livet

  • Kärlek,  livet,  M

    150 dagar

    Det är idag exakt 150 dagar sedan jag satt där på en bänk vid motionscentralen och väntade. Lite tidig, eftersom jag inte riktigt hade koll på hur lång tid det tog att köra hemifrån mig och dit. Jag hade pratat i telefon med K alldeles innan och försökt reda ut vad man har på sig på en promenad dejt i skogen en smällhet junikväll. Jag satt där och väntade och tyckte kanske att du kom lite senare än anständigt för en första dejt.

    Jag var osäker på hur vår dialog skulle flyta, vårt messande hade varit kort och lite retro, så som man skrev sms i mobiltelefonens barndom, ett sms om dagen (de var dyra) och längre, lite som korta brev med ett hej, hur mår du? Information, hälsningsfras och namn.

    Det första som slog mig när du kom emot mig var hur sanslöst snygg du var, det hade inte alls framkommit på dina Tinder bilder, att du var vältränad hade jag förstått med tanke på ditt triathlon intresse men det som knockade mig var ditt leende. En kram och sen gick vi och pratade, varje gång jag vände min blick mot dig möttes jag av det stora colgate smilet och i dina ögon kände jag mig som världens vackraste. Sen den dagen har jag inte kunnat få nog av ditt sällskap.

    Jag älskar hur varsamt du älskar mig. Hur du lägger din kind mot min mage och bara ligger där och andas eller hur du då och då bara sneglar på mig i ögonvrån och ler. Du noterar mina egenheter, skrattar åt att det kliar i mina fingrar när jag ser ostruktur. Det känns så fint att du sporrar mig att träna och testa nya saker, hur du VILL göra saker med mig. Du får mig att tro på det normala som att min partner vill spendera tid med och göra saker med mig, hur du utan att göra någonting speciellt omprogrammerar mina förväntningar och förhoppningar.

    Det finns inte en morgon jag inte njuter av att få vakna bredvid dig, krypa upp och gosa dig i nacken medans du snoozar larmet eller hur ofta du får mig att skratta. Du har fått mig att återupptäcka gröt till frukost och gemensamma middagar på veckans alla kvällar.

    Den här tryggheten gör mig ibland osäker, är det verkligen rätt? Varje gång jag anar osäkerheten får jag en blick, ett sms, en kram eller bara låter känslorna leka runt för jag landar alltid i att det är exakt här jag ska vara. Mitt livs resa har tagit mig hit, här ska och vill jag vara. Med dig vid min sida. Tack livet för att du tog mig hit!

  • Jobb,  livet

    Livet 2.0

    Jag började fundera lite, tänk om någon sagt till mig för ett år sedan att det kommande året skulle bli annorlunda allt annat jag upplevt. Då hade jag trott att det betydde att jag skulle ha en ny liten människa i mitt liv att glädjas åt. Jag var på väg in i mitt första egna försök att bli mamma och en stor del av min tankeverksamhet gick åt att fundera på och oroade mig för hur mitt liv skulle utveckla sig som ensamstående mamma, med en mycket begränsad inkomst, vaknätter, kolikbarn och så småningom dejtande.

    Jag sitter här nu ett år senare och tycker uttrycket “Life works in mysterious ways” har väl aldrig passat bättre? Där i november 2019 var mörkret mörkt och i samband med en julkonsert med Danny Saucedo bestämde jag och J oss för att nyttja våra bonuspoäng för att komma iväg till solen. Resan till Thailand i 10 dagar med massor av sol och värme skedde första veckan i februari och corona hade börjat härja i Kina. Svenska myndigheter trodde att det skulle stanna där, men samtidigt som vi åkte hem från solen åkte många svenskar på sportlov i de europeiska alperna och fick med sig skiten hem.

    Helt galet att livet och vardagen förändrats så mycket på så kort tid!? Att det rum jag nästan inte använde förut nu är mitt mest använda rum i radhuset. Det skrivbord som stått oanvänt sen det flyttade hit nu slits i stort sett dagligen och att jag sitter i FLER online möten nu än någonsin förr. Är det detta som är Livet 2.0?

  • livet,  M

    Helgen som gick

    Jag gör som mina bloggkompisar och skriver ett inlägg om helgen som passerat. Den har verkligen bjudit på blandade upplevelser och jag började den lite tidigt när jag gick och gymmade på lunchen. Något som passade perfekt, för vi var inte fler än 10-12 personer på plats. Det finns alltid några som är dåliga på att hålla avstånd, men med handsprit, desinfektionsspray och respekt fungerade det bra. Sen passade jag på att njuta av det fina vädret med en långpromenad tillsammans med en kollega som bor i samma område. Vi blandade jobb- och privatsnack och väl hemma jobbade jag ett par timmar till.

    Fredagsmiddag åts hos M där barnen kommit från mamma och vi pratade farsdagspresenter och drömresor (Formel1 i Singapore och ett squadhouse i Beverly Hills). En tidig lördagsmorgon följdes av ett snabbesök på ett köpcentrum i närheten för att fixa farsdagspresenter och strumpbyxor till mig. Hämtade restade delar till köket på IKEA som så fin fixat att man inte ens behöver gå in för att hämta sitt Click&Collect. Ett sms med ordernnummer och registreringsnummer på bilen så kom de ut med våra varor. Supersmidigt!

    En kort löprunda och lunch följde på det och medan jag åkte hem och piffade mig för 40årsbjudning somnade M på soffan. Sen hade jag en magisk kväll, ett litet corona vänligt firande av K med fyra nära vänner, bubbel och plockmat. Swish sa det så hade 7 timmar passerat och vi hade pratat, skrattat och pratat ännu mer. Fantastiskt härlig kväll och firande! Bara det att få klä upp sig, sminka sig och känna lite feststämning – en energikick för resten av november!

    Söndagen tillbringade jag med att städa. Rengöring av badrum, vinterförvaring av utemöbler, röjde i mina pallkragar och slängde växter på komposten. Sen blev det ett träningspass innan jag åkte till M och bjöd på middag. Är det farsdag ska väl inte pappa laga mat? Det tycker inte jag i alla fall… så jag bjöd på pannbiffar med grönpepparsås. Innan vi landade i soffan med en kopp te och Fazers mjölkchoklad med turkisk peppar i (eftersom Marabous mjölkchoklad med lakrits är superslut överallt, fler än vi som fått en ny favorit!)

  • livet

    November…

    Det är bara den tredje dagen i november men jag är redan trött på månaden! Om november vore en känsla skulle den närmast beskrivas som bakis med en dagslång vilja att få vakna upp nästa dag (månad). Om november vore ett väder så är den +3 grader, jämngrått och stormvindar. Blanda gärna in störtskurar precis när du kliver ut genom dörren. Och vore november en maträtt skulle det serveras pölsa och kokt potatis, men du skulle sakna rödbetorna.

    November är svenska västkustens värsta period och den har bara börjat, vi är tre dagar in i månaden och jag dippade rejält igår. Det allra mesta som planerats in för att ge lite ljus och livsglädje har nu suddats ur kalendern. Så jag tänkte be om ER hjälp att hålla livsgädjen uppe – vad gör ni för att ha något att se fram emot??

  • livet

    Vecka 45

    Jag hoppas vekorna som kommer rullar på snabbt, min del av Sverige har återgått till ett inte så bra läge med COViD19 och smittspridning. Det betyder att det utfärdats starka rekommendationer att inte jobba från kontoret de kommande 3 veckorna, man har stängt kommunala simhallar för vuxna och man uppmanar så klart alla att hålla sig hemma så mycket det är möjligt.

    För min del betyder det att jag ombokat avtackningsluncher och kompismiddagar, jag undviker gymmet under de mest intensiva timmarna när gymnasiekidsen invaderar efter skolan och jag försöker visa ytterligare respekt när jag är ute och rör mig, genom att hålla avstånd till de jag möter eller går förbi.

    Jag börjar veckan med en massa härlig energi från en helg som verkligen laddat batterierna, det känns som att det kan behövas nu med anledning av pandemiläget och social distansiering.

    Veckan som kommer då, ja den känns som november i övrigt. Ljuspunkterna ligger till största del i träningen. Förhoppningsvis ska de inte storma mer under resten av veckan så att det går att springa utomhus, sen hoppas jag kunna besöka gymmet och ett spinningpass. Utöver det händer det nog ingenting alls, känns faktiskt riktigt, riktigt tråkigt. Hoppas dock att vi vågar behålla lördagens 40årsfirande för K, behöver lite skratt och glamour i slutet av veckan!

  • livet

    Vintertid

    Det här är min värsta tid, vintertidsomställning och jetlag två av världens ondskor jag har svårt att hantera. Ja, jetlag som att jag fugor hem från Asien eller precis landat i USA alltså. Andra hållet är inga problem.

    Att gå och lägga sig fastän kroppen tror att klockan är tidigt på eftermiddagen har jag inga problem med så länge det finns mörkläggningsgardiner och AC, bonus om jag har en lagom lättlyssnad ljudbok. Däremot att hålla sig vaken till klockan 22 när det blivit vintertid eller att inte somna sittandes på en middag precis hemkommen från Japan/Indien – helt omöjligt.

    Klockan är 21:30 och jag har kämpat i snart en timma mot John Blund. Det känns som han kört enorma grävskopor med sovsand i mina ögon och de vill bara checka ut för den här helgen. Tänkte hålla mig vaken till 22, men ligger redan med borstade tänder nedbäddad under täcket, redo att ge upp.

    Är ni som jag? Eller är ni team vintertid? Tycker att komma hem från USA är en mardröm och skulle gladeligen skicka mobiltelefonen i väggen när den ringer på morgonen?