Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: livet (sida 1 av 18)

Ledsen

Jag är ledsen idag för att

– det finns så många idioter till svenskar som skriver hatinlägg på Jimmy Durmaz IG efter frisparken igår

– T är i egentid mode och jag inte lyckas hantera det

– jag ännu inte vet om jag firar semester själv eller tillsammans med T och bonusbarnen

– mina föräldrar som åkt förbi på vägen till och från ett silverbröllop inte hinner stanna på en fika eller en bit mat, trots att det bara är en liten omväg

– mina vänner är på utflykt eller upptagna så jag kan inte rymma hem till dem för att distrahera mina tankar

– Mänskligheten är på väg utför det visar sig genom bland annat det ökade stödet för SD, hur Trump styret behandlar illegala invandrare och deras barn och hur Italien endast tillåter italienska militärbåtar i hamnstäderna för att begränsa flyktingströmmen

Imorgon blir en bättre dag, men idag rinner tårarna.

Är du generös?

Hur bygger man en varaktig relation? Jag funderar en del på det, hur man investerar i jaget och viet för att växa tillsammans och inte isär. Alex har skrivit om det förr här på Girlytalk och i veckan som gick skrev Ebba von Sydow ett inlägg i frågan. Hur löser man det här?

Dels tror jag att tröttheten spelar stor roll. Hjärnan slutar vara logisk och går in i ett rent emotionellt läge. Vi regregerar till vårt lilla jag, det barnet som vi alla en gång varit.

Jag reflekterar här till mig själv och situationer där jag reagerat med inte mitt charmigaste jag. Exempelvis när T går iväg och gör saker med ursprungsfamiljen, dvs med ex-frun och barnen. Eller när han bara sticker iväg med alla tre på någon rolig utflykt och jag får inte ens frågan om jag vill följa med. Jag tror jag regregerar varje gång till den 8åriga Happy som stod på skolgården och inte fick vara med och leka. Den viljestarka, åsiktsmaskinen som var jag, som gärna kom med förslag och fattade beslut. Hon fick öknamnet Kungen och fick inte vara med och hoppa hopprep, gummiband eller leka datten. Jag minns att jag blev ledsen men satte på mig en kaxig min och gick därifrån, lekte med killarna istället. Det där med att bli mobbad, utfryst att inte få vara med det är den värsta känslan för mig. Och varje gång jag nu som vuxen återupplever den reagerar jag som lilla Happy. Jag hoppas att med insikten om varför också kunna hantera det bättre framöver, att kunna ge kärlek till barnet i mig, men reagera på ett mer vuxet sätt.

Så det är väl exempel på när jag inte är så generös, när jag faktiskt är extremt ogenerös och egoistisk. Jag försöker komplettera det med att ge mer i andra lägen. Det finns småsaker som jag gärna gör för att visa omtanke. Ibland laddar jag kaffebryggaren åt T (Som alltid vaknar först och omedelbart tar sikte på dagens första kopp kaffe). Ibland lägger jag små lappar i kavajfickan när han ska på jobbresa (“tänker på dig”, “Ha en fantastisk dag” eller liknande). Jag övar mig på att blir bättre på att ge utrymme när någon är trött eller energilös. Sen handlar det om att ge varandra utrymme att göra det man är bra på. T lagar gärna mat jag löser gärna tvätten. Balans.

Jag tror det är som Alex och Ebba skriver lägg till småbarn i ekvationen och det kommer att bli ännu svårare att få till balansen. När tröttheten smyger på, när jobbstressen lägger sig som en blöt filt över privatlivet, när barnens aktiviteter ligger på olika håll, genom vabbande och pusslande med tjänsteresor och exfruar. När situationer inträffar när reaktionen är omedelbar och osmickrande.

Då är det inte lätt att vara generös.

Highs and lows

Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.

Solned- eller soluppgång?

Min träning är lite lidande emellanåt, just nu är det det underbara vädret som stoppar mig lite från att träna. Att löpträna i 28 gradig, fuktig värme är inte riktigt min grej. Om jag dessutom som nu, har lite ont i höften emellanåt så föredrar jag en skön promenad för att samla ihop mina i snitt 10 000steg/dag.

