Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Jobb (sida 1 av 7)

Jag har långtråkigt

Jag har rätt långtråkigt på mitt jobb just nu. Du vet långtråkigt på den nivån där jag kastar mig över minsta lilla projekt som bubblar upp och behöver resurser. På sista tiden har jag engagerat mig i husrådet och jobbat med att justera saker efter vår flytt för någon månad sen. Nästa projekt som jag engagerat mig i är en kompetensdag för vår del av företaget. Den ska äga rum någon gång i mars månad och vi ska ha ett utkast framme redan tills i början av december.

Jag kanske borde njuta av att jag har sån koll på min leverans att jag kan slappa lite, men jag är inte så bra på att få dagarna att gå när jag inte har sysselsättning. Det blir lätt tråkigt och segt och jag tappar fokus.

Okej men absolut bästa med våra nya kontor är faktiskt dessa…

När man bara vill ha en stund för sig själv (och sin kaffe) så kan man slå sig ner i dessa högerhanden fåtöljer som dämpar ljudet och gör att man kan fokusera på något annat. Miljöombyte!

Ett misslyckande

Alex har ibland påpekat att hon tycker jag verkar vara en bra chef och är det något jag verkligen lägger tid på så är det just det. Att försöka vara den chef mina anställda behöver. Tyvärr lyckas jag inte alltid. Jag har till och med misslyckats rätt rejält!

För ungefär en månad sen medans jag gick en väldigt intensiv fyra dagars utbildning såg jag en notis på Facebooka ty en av mina anställda fyllde år. Jag har hittills alltid grattat åtminstone med ett virtuellt kort på mailen och ett samtal. Har det varit jämna födelsedagar har det varit tårta och till och med middag med present. Nu hann jag inte. Jag glömde bort det. Mitt i den intensiva kursen föll det helt i glömska, helt.

En vecka senare kom medarbetaren till mitt skrivbord och ville prata. Det visade sig att han fyllt 50!!!

Hade jag kunnat försvinna där och då hade jag gjort där och då. Jag skämdes, jag skäms, jag skäms så fruktansvärt! En annan medarbetare firade samma födelsedag tidigare i höstas, då hade jag en dialog med hen i god tid. Frågade om hur hen ville firas, önskemål på present mm. Den är medarbetaren hade jag inte ens koll på fyllde jämt. Det är mitt jobb som hens chef att veta om sådana här saker. Pinsamt.

Jag lyckades övertyga hen om att jag skulle få uppvakta i efterhand. Så imorgon ska vi ut på en lite finare lunch med en handfull kollegor och hens tidigare chef. Jag har fixat ett presentkort (enligt önskemål) och lite finare choklad istället för blommor. Trots det kan jag inte tvätta av mig känslan att jag misslyckats.

Utmattningssymptom

Den avdelning eller division som jag arbetar på i det här stora multinationella företaget har under många år utsatts för sparkrav. Det har varit för att förbättra resultat, få kontroll över skenande kostnader och utmana kostnaderna för en ren stödfunktion som IT är. Det betyder att vi årligen, om inte oftare fått utmaningar i knäet för att effektivisera, spara, minska kostnader eller räkna på det ena eller det andra.

I min gruppering har jag sett resultat av denna spar-iver, när medarbetare efter medarbetare mår dåligt på grund av arbetsbelastning och förväntningar från olika stakeholders och en vilja och ett driv att göra våra slutkunder nöjda och glada.

Eftersom det här inneburit sjukskrivning och utmattningssymptom för en av mina medarbetare och mycket tydliga tecken på detsamma från en annan har jag i årets budgetprocess vägrat justera ner mina siffror. Antingen får de minska förväntansnivån på vad vi ska hinna göra – eller så får de betala för det vi gör. Så jag har slagits med näbbar och klor för mina siffror och mitt team.

När vi nu återigen diskuterar och ifrågasätter nästa års budget ser jag att det är fler team som är drabbade. Vad gör penga hysterin för våra medmänniskor? Går förnuftet ut när hetsen knackar på? Eller förstår vi inte vad konsekvenserna är?

På resande fot

Sitter på ett plan mot Indien. Dags för årets andra tjänsteresa, jag har lyckats skjuta på den flera gånger men till sist fick det vara nog. De anställda i Indien frågar och tjatar om när vi chefer ska komma, sen när vi kommer är det egentligen ingen som tar initiativ att träffas eller bokar möten.

Men, nu är jag på väg. Fyra arbetsdagar sen bär det av hemåt igen. Jag hoppas på ett långt möte med mina två chefer på plats, vi behöver en genomgående diskussion om ledarskapet, framtiden, att kunna skilja på vänskapsrelation och chefsrollen och andra samtal som man bäst har ansikte mot ansikte.

Så. Fyra dagar. Har nu rest i 14 timmar och det kommer dröja 3-4 timmar till innan jag landat i en säng med huvudet på en kudde. Hade åtminstone bolaget kunnat skicka oss i något bättre än Economy hade resan varit bekvämare… men snart är hälften av transporterandet klart. Bara levererande kvar!

