Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Grubblerier (sida 1 av 3)

Att vara singel

Det finns så otroligt många fördelar med att vara singel. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annans humörsvängningar, jag behöver inte flytta på någon annans tvätt, hitta bortlagda saker eller sura över att någon ätit upp min planerade frukost. Det finns ingen som trängs med mig i sängen, duschen eller favorithörnet på soffan. Fjärrkontrollen är MIN och jag behöver inte besöka eller få besök av konstiga släktingar.

Självklart finns det många nackdelar också men om man bortser från de mest självklara så är den största nackdelen med att vara singel att man måste kunna allt. Ja jag måste inte vara bra på allt, men jag måste ändå kunna tillräckligt mycket för att fatta många beslut eller kunna göra saker utan att vara beroende av någon annan ska komma och hjälpa mig.

Det här gäller så många olika saker. Att få upp en möbel på övervåningen (förra helgens äventyr) till att förstå tillräckligt mycket om aktie/fondmarknaden för att fatta beslut om mitt sparande. I båda de här fallen hade jag med varm hand lämnar över arbetet till en bättre hälft.

Både min mamma och nyseparerade vännina E konstaterade att de kan inget om sina avtal, fakturor eller räntesatser på lån. Det har de med varm hand lämnar över till sina respektive makar, för E har det inneburit en förändring nu i och med skilsmässan – mamma reflekterade om det ifall pappa skulle gå bort. Han hade sagt att hon inte behövde oroa sig för något, för han har säkrat hennes ekonomi och huset… men då insåg hon hur lite insikt hon egentligen har.

Det här är bara exempel på det jag måste kunna, själv. Det finns ingen jag kan lita mig tillbaks och lita på hanterar delar av det åt mig. Som Hanna Hellqvist säger, jag är trött på att göra allt själv!

Nej, nu får jag återgå till att resonera om min långsiktiga plan kring min fond/aktieportfölj…

Ett nytt hem

Som jag skrev lite kort är jag och T i processen att separera, alltså vi ska ha olika boenden. Betyder det att vår relation tar slut? Jag vet inte, temporärt kanske den pausar eller tar slut för att se om vi kan hitta tillbaks till varandra när T har hittat sig själv. Balans. Det är ju nu det händer saker på bostadsmarknaden så jag håller ögonen öppna och hittills har det varit sommarstiltje. Totalt öde och dött.

Jag har försökt använda tiden att fundera på var jag vill bo. Vad är det som jag behöver för att trivas i ett boende? Efter snart två år i radhus vet jag att det krävs mycket att återgå till lägenhet med balkong. Visst är det otroligt vackert med centrala sekelskiftesvåningar med stuckaturer och höga, djupa fönster men med minimala balkonger och bristen på parkeringsplatser lockar trumfar det inte ett radhus nära vänner, havet och jobbet.

I fredags satt jag på en buss mot Oslo och öppnade Hemnet appen för första gången den dagen och där fanns det. Ett radhus i lagom storlek i rätt område med väggar i fruktansvärda färger som var populära i slutet av 1990- början av 2000-talet när fastigheterna byggdes. Priset är lågt och boendet kräver omfattande renovering som nya färger på väggarna, nytt kök, något nytt golv, slipa upp en parkett och på sikt bygga en uteplats.

Hjärtat pendlar mellan en lägsta placering fylld av sorg och förtvivlan och en höjdnotering med glädje och hopp. Frågorna snurrar i mitt huvud? Vill jag bo i förorten? Orkar jag kasta mig över renoveringar? Hur kommer mitt liv bli? När flyttar jag? Hur mycket renovering orkar jag själv utföra med hjälp av familj och vänner? Hur ska jag hitta orken att dela upp vårt hem? Packa flyttkartonger och allt det kaos det innebär att skapa nya rutiner, skapa ett hem – mitt nya hem.

Sitter på bussen hem nu igen och mitt hjärta och hjärna snurrar kring samma fråga – vill vi verkligen göra detta?

Ledsen

Jag är ledsen idag för att

– det finns så många idioter till svenskar som skriver hatinlägg på Jimmy Durmaz IG efter frisparken igår

– T är i egentid mode och jag inte lyckas hantera det

– jag ännu inte vet om jag firar semester själv eller tillsammans med T och bonusbarnen

– mina föräldrar som åkt förbi på vägen till och från ett silverbröllop inte hinner stanna på en fika eller en bit mat, trots att det bara är en liten omväg

– mina vänner är på utflykt eller upptagna så jag kan inte rymma hem till dem för att distrahera mina tankar

– Mänskligheten är på väg utför det visar sig genom bland annat det ökade stödet för SD, hur Trump styret behandlar illegala invandrare och deras barn och hur Italien endast tillåter italienska militärbåtar i hamnstäderna för att begränsa flyktingströmmen

Imorgon blir en bättre dag, men idag rinner tårarna.