Dessutom kan en promenad hända senare på kvällen än en löpträning, för springer jag så kickas hela min dygnscykel off track och jag boostar kroppen med energi som innebär att jag somnar senare, eller till och med mycket senare än vad jag önskar. Att ta kvällspromenad den senaste månaden har ofta inneburit otroligt vackra solnedgångar, något som jag också har haft möjligheten att njuta av från balkongen i lägenheten i stan. Visst är jag en sucker för solnedgångar, men något jag älskar ännu mer är soluppgångar. Att vakna riktigt tidigt och se solen klättra upp på horisonten – en ny dag full av möjligheter och förväntningar.

Vad föredrar du, solupp- eller solnedgångar?

En lapp

Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.

Hur hade du tolkat lappen?

Hej hej!

Jodå,jag lever och jag har vid flera tillfällen försökt att blogga, men aningen har jag tappar inspirationen, ämnet eller idén på vägen mellan tanke och handling.

Läget i livet är rätt bra. Jag tränar regelbundet, springer tre-fyra gånger i veckan och lyckas få ihop en distans mellan 20-30km. Något jag är nöjd med för tålamod är något man måste ha med sig när man är på väg tillbaks från skada.

Jag bor mer och mer i huset tillsammans med T och från och med den 1 juni flyttar jag tillbaks. Jag fattade beslutet att testa att inte invänta ett beslut från hans sida, efter samtalet med hans exfru. Ska jag avvakta ett besked från honom kan jag få vänta tills jag blir både gammal och grå (okej Natalia, äldre och gråare!). Så jag funderade och eftersom min deal med lägenheten jag lånat löper ut sista maj, och de hade fått en förfrågan på att hyra ut till någon satsade jag. Så nu flyttar jag hem, och får vi inte detta att fungera och bli bra, ja då flyttar jag och alla mina grejer ut och bosätter oss någon annanstans. Jag låter sommaren vara försöksperioden och utvärdering kommer att ske i senare delen av augusti. Då bostadsmarknaden tar fart igen efter sommarstiltjen.

På jobbet rullar det på, det kommer upp lite nya problem att lösa och lite gamla problem löser sig. Det är tydligt att den sommarvärme som intagit landet påverkat känslan på kontoret och det är mindre folk inne, det är lite lugnare tempo och folk är redan brunbrända, glada och fräscha. Den här solen gör verkligen något med oss!

Socialt mår jag toppen, jag försöker boka in träffar med mina vänner regelbundet. En eftermiddag i solen med en, en middag på restaurang med någon annan, det känns som att energin räcker till mer och även lusten att prata och hålla kontakten.

Och jag ska försöka vara lite mer frekvent med mina uppdateringar igen!

 

Sommarplaner

Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

Tänk om…

Veckorna springer ifrån mig och jag försöker göra mitt bästa för att njuta här och nu. Våren är ju en fantastisk årstid, och som jag skriver detta sitter jag på terassen i radhuset och njuter av den sena eftermiddagssolen.

Helgen har tillbringats i en blandning av födelsedagskalas för en nybliven tonåring, kompishäng, lite träning och mys med T. En salig, härlig och hoppfull blandning. Det är mysigt att familjehänga och det gjorde jag hela lördagen, mestadels sittande i en loungemöbel på en solig terass pratandes och skrattandes med min närmsta familj och min systers ingifta. Dagen avslutades inte förrän jag vid halv åttatiden tog bilen hemåt och somnade tidigt.

Söndagen innehöll också sol, alltså denna fantastiska energikälla. Den bara gör mig glad, full av energi och bubblig. Mer motståndskraftig mot tråkiga energier och socialare generellt! Lite träning fick jag med också, och på kvällen tändes hoppet. Med en enkel kväll på en bättre italiensk restaurang träffade jag T. Vi åt kallskuret, drack varsitt glas vin, åt en pizza och pratade. Vi firade hans fyrtioårsdag en kväll för tidigt eftersom han idag är på tjänsteresa i Tyskland som jag skrev i förra veckan. En kort promenad senare tog vi varsin bil till huset, för han hade inget emot sällskap över natten. Presenten överlämnades och vi hann prata om fler saker. Berörde ämnen som Stockholms weekend, inbjudan till min plast-farfars 80års middag och sommarsemester. Det är kanske de vanligaste sakerna i världen om man är ett normalt par, för oss, eller kanske speciellt för mig är det här STORA framsteg. Att han sen gav mig hejdå pussar imorse innan han begav sig via gymmet till flygplatsen det var droppen som fick mitt hopp att börja spira igen. Jag sa till och med till E idag “tänk om det verkligen kan bli vi igen”. Tänk om!

