt och god mat.

… jag fortsatte att blogga. Att hänga här med Natalia och Alex är superskoj, vi är i tre olika faser i livet och med helt olika utmaningar och möjligheter. Jag följer med spänning deras vardagshistorier och reflektioner.

2016 är året då

… jag ska genomföra mitt första OCR (Obstacle Course Race) och ska ta den där halvmaraton tiden från 1:50 till 1:45. Dessutom skulle det vara roligt att springa milen på under 45minuter, det får vara mitt drömmål för året!

… jag tänker att Han dyker upp. Jag ska åtminstone göra mitt allra bästa för att vara öppen, nyfiken och lite äventyrlig så att om Han knackar på så ska dörren vara öppen, hjärtat olåst och tentaklerna ute.

… jag kommer att byta arbetsgivare. Antingen blir jag en del av verksamhetsövertagandet eller så byter jag organisatorisk tillhörighet inom det nuvarande bolaget. Jag hoppas att oavsett var jag hamnar, så får jag vara kvar och slutföra projektet. För det skulle innebära en stor fjäder i hatten och möjligheter att ta mig an nya utmaningar 2017. På jobbet kommer fokus alltså vara på att leverera och slutföra – mina två bästa delmoment!

… jag börjar med ett av mitt livs största äventyr, 18 dagar i Australien! Jag ska lära mig surfa, snorkla, se kängurur och koalabjörnar, jag vill njuta av solen och lära känna nya människor. Därefter blir det Finland med Natalia i juni, en sväng till Danmark med familjen i juli som följs av 10 dagar i norra Italien med J. Sparandet till alla dessa resor pågår för fullt och jag ser verkligen fram emot var och en av dem!

… då det ska flytta in en junior hemma hos Alex och jag hoppas få följa resan fram tills dess (och efter), Natalia kommer få fortsätta vara vår bloggmaster och kanske får hon koll på berg-och-dalbanekänslorna för Miss M och jag, ja jag ska fortsätta hänga här med er och ge er min vardag, mina tankar och resor!

NU KÖR VI 2016!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »