Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Funderingar (sida 1 av 8)

Farsdag

Idagfirar vi alla fantastiska pappor i vårt avlånga land. T blir inte firad trots att just en fantastisk far är just vad han är. Han gör allt för sina barn, allt och lite till. Min egen far är på väg hem från en weekend i Stockholm. Där har han och mamma ätit gott, strosat i stan, känt på stadslivet och bott på hotel. Brorsan har köpt en bok på ortens bokhandel och det blir säkert lite firande ikväll när de kommit hem.

Själv sitter jag och är tung i hjärtat. Det är en ensam dag. Att den här dagen kommer att vara tung tills dess att en bonuspappa kliver in i mitt liv det får jag nog leva med. Det känns extra tungt idag att det barn jag får inte kommer att ha en pappa. Ingen varm trygg fanns att krypa upp i, ingen skäggstubb att kittlas av eller manlig förebild att försöka hitta en pojkvän som lever upp till. Ingen pappa som svingar barnet mot taket skrattandes så det kiknar eller kommer springande och lyfter upp och borstar bort gruset efter vurpan på cykeln. Det känns som att jag på ett väldigt själviskt sätt förnekar mitt framtida barn något som betytt massor för mig. Kanske är det därför som idag är en tung dag? En dag för lite tårar och funderingar.

Hårfager

Häromdagen tillbringade jag säkert 40 minuter med att försöka analysera min ansiktsform. Jodå, dagen därpå berättar jag det för en kompis Edin asgarvar och säger att hon hade kunnat spara mig 38 minuters googlande och då hade hon spenderat 1,5 minut åt att garva och 30sek på att skriva smset. Är slutsatsen att jag saknar självinsikt? Jag tror det… i alla fall, jag googlade ansiktsform och försökte komma fram till MIN form för att kunna välja en frisyr som passar mig.

Just nu känner jag mig mest långhårig. Det är långt, färglöst och formlöst. Väldigt mycket som november månad med andra ord 😉

Så jag tänker mig något sådant här….

Eller så här (inte färgen, men klippningen)

Enligt min vännina så har jag en rund ansiktsform och då passar tydligen en lång uppklippt frisyr alldeles fantastiskt och det är också en frisyr som jag trivs bra i. Så nu ska jag bara få min frisör att klippa så också… i mina just nu väldigt långa längder.

Att vara singel

Det finns så otroligt många fördelar med att vara singel. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annans humörsvängningar, jag behöver inte flytta på någon annans tvätt, hitta bortlagda saker eller sura över att någon ätit upp min planerade frukost. Det finns ingen som trängs med mig i sängen, duschen eller favorithörnet på soffan. Fjärrkontrollen är MIN och jag behöver inte besöka eller få besök av konstiga släktingar.

Självklart finns det många nackdelar också men om man bortser från de mest självklara så är den största nackdelen med att vara singel att man måste kunna allt. Ja jag måste inte vara bra på allt, men jag måste ändå kunna tillräckligt mycket för att fatta många beslut eller kunna göra saker utan att vara beroende av någon annan ska komma och hjälpa mig.

Det här gäller så många olika saker. Att få upp en möbel på övervåningen (förra helgens äventyr) till att förstå tillräckligt mycket om aktie/fondmarknaden för att fatta beslut om mitt sparande. I båda de här fallen hade jag med varm hand lämnar över arbetet till en bättre hälft.

Både min mamma och nyseparerade vännina E konstaterade att de kan inget om sina avtal, fakturor eller räntesatser på lån. Det har de med varm hand lämnar över till sina respektive makar, för E har det inneburit en förändring nu i och med skilsmässan – mamma reflekterade om det ifall pappa skulle gå bort. Han hade sagt att hon inte behövde oroa sig för något, för han har säkrat hennes ekonomi och huset… men då insåg hon hur lite insikt hon egentligen har.

Det här är bara exempel på det jag måste kunna, själv. Det finns ingen jag kan lita mig tillbaks och lita på hanterar delar av det åt mig. Som Hanna Hellqvist säger, jag är trött på att göra allt själv!

Nej, nu får jag återgå till att resonera om min långsiktiga plan kring min fond/aktieportfölj…

Sensommar blues

Jag gör allt för att lagra så mycket sommar det bara går innan hösten kommer. Passar på att ta ett bad till, för det kanske är årets sista. Eller hänga ute i loungemöblerna för det kanske är sista chansen för i år. Jag plockar björnbär och fryser in för att kuna smaka på sommaren när temperaturerna är lägre och mörkret kompaktare. Jag till och med rakar ner lite på mig själv för att jag inte hängt tillräckligt på uteställen i sommar eller gått på konserter. Trots att jag vet att de pengarna lagts undan för ett mer långsiktigt mål.