Lägenhetsdrömmar

Jag vet inte om jag skulle kalla dem drömmar, kanske fantasier eller att börja agera på plan b… men jag scannar Hemnet och flertalet mäklarsajter dagligen i jakten på ett eget boende. Jakt kanske också är att ta i, det är mer att börja konkretisera det som är en känsla. En rakt i genom hela kroppen känsla att T egentligen gjort sitt val men inte vågar/orkar kommunicera det. Eller kanske han inte ens inser det?

Det förtjänar sitt eget inlägg exakt hur han beter sig, men den barnfriahelgen som passerade sågs vi i 20 minuter medans han låg på soffan i huset och stirrade i taket. Fredagskvällen tillbringade han på AW med en kollega jag aldrig hört talas om och resten av helgen tillbringades i bakisångest/ångest/ensamhet. Återigen var min reaktion inte ledsenhet eller nedstämdhet utan rebellisk ilska, han orkar inte umgås med mig utan lägger den lilla sociala energi som finns på att gå ut med (okända) kollegor. Grrrrr!

Så mitt bostadssökande steppade upp en nivå och jag funderar lite kring om jag ska bosätta mig i min “gamla” del av stan. Den som erbjuder (relativ) närhet till stan men ännu viktigare närhet till skogen och motionsområde. Min fina vän E försöker sälja in hennes kvarter, men det känns lite tufft att bosätta sig i en familjeförort även om det är vid havet. Jag och lyckliga familjer liksom, fördelen är att jag har två fina vänner som precis köpt hus där. Nära till jobbet lite långt från stan, nära till havet men omgiven av familjeliv… och dyrare lägenheter.

I stadsområdet finns flertalet möjligheter, både fina renoverade sådana eller sådan som har ett direkt behov av uppfräschning. Jag fastnade lite i renoveringsobjekten, möjligheten att slänga ut ett gammalt 50-60tals kök, riva en vägg och bygga ett stort socialt kök så som jag vill ha det. Ägna sommarens ledighet till att renovera istället för att resa bort (resa ska jag ju göra ändå) och få en lägenhet till ett hyfsat bra pris och sen investera i tid, energi och få det som JAG vill.

Jag har några krav, ett är balkong eller uteplats, jag har bott utan den möjligheten och nej, det är inte min melodi. Jag vill allra minst ha 3 rum, jag kan gå med på 2,5. Jag vill ha möjlighet till middagar, antingen ett kök med större matplats eller plats för matbord någon annanstans. Sen vill jag har möjlighet att ha tvättmaskin och torktumlare i lägenheten. Tiden för gemensam tvättstuga känns som den passerat för mig, sen finns det lägenheter ute med öppenspis (drömmen), fler rum och i föreningar med gästrum, bastu, gemensamhetslokaler och mer men det kommer snarare till som grädde på moset än något annat.

Men helt ärligt, jag skulle helst av allt landa i en situation där livet kändes bra och jag kunde ta mina saker och flytta ner till huset igen.

Jag lever!

Jag lever!

En helg med massor med sömn, frisk luft, närhet och sex har gjort susen och nu mår jag bättre. Jag är fortfarande hes och trött men det kommer jag vara ett par dagar till. Efter en helg i huset har jag nu återigen installerat mig i lägenheten i stan, sagt hej (och hejdå) till mina hyresvärdar och skrivit ett långt inlägg som publiceras imorgon.

Det är säkert rörig, osammanhängande och delvis tråkigt. Jag har lagt in alla bilder jag vågade fota utan att förolämpa det stolta folket som bodde i kvarteret och jag hoppas med mitt inlägg kunna sprida lite information om livet för de mindre lyckligt lottade. Och jag funderar på hur jag skulle kunna göra någonting för att stötta byborna utan att skänka pengar.

Äldre inlägg