Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: livet (sida 1 av 18)

Ansiktsmask

Inspirerad av mina skönhetsgurus Joanna Swica och Brita Zackari har jag återupptäckt ansiktsmasker. Det nya (eller ja iaf för mig nya…) är masker som inte kletas ut utan där man dränkt behandlingen i en mask i tyg, eller annan mjuk fiberblandning. Idag testar jag en alldeles ny för mig och damn vad skön! Först rengör man huden, torkar av sig och knådar förpackningen lite, för att frigöra kolen så att det bubblar ordentligt. Sen öppnar man förpackningen och lägger masken på ansiktet. Och sen börjar magin. Det bubblar, killar lite skönt, man liksom känner hur masken arbetar med huden. Just den här masken ska rengöra, ta bort död hud och lämna efter sig en skönt rengjord hud med glöd och energi.

Som ni ser bubblar det på bra och känslan är fantastisk. Lämna masken på i 15-20 minuter ta sedan av den och smeta in det kvarvarande skummet innan du sköljer av. Efteråt smörjer du som vanligt in dig med dina ansiktskrämer.

Du hittar masken bland annat här och är väl värt de 69kr!!

Renoveringstankar

I nästa vecka är det visning på radhuset som jag är spekulant på och jag har så klart redan en mental lista över förändringar jag behöver göra OM jag bestämmer mig för att lägga bud och vinner det. Radhuset är byggt år 2000 och såväl golv som väggar, kök och badrum är icke renoverade sen dess. Självklart är köket högst på intresse listan och jag har redan skissat på ett kök i IKEAs online verktyg. Det landar med vitvaror och allt på ca 55 000kr om vi river och bygger själva. Jag tittar kök från IKEA (Bodbyn) eller Kvik (Vista) just nu – men jag har bara börjat!!

Där jag har ställt barstolarna finns i dagsläget en vägg som jag planerar att riva för att öppna upp mot vardagsrumsdelen och skapa mer av en öppen planlösning. Färgerna i dagsläget i hela lägenheten påminner om min första studentlägenhet det är terakotta färgat kök och hall, ett grönt sovrum på bottenplan och ett blått rum på övervåningen. Med andra ord behöver hela radhuset målas eller tapetseras om.

Det finns två badrum ett på bottenplan där det får plats ett badkar (som just nu är borttaget) och ett på övervåningen där det finns toalett, handfat och tvättmaskin. I badrummet på övervåningen kan man med enkla medel bygga ut det och göra det nästa dubbelt så stort. Med den manövern skulle jag kunna flytta tvättmaskin och torktumlare och få en arbetsstation för tvätt och ändå ha gott om plats för en dusch. Lite enkla skisser nedan…

Ja, det är sånt här jag distraherar mig med och ändå tycker är lite roligt. Kanske den enda positiva grejen med att positiva förutom att jag kommer att slippa bilköerna till jobbet i och med en flytt…

Cykelhjälm

En av de bloggar och Instagramflöden som jag följer dagligen och som verkligen inspirerar mig är Joanna Swicas. Hon är en frisk vind i sociala media världen där det är väldigt mycket yta, lycka, framgång och när man följer idrottare – hälsoliv. Joanna blandar allt tidigare nämnt med en dos fest, alkohol, tunga dagar dåliga träningspass och vardag . Hennes resa från förlamad på grund av en väldigt sällsynt sjudom till triathlet tycker jag är otroligt inspirerande och ger perspektiv på tillvaron.

I slutet av juli var hon ute på en “vanlig” cykelrunda och råkade ut för en punktering, flög av cykeln och var med om en riktigt obehaglig olyka. (Ni kan läsa om kraschen här) Vad som räddade situationen förutom väldig tur, bra sjukvård och skickliga medtrafikanter var cykelhjälmen. Som uppvuxen på 80-90 talet när cykelhjälm var lika ovanligt som en kasettbandspelare är på 2010-talet har jag fortfarande inte anammat det. Cykelhjälm användes enbart på cykelutflykter med skolan, då lånades det ut frigolithjälmar som skolan köpt på sig och man var livrädd för att få löss (eller något annat obehagligt) av den som använt den föregående dag. Jag har fortfarande ingen cykelhjälm och jag kastar mig enkelt upp på min cykel och rullar ner till den lokala Hemköps-butiken och handlar mina varor eller åker på cykelutflykt för att se andra delar av den vackra västkuststräckan som jag är påsatt vid – utan cykelhjälm. Det kanske är dags att tänka om?

