Kärlek
-
150 dagar
Det är idag exakt 150 dagar sedan jag satt där på en bänk vid motionscentralen och väntade. Lite tidig, eftersom jag inte riktigt hade koll på hur lång tid det tog att köra hemifrån mig och dit. Jag hade pratat i telefon med K alldeles innan och försökt reda ut vad man har på sig på en promenad dejt i skogen en smällhet junikväll. Jag satt där och väntade och tyckte kanske att du kom lite senare än anständigt för en första dejt.
Jag var osäker på hur vår dialog skulle flyta, vårt messande hade varit kort och lite retro, så som man skrev sms i mobiltelefonens barndom, ett sms om dagen (de var dyra) och längre, lite som korta brev med ett hej, hur mår du? Information, hälsningsfras och namn.
Det första som slog mig när du kom emot mig var hur sanslöst snygg du var, det hade inte alls framkommit på dina Tinder bilder, att du var vältränad hade jag förstått med tanke på ditt triathlon intresse men det som knockade mig var ditt leende. En kram och sen gick vi och pratade, varje gång jag vände min blick mot dig möttes jag av det stora colgate smilet och i dina ögon kände jag mig som världens vackraste. Sen den dagen har jag inte kunnat få nog av ditt sällskap.
Jag älskar hur varsamt du älskar mig. Hur du lägger din kind mot min mage och bara ligger där och andas eller hur du då och då bara sneglar på mig i ögonvrån och ler. Du noterar mina egenheter, skrattar åt att det kliar i mina fingrar när jag ser ostruktur. Det känns så fint att du sporrar mig att träna och testa nya saker, hur du VILL göra saker med mig. Du får mig att tro på det normala som att min partner vill spendera tid med och göra saker med mig, hur du utan att göra någonting speciellt omprogrammerar mina förväntningar och förhoppningar.
Det finns inte en morgon jag inte njuter av att få vakna bredvid dig, krypa upp och gosa dig i nacken medans du snoozar larmet eller hur ofta du får mig att skratta. Du har fått mig att återupptäcka gröt till frukost och gemensamma middagar på veckans alla kvällar.
Den här tryggheten gör mig ibland osäker, är det verkligen rätt? Varje gång jag anar osäkerheten får jag en blick, ett sms, en kram eller bara låter känslorna leka runt för jag landar alltid i att det är exakt här jag ska vara. Mitt livs resa har tagit mig hit, här ska och vill jag vara. Med dig vid min sida. Tack livet för att du tog mig hit!
-
Relationsmönster
Mina relationsmönster börjar göra sig påminda. I helgen, när M och barnen var på finmiddag på restaurang för att fira en av Ms bröders födelsedag började mina känslor leva om. Helt logiskt förstår jag varför frågan om mitt deltagande ens var uppe. Jag har inte träffat någon i M’s familj förutom barnen och de har jag träffat många gånger nu. Där mina föräldrar och familj är enormt nyfikna på M – vågar inte hans familj ens fråga hur det går, vem jag är eller varför jag inte är introducerad.
Men lördagskvällen tillbringade jag på soffan med en påse lösgodis och chips och Sommaren ’85 på SVTPlay. Mina känslor röjde runt i mig, som ett resultat av att jag inte fick vara med på middagen. Mina relationsmönster och mina erfarenheter från tidigare relationer festade loss och fick mig att stundtals må rätt sunkigt. Samtidigt som hjärnan kopplade in och logiskt vet att det bara är känslor, det är gamla mönster som kickar in och provocerar mig, M är inte som T! Ett sött godnatt meddelande gjorde att känslorna lugnade sig och söndagmorgon inledde jag med en låååååång promenad där jag reflekterade och firade att jag trots allt lyckats balansera mig kvällen innan.
Så är vi nu mitt i barnveckan och igårkväll var jag hos dem på tacos. M verkade frånvarande och trött, som han behövde egen tid och eget utrymme. Vi som brukar ligga som plåster på varandra framför TVn låg nu åt varsitt håll i hörnsoffan. När vi sen kröp ner under täcket var det varmt och klibbigt och jag läste tydligt in att nej här skulle det inte kramas. Morgonen fortsatte med samma känsla. M behövde distans och grubblade över något, vad händer i min hjärna då? Jo självklart triggas en oroskänsla. Har han tröttnat på mig? Är jag för på? Behöver han egentid? Vad har jag sagt/gjort eller inte sagt/gjort?