Jag försöker maximera sommaren, njutet. De varma kvällarna, de ljusna mornarna. Jag försöker checka av min mentala lista över somriga upplevelser och plockar med mig dem. Jag är inte riktigt sugen på höst än, jag tycker det känns sorgligt och vemodigt att ytterligare en sommar passerat. Åren liksom swishar förbi, det är redan tre år sedan jag sålde min älskade lägenhet och gjorde mig redo att bli bonusmamma. Tre år. Nu ska jag påbörja en annan resa, en resa mot biologiska barn.

Augusti

För mig är augusti en sommarmånad, de sista varma baden, de värmande solstrålarna. Visst gör de svalare nätterna och fuktigare morgnarna att man känner att hösten är på gång. När mörkret faller tidigare på kvällen, när man inte längre känner för att ha ljusa pastelliga kläder utan snarare vänder sig åt de rostigare och lite mörkare. Ja, hösten är på gång – men den är inte här. För mig börjar hösten på riktigt i samband med min födelsedag i mitten av september, då är sommaren över. Då är det svampplockning, höstregn och strumpor i skorna. Tills dess är det mestadels sommar. Jag kämpar på med shorts och linne, väljer bort jeans och långbyxor. Sandaler framför joggingskor och rosé framför rödvin.

Nu ska jag ta ett jobbmöte innan jag hoppar upp på min cykel och rullar till en solvarmklippa vid havet men vad är augusti för er, sommar eller höst?

Några reflektioner från idag…

  1. Dina tankar är bara tankar, de definierar inte dig. Så sa yogainstruktören på gårdagens morgonyoga i Viken. Det var tidigt, lite kyligt men alldeles vindstilla. Det var vi och tystnaden. Lugna andetag och kloka ord. De bär jag med mig!
  2. Att jobba den här veckan i juli är som att vara ledig. Jag jobbar “On a needs basis” men jag tänker inte använda semesterdagar i onödan, så jag jobbar förmiddagar och hänger på uteplatsen under soliga eftermiddagar. Mailboxen ekar tom och jag njuter av den kravlösa ledigheten!
  3. Sommar i P3 har levererat den här säsongen. Jag har lyssnat på flera men mina favoriter hittills är Anders Hansen, Erik Niva och fantastiska Stina Volter. Lyssnar just nu på Caroline Farberger som sin livsresa, en spännande berättelse men inte topp 3!4. Fördelen med att den här sommaren inte erbjuder högsommarvärme är att kvällarna mår bra av att tillbringas i naturen. Jag utforskar nya stigar, besöker kända rundor och mår bra. Kanske kvällen erbjuder ett dopp i havet efter rundan?
    5. Barn. Är de inte livet? Efter två barnvaktskvällar åt E och V, en liten vecka med mina brorsöner och ett dygn med min systerdotter på kort tid inser jag hur mycket jag vill ha det i mitt liv jämt. Barns känsloregister, nyfikenhet, stolthet och styrka. Hur mycket de ibland behöver en hand att hålla i eller en knuff i ryggen. Jag fattar rätt beslut även om det inte är ett lätt beslut!

Skilsmässoskadade män

Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.

Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.

Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.

Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.

Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂

Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.

Tacksamhet och perspektiv

Bara en bild för att visa på hur mycket det snöat idag, så vackert!!

När jag var på gång att öppna min WordPress App såg jag att Alex skrivit ett inlägg om son helg här och jag var nästan beredd att skriva något liknande. Sen insåg jag att min helg inte varit kass, det är jag som hade skyhöga förväntningar och när jag nu summerar helgen så är det en riktigt bra helg.

Jag jobbade hemifrån i fredagseftermiddag efter att sista hantverksfirman gjort sin besiktning och frampå eftermiddagen fick jag min kollega och vän E att dra med mig ut på en joggingrunda. Jag ville ut, men energi nivån var låg och jag behövde en fot där bak. Så vi joggade och pratade oss genom en långsam runda, som jag förlängde med att springa till och från henne. 8km in på kontot innan fredagsmyset inte fy skam! Ett värmande bad och en god middag avrundade tillsammans med På Spåret den dagen.