Brev till Mr T

Kära Mr T,

Jag vet inte vad du tänker eller känner. Jag vet inte hur du mår eller vilka mål du har, det enda jag vet är känslorna du väcker i mig.

Du fick mig att dansa på rosa moln och hoppa upp mot stjärnorna. I dina armar kände jag mig trygg och säker. Jag såg vår framtid. Det är längesen nu. Nu är känslorna du väcker oftast oro, ensamhet och ängslan. Jag funderar på vad som händer bakom dina fina grå ögon. Vad som snurrar i din hjärna och i ditt hjärta. Att kärlek och känslor kan vara så svårt för någon som är så smart.

Jag vet inte om jag orkar mycket längre. Ibland kommer jag på mig med att titta på möjliga framtida boenden. Jag söker information om insemination för ensamstående kvinnor och funderar på hur jag kan få mitt liv att fortsätta utan dig.

Jag bär runt på en sorg i mitt hjärta och en klump i min mage. Jag vill så gärna att det ska bli vi, på riktigt och för alltid, men jag vet inte hur länge jag orkar. Min skorpa är så tunn, och varje gång den rivs bort från såret blir den svårare att läka.

Jag älskar dig ännu, frågan är hur mycket kärlek och tålamod som finns kvar när du har ett svar. Frågan är om jag orkar vänta och oroa mig tills dess. Frågan är om vi har en framtid.

Jag önskar dig lycka i livet. Jag hoppas att du kan hitta den med mig, jag är glad att du försöker ta hand om dig även när det är på bekostnad av oss. Mest av allt hoppas jag på ett svar, vad vill du med oss?

Pepp istället för depp!

Jag är en väldigt känslostyrd person, speglar alltför lätt känslorna hos personer som betyder mycket för mig. Inte så att jag dras ned i en depression bara för att T eller mitt ex varit deprimerad, däremot tar  jag lätt på mig skulden. Funderar på varför de mår som de mår, om det är något jag sagt/gjort. Som att jag skulle kunna provocera andras humörsvängningar eller känslomässiga svängningar. Jag sätter mig själv i stort fokus, för stort fokus, och eftersom (förenklat) jag är anledningen till de negativa känslorna så tar jag också på mig rätten att peppa/känna empati/krama bort de dåliga känslorna. För en deprimerad eller nedstämd är ju det det man minst av allt önskar har jag lärt mig. De allra flesta vill ha egentid istället för tvåsamhet, vara själv med sina tankar och känslor och inte belasta någon annan med det. Bra dagar när jag är stark i sinnet så är det lätt att verkligen veta det här, dagar då jag är vekare och blekare är det så mycket svårare. Då blir jag depp och grubblar över varför jag inte får vara med och stötta.

Nu med T på distans och lite för lite att göra på jobbet kommer dessa dagar lite för ofta. Jag är lite för sårbar och ensammen då gäller det att sysselsätta sig. Hitta pepp istället för depp! Jag har försökt göra det genom att besöka motionsspåren som finns i närheten, besöka gymmet och strecha ut min kropp på ett Bodybalance pass och hänga med vänner. Bara att få ligga på en soffa och se på TV tillsammans istället för att göra det själv gör det så mycket lättare att hålla fingrarna borta från mobilen och tankarna borta från djupet.

Tyvärr vet jag inte om det är en långsiktig strategi – borde jag inte istället lära mig att JAG inte kan påverka hur ANDRA mår?

Jag orkar inte

Min mamma ringde  idag. Jag var kort och inte så snäll. Hon frågar var jag bor och hur jag mår. Jag orkar inte prata om det. Jag orkar inte förklara att det är klart som fan att det inte är roligt. Att jag känner mig halv och ensam. Att jag i stort sett hela tiden funderar på vad de gör där hemma. Att jag funderar på varför inte T hör av sig mer eller att den kontakt han tar är kort och saklig. Att jag går runt och undrar över vad jag gör här och varför jag utsätter mig för det här. Att jag undrar om han tar tiden att känna efter eller om livet bara snurrar på.

