IVF
-
Hur blev det med barn?
Veckorna som gått sen jag började jobba och jag har börjat träffa fler bekanta har jag från flera stycken fått frågan “hur tänker du kring barn nu då?”. Självklart att frågan dyker upp eftersom jag har lagt mycket tid och pengar på att försöka bli gravid och nu har jag träffat en man, är det nu jag ska få familj?
I ett tidigare inlägg från juli tog jag kort upp frågan hur jag tänkte kring barnfrågan nu när jag träffat M och tänkte skriva lite mer hur jag funderar nu och framåt. Att vara nyförälskad sätter ju hela logiken och det rationella tänkandet på spel. Jag är fullt medveten om att min hjärna just nu är drogad och full av hormoner och endorfiner och därför kanske jag inte tänker helt klart och därför har jag fortsatt pausat hela skaffa barncirkusen.
Jag och M har inte pratat barn sen den där natten och morgonen i juli, ska det bli något mer prat så kommer det vara jag som för det på tal. I samband med min menstruation i augusti började jag äta kombipiller igen, eftersom jag ogillar att ha mens och M var orolig för konsekvenserna av att frekvent ha oskyddat sex.
Den starka drivkraften att få barn och bygga en familj svalnade under våren och sommaren, när jag i slutet av juli insåg att jag inte undertecknat och skickat in kontraktet för ett tredje försök såg jag det som ett tecken. Jag började fundera på hur det kändes i kroppen att inte utsätta den för fler nålstick och äggplock. Hur det kändes att varken få hoppas på ett plus eller förfasas över en skrapning. Slutsatsen? Jag var okej med det, det var mer än okej jag kände mig färdig med den resan. Efter ett långt samtal med min mamma, som trots allt varit den som följt mig under alla år av att vilja ha barn så kändes det ännu bättre. Hon stöttade mig, hon stod vid min sida och frågade mig rakt ut “Happy, din barnlängtan – var den inte som störst mellan 30 och 40?”.
Jag tog med mig frågan, sög på den och funderade. Vad är det värt att återigen försöka få barn? Om jag lägger ett osäkert försök i ena vågskålen – vad lägger jag i andra vågskålen? Där insåg jag låg hormoner, nålstick, äggplock, hopp, förtvivlan och kanske min växande relation med världens finaste man.
Så, alla försök till att skaffa barn själv är lagda på hyllan. Om jag och M ska bli föräldrar, jag vet faktiskt inte. De månader som gått sen i april när skrapningen gjordes har jag långsamt landat i tanken om att inte bli mamma. Mitt hjärta har accepterat det kanske kommer det ett kärleksbarn, kanske inte men en sak är säker. Mitt liv kommer fortsätta vara fullt av barn, kärleken till barn och kärlek.
-
Jag är kär!
Hej vänner, det är en fantastiskt härlig, skrämmande och utmanande känsla som bubblar i min kropp. M får mig att må ännu bättre i ett liv som redan var bra! Jag är i ett läge där allt är magiskt; sättet han tittar på mig, uppskattar mig, tar i mig och pratar med mig… ja allt. Jag är i ett läge där jag inte vill något annat än vara med honom varje vaken och icke-vaken stund, samtidigt som jag är lugn med att vi inte är det.
Det finns ingen nervositet, oro eller otrygghet – bara en varm känsla av att här vill jag vara och här kommer jag att vara, så jag behöver inte ha bråttom eller känna mig stressad. Så fantastiskt och annorlunda för mig som brukar vara helt kollrig i början av relationer. Det brukar vara rosa moln varvat med mörka moln och oväder där lyckokänslorna blandas med grubblerier och oro. Inte här, och det finaste av allt är att M är på samma ställe och sätter ord på det.
Så, igår ställde jag den hittills outtalade frågan, den som vi båda tänkt på men ingen tagit upp. Kan han tänka sig fler barn? Svaret var ärligt men vagt, Ja om han träffar rätt tjej och det känns bra – men det är ett stort steg och stort ansvar. Han funderade högt på om han är färdig med bajsblöjor och att var låst i livet. Samtidigt som han förstod lyckan, ansvaret varvat med kärleken till och lyckan att ha ett barn. Självklart frågade han hur jag ställde mig i frågan, om jag någonsin försökt. När jag svarade att jag till och med försökt själv så kom det inga följdfrågor mer än om det inte tagit sig. Och nej det har det ju inte, trots massor med hjälp på traven.
Jag har funderat fram och tillbaks på barnfrågan innan jag ens ställde frågan. Jag är beredd att ge det lite tid och har landat i att jag ringer IVF kliniken och planerar om mitt nästa försök. Jag är inte stressad, min kropp är inte mer mottaglig för hormonsprutor och vagitorer i augusti än i oktober (okej säkert lite, men vad kommer det göra med min hjärna och hjärta?). Då har vi fått chansen att klämma och känna lite på varandra, se vad vi vill och om vi är beredda att satsa – då släpper jag kliniken.