Gränslöshet

  • Jag är chef för flera olika team, då är jag inte bara deras personalansvariga utan dessutom ansvarig för det som teamet levererar, i mitt fall IT system. Dessutom har jag i alla mina team en gruppledare/team Leader som sköter den dagliga arbetsfördelningen, dialogen och prioriteringen så är jag är endast involverad i de mer strategiska diskussionerna, högre nivå av prioriteringar eller eskaleringar. Det är cirka 1,5år sedan jag tog över dessa team från min företrädare och jag inser varje vecka att det kommer ta tid att tvätta bort den stämpel han satt.
  • Ett av teamen har varit extremt utsatt för press och stress och osunda förutsättningar. De har fått springa fritt och haft svårt att säga nej. Ingen har hjälpt dem sätta ner foten och säga nej, ingen har sett hur de mått och ingen har banat väg och röjt hinder ur deras väg.
  • Resultatet är vad jag nu står med. Ett dysfunktionellt team där en av team medlemmarna förra året mådde piss men kämpade på, två konsulter slutade och nu är en av de anställda sjukskriven för stress symptom. De litar ännu inte på att jag skyddar dem, lyssnar på dem, tar deras strider och finns här för att stödja. Att jag helt enkelt är deras chef. Gränslöshet är det värsta du kan utsätta ett ansvarsfullt team för, för är teamet för bra på att ta ansvar kommer de jobba ihjäl sig.
  • Jag hoppas vi är på rätt väg, många aktiviteter är identifierade för att stärka individerna och teamet men det gäller att vi hittar rätt sammansättning av personer och kompetenser, kan bygga tillit och samarbete för att bygga ett långsiktigt hållbart team.
  • Andas, glöm inte bort att andas!

    Nu snurrar lovet på för fort. Jag springer och springer och hinner inte stanna för att lyssna. Jag har lönesamtal “by the book” men känner mig inte närvarande, jag är på konferens men svarar samtidigt på Mail och beställer konsulter. Sen försöker jag röja i radhuset efter jag stressnjutit av kvällssolen på en promenad. Äter hör jag men kommer inte ihåg att smaka på maten och sover gör jag men vaknar alldeles för tidigt.

    Och nu har mina föräldrar landat i gästrummet. De har inte varit här sen i höstas, mitten av november kanske. Så nu ska jag njuta och jag ska andas, smaka på maten, andas vårluften och samtala med mina föräldrar. Okej, deal?

    För i nästa vecka fortsätter hamsterhjulet!

    Utvärderingssamtal

    Jag har haft mitt årliga utvärderingssamtal med min chef och trots att, eller kanske på grund av att jag får idel lovord undrar jag vad jag skulle ha gjort för att överträffa hans förväntningar.

    Det är nu 14 månader sedan jag började i min roll, dvs jag har innehaft rollen i lite mer än ett år. Jag har den näst största leveransen i hans avdelning och jag sköter utan att han behöver involvera sig. Inte ens som riktigt ny hade jag ärenden på hans bord, frågor eller behov av stöd. För ett år sedan utvärderade han mig som “överträffar förväntningarna” – men det var baserat på tre månaders arbete. Nu kan vi lägga 11 månaders ytterligare erfarenhet till det och helt plötsligt har jag halkat ned och levererar bara enligt hans förväntan?

    Jag lämnade mötet som var fullt av lovord med en bitter eftersmak, en undran av vad jag skulle ha gjort ytterligare för att överträffa vad han förväntade sig av mig? Räcker det inte med goda lovord från såväl affär som kollegor? Att hag lyckats leda verksamheten genom ett stort och nydanande projekt, frigjort pengar till det, fått affären att acceptera en leverans från Indien och till och med våga satsa på det genom att ta hit ett 15 tal medarbetare på kunskapsöverföring? Räcker det inte med att jag hindrat två medarbetare från att springa in i väggen, att kunna hantera leveransen trots att jag inte fått ersätta två av våra nyckelpersoner? Att det team som levererar från Polen har gått från en skakig och rörig lösning till en stabil leverans med en positiv trend?

    Allt pekar åt samma håll. Kundnöjdhet, personalnödjhet, stabilare leverans, bättre samarbete med våra syster system och ökat samarbete mellan teamen. Detta är dock vad han förväntat sig. Jag vet inte vad jag ska göra för att överträffa detta, men tydligen tror han att jag kan MER.

    Rekrytering

    Helt ärligt tycker jag rekrytering är den svåraste och mest utmanande delen av chefsjobbet. Kanske för att jag är alldelels för intresserad av människor och deras historia, deras livserfarenheter och att ha ett samtal med dem. Det gör tror att jag gör bra i intervjusituationer är att få kandidaterna att ha ett trevligt samtal, de slappnar oftast av och vi skrattar och har det trevligt. De saker jag å andra sidan gör mindre bra är många fler.