Vaknade upp och hade ett tiotal missade meddelanden från Mr T som under natten försökt att nå mig för att få komma på besök. Efter en förmiddag i tvättstugan åkte jag till hans radhus lagade lunch och hängde lite innan jag släppte av honom på gymmet. Hans humör var inte på topp, och egentligen skulle jag nog ha lämnat honom för sig själv. Han hade dock lovat mig en dejt denna helgen och en dejt skulle jag ha!

Så efter många timmar på soffan framför Vinterstudion åkte jag tillbaks fulladdad med vin och ingredienser och en meny. Så vi lagade god mat, drack vin och hängde. Det var ingen magisk dejtkväll men det var bra. Vi har en bra lägsta nivå just nu.

Det bjöds på frukost och sen släppte jag på nytt av honom vid gymmet (bilen var på utflykt med exfru och barn i helgen) och jag åkte hem i snöyran. Promenad, skidstafetter, kompisfika och sen snöpulsande jogg med efterföljande yoga.

Visst låter det magiskt? Nästan perfekt? Lyxigt? Jag hade kunnat berätta om klumpen som bosatte sig i halsen när jag inte fick svar på mina sms i lördags, eller skavet som uppstår när en person inte riktigt orkar vara på dejt men gör det för sin partners skull. Eller så skulle jag kunna ha berättat om min favoritkappa som krympte 2 storlekar pga sunkig tvättmaskin i huset.

Perspektiv. Den här helgen väljer jag att fokusera på det bra. På att vara tacksam! På att jag fick vara viktigast i lördags. På att han stod vid sitt ord och vi hade en dejt. På värdefullt kompishäng och två slitsamma men genomförda joggingturer!

Semester pågår

Jag andas. Umgås med ensamheten. Upplever pulsen i Vancouver och tystnade i skogen. Idag är det dags för vigsel och middag och det ösregnar utanför fönstret. Oavsett väder kommer det bli en fin ceremoni med löften de skrivit själva. En glad och livlig fest med vänner och familj de valt att dela den här helgen med. Och efter brunchen imorgon börjar resten av livet, tillsammans. På ett nytt sätt men egentligen på exakt samma sätt som hittills. Ett bröllop är på samma sätt ingenting och allting, för egentligen förändras ju inget. Man uttalar några ord, kärleken befästs på ett juridiskt bindande avtal. Samtidigt är det allting, det är en fest till kärlekens ära, det är att fira att två individer hittat hem i varandras sällskap, det är att lovad att finnas vid den andres sida oavsett vad som händer.

Det här var morgonens tankar, nu ska jag iväg på yoga och sen frukost!

Ett nytt hem

Som jag skrev lite kort är jag och T i processen att separera, alltså vi ska ha olika boenden. Betyder det att vår relation tar slut? Jag vet inte, temporärt kanske den pausar eller tar slut för att se om vi kan hitta tillbaks till varandra när T har hittat sig själv. Balans. Det är ju nu det händer saker på bostadsmarknaden så jag håller ögonen öppna och hittills har det varit sommarstiltje. Totalt öde och dött.

Jag har försökt använda tiden att fundera på var jag vill bo. Vad är det som jag behöver för att trivas i ett boende? Efter snart två år i radhus vet jag att det krävs mycket att återgå till lägenhet med balkong. Visst är det otroligt vackert med centrala sekelskiftesvåningar med stuckaturer och höga, djupa fönster men med minimala balkonger och bristen på parkeringsplatser lockar trumfar det inte ett radhus nära vänner, havet och jobbet.

I fredags satt jag på en buss mot Oslo och öppnade Hemnet appen för första gången den dagen och där fanns det. Ett radhus i lagom storlek i rätt område med väggar i fruktansvärda färger som var populära i slutet av 1990- början av 2000-talet när fastigheterna byggdes. Priset är lågt och boendet kräver omfattande renovering som nya färger på väggarna, nytt kök, något nytt golv, slipa upp en parkett och på sikt bygga en uteplats.

Hjärtat pendlar mellan en lägsta placering fylld av sorg och förtvivlan och en höjdnotering med glädje och hopp. Frågorna snurrar i mitt huvud? Vill jag bo i förorten? Orkar jag kasta mig över renoveringar? Hur kommer mitt liv bli? När flyttar jag? Hur mycket renovering orkar jag själv utföra med hjälp av familj och vänner? Hur ska jag hitta orken att dela upp vårt hem? Packa flyttkartonger och allt det kaos det innebär att skapa nya rutiner, skapa ett hem – mitt nya hem.

Sitter på bussen hem nu igen och mitt hjärta och hjärna snurrar kring samma fråga – vill vi verkligen göra detta?

« Äldre inlägg