Jag vill inte utsätta min kropp för kliniska behandlingar om jag kan prova att bli gravid utan injektioner, äggplockningssmärtor och vagitorer! Drömmen att bara ha sex och se om det händer, om det vill sig. Självklart är sannolikheten liten men livet är en resa och jag har insett att mina 40 år hittills har varit fantastiska även utan barn – jag kommer att ha ett bra liv de kommande 40 åren även utan barn!
-
Bebisfabrik step III
Nu har jag äntligen varit i kontakt med kliniken igen för att lägga en plan kring nästa steg i tillverkningen av en bebis. Jag pratade med läkaren, Eva idag och vi siktar på att få till ett nytt test i augusti. Som det ser ut just nu blir själva IVF behandlingen inte förrän i slutet av augusti/september eftersom vi måste invänta första mensdagen efter semestern. Detta innebär att jag tar mina första sprutor 14 augusti för äggplock 10-14 dagar efter det.
Tydligen är omgång två billigare, dels sparade jag 1600kr på att ta behandlingsplaneringen på telefon. Dels så kostar omgång två 39 000kr inte 47 000kr som det första. Så nu jag ta mig till kliniken för att ta ett nytt blodprov då det jag tog förra året kommer bli för gammalt innan jag är igång.
Så, tidsplanen är nu att jag senast den 3 augusti ska de de ha det signerade avtalet som innebär att jag köper tjänsten. Då beställer kliniken hem donatorsperman och förbereder för att jag ska få utrymme på kliniken.
Så, träffar jag en man nu i sommar som på något lite galet sätt är med på att göra resan med mig och vill vara pappan så kan jag ju spara pengarna på kontot och satsa på att ha ett vilt, galet och intensivt sexliv istället. Tills dess håller jag mig till min plan B.
-
Update
Graviditeten börjar lösas upp och med tiden skulle kroppen ha tagit hand om det själv, men jag sa att jag orkar inte med osäkerheten längre. Det blev inget piller med hem, det blev en inbokning imorgon för en skrapning istället. Det är en lindrigare och snällare behandling mot kroppen och själva ingreppet tar ca 1 minut. Det kommer göra ont i livmodern som kommer krama och kämpa emot – men när det är över ska blödningen vara väldigt begränsad.
Sen kommer själva slemhinnan stötas ut efter ett par dagar av sig själv, så då ska jag räkna med en mindre blödning. Enligt såväl sköterska som läkare innebär det här kortare blödning än abortpiller och det gör mig så tacksam!
Så imorgon händer det, på riktigt.
-
Senaste nytt…
Är att det inte händer speciellt mycket. Imorgon ska jag tillbaks till kliniken och hoppas då på att få med mig “abortpiller” hem så att kroppen gör sig av mest resterna av graviditeten för det har den inte lyckats göra själv…
Två av mina vänner, som blivit gravida ungefär samtidigt som mig var i förra veckan på sina tidiga ultraljud och båda fick beskedet att de har en tom fostersäck. Detta var vi tvugna att googla och visar sig att det är en form av missfall – eller det är när det finns en fostersäck men inget foster. Kroppen tror att man är gravid och graviditeten fortskrider, och resulterar förr eller senare i missfall. Helt galet att vi alla tre hamnat i en liknande situation! Nu var ju inte min fostersäck tom, eftersom de satt in ett embryo – men hade det skett naturligt är det vad de sett på ultraljudet.
Jag vill bara avsluta det här kapitlet och tänker ägna min torsdag åt att vrida mig i smärtor på toaletten. Jag hoppas på en ganska snabb och smärtfri rensning, men minns aborten och smärtorna som jag upplevde då. Hellre 4-6h av kraftiga smärtor och mycket blod och att det sen läker ihop än skrapning som faktiskt innebär större risk. Snälla – be om en snabb läkning för mig jag vill inte gå runt och blöda i flera veckor…
-
Hej.
Jag mår okej, men är inte så skrivig/pratig just nu. Jag jobbar en hel del med acceptans och välbefinnande. Försöker att inte oroa mig utan hoppas fortfarande kroppen tar hand om det här utan provokation, måste ju tyvärr medge att det känns mindre hoppfullt för varje dag som går.
Mina graviditetssymptom har försvunnit, brösten ömmar inte längre och jag vaknar inte mitt i natten och behöver gå på toaletten, men jag vaknar fortfarande törstig på morgonen.
Ny information från jobbet är att vi kommer att vara permitterade över sommaren… det betyder ett långt sommarlov. Undrar hur jag ska hålla mig vid vettet och inte totalt gå in i psykisk obalans. Får nog försöka hitta mål med den här tiden framåt…