Jag gav det en timme, skrev ett sms och önskade honom en bra dag och svaret jag fick tillbaks var som att han läst mina tankar. Var kommer min oro ifrån? Är den ett resultat av hur mina tidigare partners beteenden? Är den ett resultat av att den intensivaste förälskelsefasen är över och att jag nu oroar mig för att bekräftelse och känslor förändras? Jag vet inte, men M ger mig en trygghet som jag inte haft tidigare, han ser och känner min oro och han bemöter den även när jag inte sätter ord på den. Så tacksam för att ödet sänt honom min väg <3
-
Introduktion
I söndags var det dags, vi kan diskutera timingen i och med att jag kom i säng relativt sent i lördags (okej söndags morse) och sen körde typ 15 mil hem – men jag var pigg och full av energi. Så efter en snabb mellanlandning med energipåfyllnad och uppackning av väska åkte jag hem till M.
Väl där sa jag hej till storebror och lillasyster! Vi hade planerat att göra en aktivitet för att minimera pinsam tystnad och obekväma situationer. Så, en match minigolf blev det och pratet flöt på. M och jag höll händerna i styr och efter minigolfrundan blev jag medbjuden på middag också.
Middag blev soffhäng då båda barnen smög in på sina rum med dator och mobil och när jag väl kunde slita mig från soffhörnet och åkte hem fick jag en känsla av att det gått rätt bra. Så måndag förmiddag infann jag mig igen, den här gången för en utflykt till blåbärsskogen. Vi strosade i skogen, njöt at lugnet, plockade blåbär och småpratade. Åt medhavd matsäck och avrundade innan barnen höll på att bita huvudet av varandra. Återigen middag innan jag rullade hemåt när M skulle ut med sin kompis och cykla framåt kvällen.
De är två fina barn, bara att få med en 14årig kille med ut i blåbärsskogen är en bedrift men att han dessutom gjorde det OCH plockade blåbär – det är imponerande. Han är tyst och försiktig, men sakta- sakta pratar han lite mer. Lillasyster är nyfiken och frågvis. Senast idag frågade hon mig vad man får kalla mig jag sa att hon fick välja själv – jag lystrar till det mesta. Hon är på riktigt nyfiken och vill vara med, lära känna mig och vill komma hem hit och se hur jag bor. M är en rak och stark pappa, han kan säga ifrån men också vara mjuk och varm. Det är många “älskar dig” som delas mellan barn och pappa, något jag inte hörde T säga någongång till sina barn.
Och jo, vi har hängt idag också. Så tre gånger på fem dagar och de sa hejdå nu när jag åkte för imorgon åker de med mamma på utflykt. Jag är nog skadad, för jag vet hur försiktigt T var vid introduktionen av mig. Hur det tog många, många veckor innan första besöket. Hur jag fick smyga in sent på kvällarna för att han inte kunde stå för mina besök och hur han aldrig riktigt pratade med barnen varken om att vi skulle flytta ihop eller isär. Jag vet inte om det finns något “normalt” sätt att introducera en ny vuxen, men M gör det på ett bra sätt. Vi är försiktiga med att vara fysiska, håller han och kanske en kram eller puss men det är med stor respekt för att barnen inte ska tycka att det är konstigt. Storebror har också föreslagit aktivititeter där jag redan nu inkluderas, jag är så förbaskat glad. Jag hoppas jag gör deras pappa glad och att de VILL ha mig med.
-
Livet och kärleken
Vad händer i kärlekslivet ni kanske undrar? Jo tack det går helt fantastiskt bra. Vi hänger massor, vi är i den där perioden när man bara vill sluka varandra. När det egentligen inte finns någonting annat man vill göra än vara med varandra.
Det här ❤️ Här är det tur att M jobbar, annars hade jag helt och hållet tillåtit mig att slukas av honom! Det har varit barnfrivecka vilket inneburit att den tiden som han inte jobbat eller tränat har vi tillbringat tillsammans. Under vår första ”på stan dejt” igår pratade vi om hur vi just nu bara är patetiskt sammansvetsade. Han förvarnade att han inte alltid kommer kunna ge mig så här mycket uppmärksamhet och tid (surprise!) men att han njuter av sin Happy period, men det kommer att komma en Iron Man, Triathlon och Vätternrundan period också. Så skönt att redan nu kunna prata med varandra om det, för visst sjutton är vi just nu i en bubbla! Varannan mening jag säger innehåller hans namn eller en referens till honom, fullt medveten om att det är så har jag ändå svårt att sluta.
Så tidigt imorse sa jag hejdå och åkte hem för idag börjar barnvecka. Imorgon sticker jag till en kustpärla och festar loss och sen på söndag ska jag introduceras till barnen! Jag har hunnit säga hej till dottern när hon var förbi i måndags och hämtade kläder till en resa med mamma. Otroligt söt, blyg och besvärad men nyfiken. Ser så mycket fram emot att lära känna henne och hennes storebror!