Läs blogginlägget där Swicapredikar om vikten av cykelhjälm (och hur korkade vi är som kör utan).

Jag börjar bli gammal.

Snart är september här och det är dags att fylla år igen. Antalet år som jorden snurrat runt sin axel sen jag letade mig ut i världen börjar bli ganska många och när jag så sent som i morse letade fram ett sommarprat med Emma Molin, 39år så slank följande tanke förbi: “Oj, 39 då har man hunnit med en hel del!”

Sen insåg jag, att jag fyller 39 om ganska exakt en månad och jag känner inte att “jag har hunnit med en hel del”. Mentalt har jag nog stannat på 34. Det var en bra ålder, min tidigare ålder som jag hade ganska länge var 27. Så jag har ju ändå hunnit åldras en del… men 39år?

Om jag hade frågat mitt 15 eller 20 åriga jag var jag trodde mig befinna mig när jag fyllde 39 hade jag nog svarat följande:

Jag är gift sedan många år, bor i hus och har minst 2 barn. Barnen, en pojke och en flicka, är 12 och 10 år gamla. De gillar att sporta, fotboll, gymnastik eller kanske simhopp. Vi åker till Thailand på vintern och en veckas charter i Medelhavet på våren och somrarna spenderar vi i vår sommarstuga vid en sjö eller vid havet. Jag jobbar med IT och min man har en akademiskutbildning och någon chefsposition. Föräldraledigheten med barnen delade vi på rakt av, det hade jag varit tydlig med från första dag för jämställdhet såväl i hemmet som i arbetslivet är något jag brinner för.

Nu blev ju inte livet riktigt så som jag föreställde mig det för 20-25 år sedan på både gott och ont har det blivit helt annorlunda och jag har hunnit byta både intressen som målbilder ett par gånger sen dess. Något som gick upp för mig i morse var helt enkelt det faktum att jag börjar bli gammal. Jag tänker på andra 39åringar som gamla och erfarna, men själv känner jag mig inte ett dugg bättre på att leva än jag gjorde för 5, 10  eller 15 år sen.

 

 

 

Ledsen

Jag är ledsen idag för att

– det finns så många idioter till svenskar som skriver hatinlägg på Jimmy Durmaz IG efter frisparken igår

– T är i egentid mode och jag inte lyckas hantera det

– jag ännu inte vet om jag firar semester själv eller tillsammans med T och bonusbarnen

– mina föräldrar som åkt förbi på vägen till och från ett silverbröllop inte hinner stanna på en fika eller en bit mat, trots att det bara är en liten omväg

– mina vänner är på utflykt eller upptagna så jag kan inte rymma hem till dem för att distrahera mina tankar

– Mänskligheten är på väg utför det visar sig genom bland annat det ökade stödet för SD, hur Trump styret behandlar illegala invandrare och deras barn och hur Italien endast tillåter italienska militärbåtar i hamnstäderna för att begränsa flyktingströmmen

Imorgon blir en bättre dag, men idag rinner tårarna.

Är du generös?

Hur bygger man en varaktig relation? Jag funderar en del på det, hur man investerar i jaget och viet för att växa tillsammans och inte isär. Alex har skrivit om det förr här på Girlytalk och i veckan som gick skrev Ebba von Sydow ett inlägg i frågan. Hur löser man det här?

Dels tror jag att tröttheten spelar stor roll. Hjärnan slutar vara logisk och går in i ett rent emotionellt läge. Vi regregerar till vårt lilla jag, det barnet som vi alla en gång varit.

Jag reflekterar här till mig själv och situationer där jag reagerat med inte mitt charmigaste jag. Exempelvis när T går iväg och gör saker med ursprungsfamiljen, dvs med ex-frun och barnen. Eller när han bara sticker iväg med alla tre på någon rolig utflykt och jag får inte ens frågan om jag vill följa med. Jag tror jag regregerar varje gång till den 8åriga Happy som stod på skolgården och inte fick vara med och leka. Den viljestarka, åsiktsmaskinen som var jag, som gärna kom med förslag och fattade beslut. Hon fick öknamnet Kungen och fick inte vara med och hoppa hopprep, gummiband eller leka datten. Jag minns att jag blev ledsen men satte på mig en kaxig min och gick därifrån, lekte med killarna istället. Det där med att bli mobbad, utfryst att inte få vara med det är den värsta känslan för mig. Och varje gång jag nu som vuxen återupplever den reagerar jag som lilla Happy. Jag hoppas att med insikten om varför också kunna hantera det bättre framöver, att kunna ge kärlek till barnet i mig, men reagera på ett mer vuxet sätt.