    Jag vet så här inför intervjuerna att jag borde förhålla mig mer distansierad. Jag bör ställa frågor och lyssna på svar. Ge utrymme för kandidaten att tala till punkt, hitta sina egna ord och tillåta tystnad. Jag borde ställa skarpa följdfrågor och analysera personens svar. Vad jag gång efter annan gör är att jag hamnar i ett trevligt, småputtrigt samtal där jag i alltför stor utsträckning hjälper kandidaten hitta sina svar och visa oerhört stor förståelse för de utmaningar den stått inför.

    I mina rekryteringar hittills har stort forkus legat de tekniska kompetenserna, faktiska områden de har studerat eller har erfarenhet ifrån. Det har varit testare, utvecklare eller arkitekter in IT. Jag har också rekryterat tvåteam leaders där samtalet mer gick ut på vilka verktyg som personen i fråga hade i sin berktygslåda för att skapa ett team. Nu ska jag rekrytera chefer. Två chefer som ska vara ansvariga för verksamheten och medarbetarna här i Indien och jag känner mig lost.

    Vi har HR representanter som ska medverka vid intervjuerna, men hon har varken informerat om sin roll eller återkommit med den information som jag efterfrågat. Så jag känner mig rätt själv i det här. Jag har pratat med personer i min omgivning som har rekryterat chefer tidigare och bett om råd – hur gör ni? Den ene ställer en fråga “Ge fem exempel på situationer som har format dig till xx och hur?” den andra kör utan mall på magkänsla. Det viktigaste hen anser i en chef är hur bra man är på att identifiera och mitigera risker. Hur man nu får fram det.

    Så imorgon sitter jag där, jag har ännu inte bestämt mig för mitt upplägg och jag ska ägna dagen åt att fundera igenom det. En sak är dock säker, jag har en bra kandidat till båda positionerna. Personer som idag innehar rollen som team leader, vars styrkor och svagheter jag känner och som kanske är redo att steppa upp. Oavsett vad – de andra kandidaterna måste vara bra för att slå dem på fingrarna.

    Ängel och Djävul

    Natalia och Alex skriver om situationen på sina arbetsplatser och för att spinna lite på samma ämne så kan jag berätta lite om hur statusen är där jag jobbar. Förutom extremt hög arbetsbelastning eftersom vi omorganiserar och i samband med det ska jag rekrytera chefer i ett annat land. I samma veva måste jag göra årsutvärderingar på anställda som måste vara avslutade innan januari månads utgång. Därtill har jag fått kliva in för att rädda ett av mina team. Jag tror jag har skrivit om dem tidigare, ett extremt högpresterande och kompetent team som körts i botten på grund av hög arbetsbelastning under många års tid.

    Så den här veckan har jag spelat rollen som både Ängel och Djävul för att skydda detta team. Som Ängel har jag skickat hem anställda för att hantera sina stressnivåer på hemmaplan. Fixa julklappsshopping, stöka hemma och hantera livspusslet. Jag har dessutom skickat ut mail med prioriteringar. Gör ENDAST det som måste vara klart innan jul, skjut allt annat till januari. Har andra kommentarer kring dessa skicka dem till mig och Var snälla mot varandra, vi gör alla vårt bästa. Dessutom plockade jag arbetsuppgifter från gruppledaren för att underlätta hennes arbetssituation, och sen satte jag på mig Djävulshornen och gick på möte.

    Djävulen röjde loss i ett projekt som varken har change management, uppföljning av tester, tydliga krav, bra samordning eller planering. Jag utmanade projektledare, ifrågasatte kravställningar och förklarade att ett finansiellt system inte kan skicka in förändringar i Prouktion veckan innan Årsbokslut. Det säger lite sig själv tycker jag… men det är inte självklart för alla. 

    Har en grymt effektiv vecka hittills i alla fall och trots hög arbetsbelastning hinner jag både skratta, gå på toa (ibland i alla fall) och ta hand om mina medarbetare.

    Semester!

    Sitter på flygplatsen på väg ut i världen. Nu är det semester. Fyra och en halv vecka av ledighet att se fram emot. Ja, nästan. Några avbrott för att hantera anställda som flyttar till Sverige och meddela förändringar i arbetsuppgifter måste jag göra, men jag hoppas att de aktiviteterna ska gå snabbt och smidigt. Den sista arbetsdagen har varit allt annat än smidig. Igår fick vi besked om budget neddragningar, så det sista jag gör är att sitta och planera besparingar. Vilka konsultuppdrag som ska avslutas, hur vi fördelar resurserna bäst för att inte mista kompetensen. Det är inga roliga uppgifter att syssla med sista dagen innan semester, och absolut inte att meddela. Blä!

    Den tidigare delen av arbetsveckan har varit cool lugn. I tisdags jobbade jag från en solvarm klippa och onsdagen tillbringades i jobbsammanhang på en segelbåt. Så jag lider ingen nöd även om det är lite taskig timing. Nu boardar jag, hejdå Sverige!

    « Äldre inlägg