A confession

En dag letade jag efter ett par hörlurar i Ts väska. Hörlurar är hårdvaluta hemma hos oss och de försvinner ofta ner i de stora svarta hål som är Ts jobbväskor eller resväskor. Så medan jag letade hittade jag ett rött kuvert med ett hjärtklistermärke i en av Ts väskor.  18/12 stod skrivet på utsidan. Här kunde jag inte hålla nyfikenheten tillbaks utan öppnade och hittade ett kort från ex-frun. Hon hade skrivit ner väldigt fina saker, om hur hon vill ge honom ett stetoskop för att han ska kunna lyssna inåt, eller ett plåster för att kunna laga sig själv osv. Hon skrev att saker förändras, men att hon älskar honom och alltid kommer att göra så. Jag läste fastän jag visste att det egentligen inte är okej att läsa andras privata brev. Och nu i efterhand skäms jag över det.

Jag trillade ner i ett svart hål. Min logiska rationella hjärna förstår ju att det är över ett år sedan (kanske två?) som det här kortet skrevs. Men varför bär han runt på det i en jobbväska? Jag har ju rotat, så jag kan inte riktigt ställa honom mot väggen. Och jag har säkert söta lappar kvar från mina ex någonstans i mina gömmor, men det triggade svartsjukan i mig.

Vad som däremot är bra är att skilsmässan äntligen är klar! Jag lever inte längre tillsammans med en gift man! Och T har haft en väldigt positiv trend. Så även om jag fortfarande inte fått höra att han älskar mig så går hans välbefinnande åt rätt håll. Och så klart väcks hoppet om att vi ska kunna mötas fullt ut igen.

Så det var gott och blandat ur mitt kärleksliv, hoppas ert är stabilare?

Mr T

En dag letade jag efter ett par hörlurar i Ts väska. Hörlurar är hårdvaluta och de försvinner ofta ner i de stora svarta hål som är Ts jobbväskor eller resväskor. Så medan jag letade hittade jag ett rött kuvert med ett hjärtklistermärke och 18/12 skrivet på utsidan. Här kunde jag inte hålla nyfikenheten tillbaks utan öppnade och hittade ett kort från ex-frun. Hon har skrivit ner väldigt fina saker, om hur hon vill ge honom ett stetoskop för att han ska kunna lyssna inåt, eller ett plåster för att kunna laga sig själv osv. Hon skriver att saker förändras, men att hon älskar honom och alltid kommer att göra så.

Jag trillade ner i ett svart hål. Min logiska rationella hjärna förstår ju att det är över ett år sedan (kanske två?) som det här kortet skrevs. Men varför bär han runt på det i sin jobbväska? Jag har ju rotat, så jag kan inte riktigt ställa honom mot väggen. Och jag har säkert söta lappar kvar från mina ex någonstans i mina gömmor. Men det triggade svartsjukan i mig.

Vad som däremot är bra är att skilsmässan äntligen är klar! Jag lever inte längre tillsammans med en gift man! Och T har haft en väldigt positiv trend. Så även om jag fortfarande inte fått höra att han älskar mig så går hans välbefinnande åt rätt håll. Och så klart väcks hoppet om att vi ska kunna mötas fullt ut igen.

Så det var gott och blandat ur mitt kärleksliv, hoppas ert är stabilare?

Känslorna utanpå

Idag var en dag som jag mest av allt vill ska passera. Att sluta äta p-piller var en god idé jag fick däremot gillar jag inte alls konsekvenserna. Dels det underbara i att ha mens med allt vad det innebär i form av menssmärtor, hormonsvängningar och dessutom oregelbunden mens. Dels att jag inte är så förtjust i att ha sex när jag har mens. Lusten finns inte och kroppen gör mest ont.

Vaknade imorse med en svullen mage, ont och med alla känslorna på utsidan huden. Det var ett hormonmonster som sade god morgon och gick inte många minuter innan tårarna trillade nedför kinderna och jag kände mig orättvist behandlad. Mr T sprang fort ut genom dörren och ville inte svara när jag vid upprepade tillfällen försökte säga förlåt för monstret som hoppat på honom i den tidiga morgondimman. Den där tystnaden får mig att få ännu sämre samvete och skämmas över mitt beteende. Just nu ångrar jag mitt val att sluta med p-piller. Jag mår halv-illa och känner mig som en jäst strandad val, med ett känsloliv som en nyfödd bebis som tror sig ska dö när den blir hungrig. Hurra för dagsformen. Det enda positiva? Imorgon kan inte bli sämre!!!

Med vänlig hälsning, the Grinch

Om att hoppas och kämpa

Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.

Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.

Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.

Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.

Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här.  Tillsammans.

« Äldre inlägg