Så det är väl exempel på när jag inte är så generös, när jag faktiskt är extremt ogenerös och egoistisk. Jag försöker komplettera det med att ge mer i andra lägen. Det finns småsaker som jag gärna gör för att visa omtanke. Ibland laddar jag kaffebryggaren åt T (Som alltid vaknar först och omedelbart tar sikte på dagens första kopp kaffe). Ibland lägger jag små lappar i kavajfickan när han ska på jobbresa (“tänker på dig”, “Ha en fantastisk dag” eller liknande). Jag övar mig på att blir bättre på att ge utrymme när någon är trött eller energilös. Sen handlar det om att ge varandra utrymme att göra det man är bra på. T lagar gärna mat jag löser gärna tvätten. Balans.

Jag tror det är som Alex och Ebba skriver lägg till småbarn i ekvationen och det kommer att bli ännu svårare att få till balansen. När tröttheten smyger på, när jobbstressen lägger sig som en blöt filt över privatlivet, när barnens aktiviteter ligger på olika håll, genom vabbande och pusslande med tjänsteresor och exfruar. När situationer inträffar när reaktionen är omedelbar och osmickrande.

Då är det inte lätt att vara generös.

Highs and lows

Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.

Solned- eller soluppgång?

Min träning är lite lidande emellanåt, just nu är det det underbara vädret som stoppar mig lite från att träna. Att löpträna i 28 gradig, fuktig värme är inte riktigt min grej. Om jag dessutom som nu, har lite ont i höften emellanåt så föredrar jag en skön promenad för att samla ihop mina i snitt 10 000steg/dag.

Dessutom kan en promenad hända senare på kvällen än en löpträning, för springer jag så kickas hela min dygnscykel off track och jag boostar kroppen med energi som innebär att jag somnar senare, eller till och med mycket senare än vad jag önskar. Att ta kvällspromenad den senaste månaden har ofta inneburit otroligt vackra solnedgångar, något som jag också har haft möjligheten att njuta av från balkongen i lägenheten i stan. Visst är jag en sucker för solnedgångar, men något jag älskar ännu mer är soluppgångar. Att vakna riktigt tidigt och se solen klättra upp på horisonten – en ny dag full av möjligheter och förväntningar.

Vad föredrar du, solupp- eller solnedgångar?

En lapp

Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.

Hur hade du tolkat lappen?

Hej hej!

Jodå,jag lever och jag har vid flera tillfällen försökt att blogga, men aningen har jag tappar inspirationen, ämnet eller idén på vägen mellan tanke och handling.

Läget i livet är rätt bra. Jag tränar regelbundet, springer tre-fyra gånger i veckan och lyckas få ihop en distans mellan 20-30km. Något jag är nöjd med för tålamod är något man måste ha med sig när man är på väg tillbaks från skada.

Jag bor mer och mer i huset tillsammans med T och från och med den 1 juni flyttar jag tillbaks. Jag fattade beslutet att testa att inte invänta ett beslut från hans sida, efter samtalet med hans exfru. Ska jag avvakta ett besked från honom kan jag få vänta tills jag blir både gammal och grå (okej Natalia, äldre och gråare!). Så jag funderade och eftersom min deal med lägenheten jag lånat löper ut sista maj, och de hade fått en förfrågan på att hyra ut till någon satsade jag. Så nu flyttar jag hem, och får vi inte detta att fungera och bli bra, ja då flyttar jag och alla mina grejer ut och bosätter oss någon annanstans. Jag låter sommaren vara försöksperioden och utvärdering kommer att ske i senare delen av augusti. Då bostadsmarknaden tar fart igen efter sommarstiltjen.

På jobbet rullar det på, det kommer upp lite nya problem att lösa och lite gamla problem löser sig. Det är tydligt att den sommarvärme som intagit landet påverkat känslan på kontoret och det är mindre folk inne, det är lite lugnare tempo och folk är redan brunbrända, glada och fräscha. Den här solen gör verkligen något med oss!

Socialt mår jag toppen, jag försöker boka in träffar med mina vänner regelbundet. En eftermiddag i solen med en, en middag på restaurang med någon annan, det känns som att energin räcker till mer och även lusten att prata och hålla kontakten.

Och jag ska försöka vara lite mer frekvent med mina uppdateringar igen!

 

Äldre inlägg