Kärlek

  • Funderingar,  Kärlek

    Vad är det för fel på män?

    Ja helt seriöst, jag får det bevisat så många gånger per vecka tycker jag. Vill ni ha lite exempel och ni kanske kan komma på schyssta analyser av varför de beter sig som de gör?

    En kompis sambo har knappt några inkomster, han lever i praktiken på hennes lön. Nu ska de separera och han fixar ett jobb varannan vecka vara det att det är 4h bilresa dit och de har en bil. Med andra ord vill han lämna henne med barnen, varannan vecka hela sommaren utan bil och han tycker att det är en självklarhet. HAN ska väl inte behöva utsättas för COViD19 smitta? Att hon och barnen blir fast i hemmet utan möjlighet att göra utflykter, hälsa på mormor eller kusiner det tycker han inte är ett problem.

    En annan kompis har vågat sig ut på Tinder. Efter en veckas chattande med en till synes normal och trevlig kille ska de ses på en kaffe. När hon sitter i bilen på väg till dejten blåser han av, för att hon inte i förväg kan utlova sex!! Sen messar han att han blir upplockad en timma senare för att njuta, men undrar om hon inte kan lämna kvällen öppen för ett eventuellt glas vin på stan!

    Jag har dejtat en kille av och till en period av tre månader. Det är jag som driver dialogen, hör av mig kollar läget osv. Han är snabb på att svara, vill träffas och planerar gärna att ses men det är jag som får styra upp detaljer som när och var. Är det jag som är kontrolltroll och bara borde backa? Eller är det så vi är lite olika på det området bara?

    Sen har vi mannen som jag matchade med på Badoo som bjöd in mig att krascha en herrmiddag förra helgen. Eftersom mitt nya mantra är säg ja, så drog jag med en kompis dit framåt småtimmarna. Det var bara runt hörnet hemifrån så ingen stor uppoffring, men chocken när vi kom dit. Det var en samling grovt alkoholiserade män i övre medelåldern som knappt kunde stå upp. Det var så mycket småstadsfylla över hela tillställningen att jag efteråt bara skrattade åt spektaklet. Om man vill träffa en tjej, är det sammanhanget man vill träffa henne?!

    Slutligen mannen som i flera månader flirtat med en kompis på gymmet. Hon har varit på väg att separera och har nu fått ett eget boende. De har sextat och han har varit väldigt sugen på att träffas för att leva ut fantasierna, men han ansåg att en promenad innan en eventuell sexdejt var FÖR mycket som en dejt för att gå med på det. Det tog honom fyra veckor att landa i att en promenad är, en promenad.

    Jag är övertygad om att det finns bra män där ute, men fy sjutton vilken djungel det är att hitta dem!

  • Kärlek,  livet,  Relationer

    Dejta som ambivalent

    Först och främst har jag de senaste två dygnen konstaterat hur extremt dålig jag är på relationer, eller åtminstone på de inledande stadierna av vad som kanske kan bli en kärleksrelation. Jag spejsar totalt. Detta är så klart en effekt av mitt anknytningsmönster, den ambivalenta.

    Redan under de första dejterna med din partner kan du börja dela med dig av personliga och intima berättelser. Du kan snabbt känna stark passion och förälskelse. Det kan kännas som att du vill “sammansmälta” med din partner. Ibland leder det till att din partner blir skrämd, vill ta det långsammare eller backa.

    klipp från Bättre Relationer

    Efter dejten lördag-söndag sa vi hejdå med ett löfte om att ses samma eftermiddag. När sen sms:en kom under eftermiddagen om att J skulle via sina föräldrar på middag och bli sen så kändes det okej. Men när det utvecklades till ett nytt sms med besked att han skulle hjälpa sina föräldrar med praktiska saker och riskerade att bli sen – då började min hjärna skena.

    När jag gick och la mig tre timmar senare hade inga nya sms landat i min mobil från honom, min hjärna hade gått i spinn och jag läste in ALLT i den tystnaden. Från att samma morgon ha flugit runt på små rosa moln till att befinna mig längst ner i den mörkaste avgrund. Jag blev skiträdd, drog omedelbart slutsatser på hans tystnad, den triggade mina beteendemönster och tidigare relationsstrategier. Jag såg omedelbara likheter mellan J och MrT och den tystnad han bemötte mig med under stora delar av vår tid. När saker blev jobbiga tystnade han.

    Måndag morgonen mådde jag bättre, ett sms höjde humöret. Tystnaden under dagen drog mig igen nedåt, varför messade han inte? Hjärnspökena bara snurrade, trasslet i hörnen bara växte. Kvällarna brukar vara våra sms-moments, men kvällen kom och han inte hörde av sig. Jag dök igen, rakt ner i det mörka hålet där resonemangen går i cirklar och hjärtat är frikopplat från hjärnan. Det lustiga? Jag vet ju inte ens om jag tycler om karln, jag vet att vi har bra samtal, skrattar ihop, han är härlig – men på riktigt. Vi har varit på TRE dejter, kära nån Happy. Relax!

    Visst kom det ett sms sent igårkväll också, han hade varit upptagen med sportevenemang hela kvällen och fick ändå iväg ett svar vid 23-tiden, en kärleks/puss emoji avslutade meddelandet. Så min berg och dalbana fortsätter. Natalia och Karro försöker hålla min hjärna i shack, hjälper mig resonera och agera med hjärnan och inte hjärtat (eller är det tvärtom?) och Gourmet-Jörgen asgarvade åt mig och förstår inte hur någon som är så skarp på jobbet kan vara så nojjig på andra områden.