-
Avslut
Vi fortsätter relationsspåret i ett inlägg till. För visst är det så att Mr T inte gett upp utan fortsätter försöka röra om och röra till det. Efter mycket tjatande tog vi en promenad tillsammans förra veckan, en av de varmaste dagarna och jag hade gått till mig ett skavsår. Så trots stop på Ica för plåsterköp fick vi korta promenaden och ta ett glas vin på en uteservering. Syftet med promenaden var att han skulle få prata, berätta vad han kommit fram till under sin pandemi-återhämtning. För nu är han i harmoni och mår bra…
Trots nästan två timmar tillsammans kom inget nytt ur hans mun, det är samma förklaringar och bortförklaringar som jag hört tidigare. Det skylla på exfrun och livskris istället för att rannsaka sig själv, sitt beteende och sina mönster. Trots det var det trevligt och jag var tydlig med mitt budskap att jag dejtar andra och att dörren för ”oss” är stängd och nyckeln är bortkastad.
Senare samma kväll messade han att det var mer han ville prata om, så om jag kunde planera in ytterligare en träff. Av många anledningar hände det först sen M åkt på semester. Så idag, ytterligare en promenad och mer prat. Fortfarande upplevde jag inte att han kommit till självinsikt och när ord på ord sammanfogas till meningar där han börjat ta tag i surdegar som jag påpekat och jag märker att han när ett hopp om mer… så är jag burdust ärlig. Jag har träffat någon som får mig att må väldigt bra, säger jag. Och även om jag inte gjort det så är kapitlet om dig och mig över, vi hade kunnat bli något bra men vi hade katastrofal timing. Jag har gått vidare.
Jag märker hur mr T tystnar och börjar prata om hur han också dejtar andra och hur det var då han förstod hur mycket han tyckte om mig. När han var med andra men tänkte på mig. Jag skämtade bort det och uppmuntrade honom att fortsätta, att söka någon att bli kär i, att hitta sin lycka.
För mig var det viktigt att få säga det till honom, att jag träffat någon ny. Att på ett schysst och respektfull sätt dela det med honom att det finns en annan man som får mig att le när ett sms blinkar till på telefonen. Nu är det sagt, dock är det oklart om det gör någon skillnad. Han fortsatte prata om hur han upplever att det finns något i luften när vi träffas. En spänning. Jag förklarade att det kanske han upplever, men den spänningen kommer inte utforskas. Han får inte gå och hoppas, för min helhjärtade inställning är att jag inte kommer utforska den ”spänningen” så han kommer bara gå runt och hoppas i onödan. Och jag vill inte se honom sårad, han måste lyssna på vad jag säger.
Nu är korten på bordet och jag såg hur hårt det tog honom. Hur han gick i försvarsställning och ville berätta om sina dejter. Han är sårad, men det kanske är först nu som han förstår att tåget har inte bara lämnat perrongen det har stannat vid nästa ort på linjen…
-
Varför är kärlek så svårt?
Jag vill börja med att klargöra att så klart inte all kärlek är svår, men för mig är kärleksrelationer svårt. Jag har lätt för kärlek till vänner och barn, känna in känslor och stämningar och jag är en varm och omhändertagande människa. När det kommer till dejtande är jag ganska dålig.
Ganska dålig är en underdrift i vissa lägen och en överdrift ibland. Jag kan vara cool och kall, balanserad och förnuftig. Däremellan kraschar hela jag och beter mig som en övergiven treåring. Igår tipsade Natalia mig om det här inlägget på Happydaiting.se och jag läste det, noggrant och ja visst är det så jag beter mig. Som en treåring som är påväg att överges för ett uteblivet sms eller att en kille jag träffat två gånger inte vill ses mer. Antingen får jag ångest och det enda jag kan tänka på är att jag aldrig kommer hitta rätt eller så vill jag ta kontrollen och avsluta det. Jag vill styra, jag vill att det ska gå snabbt så att jag kommer ifrån sankmarken och hoppandet mellan tuvor och får fast mark under fötterna.
I söndags hände det igen och min värld blev svart. J och jag skulle träffas, han tog oartigt lång tid på sig att svara och när smset väl kom skrev han att han hade sonen hos sig, mamman var sjuk. Jag sjönk ner i analyser varför han inte skrivit det tidigare under dagen, varför han var så kortfattad mm. Jag analyserade hans aktivitet på Tinder och funderade över sanningshalten i smset.
Senare på kvällen kom två sms till som jag kastade mig över och besvarade. Nästan tiggde och bad om en lunchdejt i veckan. Jag kände nästan skrapsåren på knäna och bröt mot min tumregel att ”less is more”. Det utlovade smset igår var 9 timmar försenat men det kom och enligt det har livet kört ihop sig och han räcker inte till. Så med hjälp av mina vänner och högst älskade bollplank fick vi ihop ett svar, med lagom dos omtanke och lagom dos distansskapande.
Jag var nere i de mörka djupen i söndags för en kille jag inte ens vet om jag tycker om, men som jag är nyfiken på och när han inte hör av sig så svartnar det. Hur irrationellt är inte det? Suck.