Grubblerier

  • Grubblerier,  Kärlek,  livet,  Mr T

    Aj.

    Efter en bra vecka kom en skit helg. Sitter här med ett hjärta som vet varken ut eller in. 

    Igår kom orden. 

    Jag vet inte om vi ska vara tillsammans…

    Vi är olika T och jag. Säger jag orden har de slått rot och grott i mig. Det finns i det läget väldigt lite chans till återvändo. T är av annan sort. Han berättade för att han tvekar, tycker jag har alla kvaliteter men saknar det lilla extra. 

    Vad gör jag nu? Gråter, Jepp i massor. Stannar kvar och kämpar? Ger honom space? Låter honom sakna eller försöker hitta på roliga saker tillsammans? Jag vet inte. Vi hade bra samtal igår kväll, öppna ä, ärliga, vi skrattade och den där konstiga spänningen som byggts upp var som borta. Vad händer nu? Det är mycket som snurrar i mitt huvud. Han vill inte ändra något, han vill att vi fortsätter, men han ville vara ärlig. 

    Jag behöver tid, att förstå och hitta min väg framåt. Hur går jag inte sönder på resan. Min hjärna har snurrat i 110 sen igår, försöker få grepp om det världsliga när det känsliga bryter ihop. 

  • Grubblerier,  livet

    Superkinkig

    Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

    Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

    Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.

  • Grubblerier,  livet

    Är det mitt fel?

    Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

    2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

    2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

    2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

    2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

    Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

    Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.

  • Grubblerier,  livet,  T

    En superhjälte med tom tank

    För två veckor sen sinade min bensintank. Mitt alterego “Superkvinnan” körde slut på bränsle och klappade ihop. Min energinivå störtdök och den positiva synen på livet/jobbet/utmaningar försvann. Min reaktionsförmåga var inte omedelbar, utan det tog mig en vecka att vakna ur koman och förstå att jag behövde stöd. I lördags fick jag med mig T på spa. Tre timmar av lugn och ro. Ingen möjlighet att göra annat än slappna av, prata och lyssna på tystnaden och tankarna.

    För mig innebar det en timma att landa och två timmar av tårar som föll ned för mina kinder och spädde ut det salta vattnet i poolerna. Med hjälp av T lyckades jag formulera en handlingsplan som innebar att förklara läget för chefen och ringa färetagshälsovården. Chefen agerade snabbt och beslutsamt. Avbokade möten och möjliggjorde för oss att prata igenom situationen, prioritera och för honom att skydda mig. Så på fyra timmar hade min största plågoande förflyttats till någon jag bara hänvisade vidare till mina chefer. Det tog något längre tid för Företagshälsovården att reagera, men imorgon efter lunch har jag ett första möte bokat med en psykolog. Nu hoppas jag att jag ska få hjälp att föra ett opartiskt samtal. Få hjälp med lite verktyg och någon som jag kan prata öppet med utan att känna att jag eller någon annan döms för hårt eller på ett orimligt att. Jag hoppas att psykologen ska kunna stärka mig utan att döma, värdera eller klassificera. 

    En sak är säkert, insikten är det svåraste och största steget. Nu ska den här elefanten dissikeras och ätas bit för bit – Superkvinnan har besegrats men inte fan ger hon sig efter en strid. Hon kommer tillbaks starkare än någonsin!

  • Ansiktsbehandling,  Grubblerier

    När man ser sig själv

    Jag hade lyxen att hänga med Natalia igår, som bjöd på middag, isändsk finchoklad och te. Under kvällen fotade hon för att publicera på Instagram och när jag såg fotot visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Kanske var det första gången på länge som jag verkligen såg ett foto på mig själv. Kanske var det belysningen, dagsformen, tiden på året eller månader av alldeles för hårt arbetet eller summan av allt som satt sina spår – men som jag såg ut. Det var ingen vacker syn, stora gråa hål under väldigt trötta ögon, utväxt frisyr, glåblek hud och en look som var allmänt sliten.

    Det var hårt att se sig själv i det här skicket, att jag kört mig själv så hårt så länge att det nu syns på hela mig att jag inte riktigt hänger ihop. Jag funderar på en quickfix, köpa med mig lite hemmabehandlingar och unna mig, eller rent utav boka in mig någonstans… Försöka boosta lite liv i ansiktet, kanske kan jag få med mig T på en spa dag någonstans?

     

  • Familj,  Grubblerier,  livet

    Bonusfamilj på utflykt

    Jag sitter här och är lite nervös. Imorgon ska hela familjen, inklusive Knatte, Fnatte och Tjatte åka hem till mina föräldrar över helgen. Det kanske inte hade varit så konstigt om det inte vore för att;

    • de har aldrig träffats, inte ens hejat på varandra
    • Knatte är omöjlig att på ett fredligt sätt få med in i bilen för långfärder
    • det är en rätt lång bilresa, på 35 mil enkel väg

    Sen är det ju så att min mamma är världens mest barnkära. Efter 10-15 år inom barnomsorgen och tvingad att sluta enbart på grund av arbetsrelaterade sjukdomar – så är hon grym med kids. De har ett hem som är anpassat för barnbarn med lekrum, våningssäng och allt. Det är 10-15 cm snö i min hemby och vi kommer att komma fullpreppade med snöleksaker – och barnen har knappt sett snö i år. Dessutom kör vi en etapp resa med ett första stop med lunch hos farmor inklusive badhus. Så att resan ska kännas mindre lång.
    Jag hoppas verkligen att det här ska bli en lyckad resa, så att barnen kan tänka sig att bli med fler gånger. Och mina föräldrar ser verkligen fram emot att träffa mina bonus-barn!