    Här är jag. Superskarp på jobbet, supernojjig i kärleksrelationer, men med en ambition att bli bättre. Genom medvetenhet om mina svagheter (nojjighet) och tydligt stöd och support (vänner) så ska jag besegra demonen som är mitt ambivalenta anknytningsmönster. Låt oss bara hoppas att J inte är undvikande, då jäklar åker han ut med ändan före!

  • Bästa vänner,  Kärlek

    En fredag i februari

    Som också innebar alla hjärtans dag. Jag hade på initiativ från en i mitt team bjudit alla i mina svenska team på hotellfrukost på ett närbeläget hotell. Klockan halvåtta samlades en blandad skara IT kompetens, både anställda och konsulter, för frukost. Efter en lite trevande start tog samtalen fart och det togs om flera gånger. Jag valde dessutom att ge fyra personer en extra klapp på ryggen för bra stöd och arbete under föregående år när en nyckelperson var sjukskriven och vi trots det klarade oss helskinnade genom viktiga kvalitetskontroller.

    Hälsocoacherna på jobbet spred glädje och komplimanger!

    Sen en arbetsdag med många enskilda samtal med personal. Jag tycker det är så utvecklade och givande när samtalen går från rena ”detta gör jag nu” till detta är mina utmaningar. Att de söker stöd i fråga om att hantera utmaningar med sina egna hjärntroll och vilja att leverera bra support, relationer till andra medarbetare eller bara behöver ett bollplank.

    Framåt fyra satt jag i bilen på väg till middag och mys hos Natalia. Där och då skickade jag ett Happy Valentines sms till Mr T. Varför? Jag vet inte riktigt, kanske för att jag tänkte på honom och ville dela det med honom. Jag hade köpt med mig en liten present till mina värdar, lite fina hårsmycken och te går alltid hem och till Icey en smak av Island, importerad lakrits. Natalia som är i en klass för sig när det gäller presenter gav mig denna…

    Så vacker, som ett smycke. Dessutom sjukt inspirerande och full av goda recept. Kvällen innehöll massor med prat och häng, Icey lagade god mat och skrattade åt oss där vi satt i soffan och scrollade på mobilerna och pratade. Det är ofta så vi umgås, kravlöst, enkelt men utan problem att innerligt fastna i ett samtal. Den kvällen var min allra bästa present.

    Sent på kvällen, närmare nio ringde så min mobil och jag svarade i tron att det var något med jobbet. Det var ett blomsterbud. Efter att ha guidat honom till rätt dörr bad jag honom lämna blommorna där. Trodde de var från mamma, min fina mamma som brukar skicka hälsningar när hon vet att jag inte få så mycket uppvaktning från annat håll.

    De krispiga, vackra tulpanerna hade ingen avsändare. Smileyn avslöjar honom Mr T – men jag förstår inte tanken bakom. Beställde han dem i sista minut efter mitt sms i fredags (deadline för nya beställningar kl16?) eller hade han beställt dem innan? Inget meddelande, den lilla kommunikation vi har via sms är väldigt kompisbetonad och han har inte tagit några initiativ att träffas på flera veckor nu.

    Så jag väljer att se buketten som en fin bukett tulpaner som inte har något med budskap än att det är fina blommor och en fin tanke. De svarar inte på utan snarare ställer frågor.

  • Kärlek,  Mr T,  T

    Att välja kärlek

    Ni har ju fått följa min resa med Mr T på väldigt nära håll, så jag fortsätter. Det är säkert så att ni som har lite distans till det kunnat förutse hans drag och reaktioner mycket bättre än vad jag kan, som liksom är insmetad i det.

    Det är ju nu tre veckor sen jag en lördagkväll åkte dit och satte ner foten. Under promenaden därpå bad jag honom bestämma sig, en gång för alla. Mer eller mindre energi på oss, mig och vår relation. Det status quo som rått de senaste veckorna och månaderna kunde inte fortsätta. För sen ganska exakt en vecka sen när han inte visat tillstymmelse till ökat intresse och absolut inte gjort något försök att öka kontakten meddelade jag honom att jag vill ha radiotystnad. Tills dess att han bestämt sig tänker jag bestämma att jag jobbar på att minska hans inflytande över mitt känsloliv.

    Träffade Karro igår över en kopp te och lite småkakor, försökte avhandla sista veckans känslostormar för oss båda och landa lite inför resan. Då säger hon…

    Du väljer kärleken Happy! Ditt val kommer oavsett om det blir ni eller inte innebära ett steg närmare den kärlek som du vill ha och förtjänar!

    Karro

    Det ska jag ta med mig och påminna mig om de dagar som det känns extra jobbigt. För de är där, stunderna när jag undrar varför jag utsätter både mig och honom för det här. För visst är det lättare att bara fortsätta att vara? Leva i veligheten och osäkerheten. Då vet jag åtminstone vad jag får, och inte får.

    Men nej, för att välja kärleken måste jag ta mig igenom detta. Mr T måste bestämma om han vill ha mig som sin vän eller flickvän, och fattar han inget beslut så är beslutet att jag vill ha mer än vad han kan erbjuda.

  • Kärlek,  Mr T,  T

    Nu händer det, del 2

    Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.

    Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.

    Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.

    Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.

  • Kärlek

    ?

    Just nu är jag ledsen över att inte vara älskad. Ibland kommer det över mig att jag älskar en man som inte kunnat säga, skriva eller ens känna det för mig på snart två år. Tror jag verkligen att jag kan ändra det? Har jag så mycket tålamod? Kan han ens känna det för mig eller är det förbi, förlorade vi tillfället och det kommer inte igen? Jag vet inte. Jag vet att just nu gör det ont att den mannen jag älskar, inte älskar mig.