Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Kategori: Ex (sida 1 av 3)

Highs and lows

Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.

Ex

Undrar om det är den här tiden på året som vår historia knackar på dörren? Alex skriver här om hur hennes psyko-ex kontaktat henne. I början av denna vecka kontaktade även mitt ex mig. Mitt ex och fd kollega. Vi har inte hörts eller setts av på över ett år, sen han kom hem ifrån sin mycket korta sejour när han flyttade till Australien i en månad faktiskt.

Han dök upp i min chat när jag satt hemma och jobbade lite för att förbereda ett möte som jag inte kunde blåsa av trots att jag var hemma sjuk. Han var artig och kollade läget innan han droppade frågan, om jag kan vara referens till honom på ett jobb som han sökt. Eftersom jag har metadels goda erfarenheter av honom i sin yrkesroll så ger jag mer än gärna referenser, dessutom var det en roll som jag tror skulle passa honom bra och ge honom en lagom nivå av utmaningar.

Referenstagaren ringde mig igår, nästan direkt efter deras intervju, så jag blev lite ställd och hade inte hunnit förbereda mig så väl som jag brukar vilja. När frågan kom om han hade några drog eller alkoholproblem som jag var medveten om svarade jag nej. Men efter samtalet blev jag lite tveksam, var det sanningen? Han har ju inte problem som jag märkt av i jobbet, sen vet jag ju om att han äter såväl anti-depprisiva som sömntabletter för att må bra – men inte så att jag skulle säga att han har problem med det. Så här är min fråga, skulle jag ha utvecklat mitt svar? Där och då tänkte jag inte ens på det…

Jävla skit

Jag bär runt på en känsla som är ganska orättvis, men jag kan inte bli av med den. T är som två olika personer när barnen är här och när det bara är vi. På olika sått får jag en känsla att när det är bara vi så orkar han inte riktigt. Han ger all energi till barnen och veckan däremellan (eller dagarna) då kryper han in i sitt återhämtningsskal. 

De här variationerna mellan social, pratig, idérik och tyst, grubblande soffliggare gör mig knäckt emellanåt. Jag funderar och analyserar varför han får mig att reagera så, vad
mina känslor grundar sig i och hur jag kan ändra min tolkning av hans beteende.
Jag tror det kommer ifrån mina ex, när de slöt sig och blev tysta var det tecken på att antingen var något inte bra (i relationen) eller att de var på väg in i/deprimerade. T är mer av en introvert person, han laddar energi och tänker bäst på egen hand med sina tankar. Jag å andra sidan måste högt vända och vrida på resonemang och tankar. Få fundera högt och få andras input innan jag fattar beslut. Två olika personer som älskar varandra innerligt och på riktigt, men som behöver hitta ett bra sätt att samverka.

Ja just ja, glömde ju bort en viktig detalj. Idag har vi ett årsdejt planerad ?

Julfirande

Jag fick frågan av Alex om jag ska fira jul med mina bonusbarn, och det undrar såväl jag som barnen också. Utgångsläget för julfirandet har varit att barnen ska göra så som de alltid gjort, dvs fira med mamma och mormor idylliskt i en röd stuga i skogen. Sen tyckte barnens mamma att vi kunde fira där allihop, att jag och Mr T också skulle komma dit och bo i gäststugan på gården. Jag må vara snäll, men så snäll är jag inte. Där satte jag ner min fot, jag firar inte jul med en familj, som firat på samma sätt de sista 12åren, och blir som en bifigur när de leker familj. Nope!

Nu är det ju så att mormor är sjuk, i cancer. Detta medför en låg resistens mot baciller, och är det något barn ofta är så är det just bacillbärare. Så plan b var att barnen skulle bli med oss. Därför firar vi med Mr Ts familj i Stockholm. Det här tvingade jag föräldrarna att bestämma för kanske tio dagar sen när jag fick nog av deras velande och barnens frågande.

Då kan man ju tycka att, nu så här kvällen före dan, före dan, före dan borde ett beslut ha fattats? Ja, eller jag tycker i alla fall det. Eftersom minstingen hostar och barnens mamma varit hemma sjuk från jobbet både måndag och tisdag. Håller bi inte med?! Har något beslut fattats? Nej! Nej! Jg, som är ett vida känt kontrolltrolle biter mig i tungan, tuggar sänder kinderna och svär i tysthet över det faktum att vi “förhoppningsvis” kan få ett beslut imorgon. Berättade jag att vi ska åka på torsdag lunch? Tjoflöjt.

Lite drama

  Vad är det med mig och att inte kunna inleda relationer på vanliga, odramatiska sätt?

Om nu detta blir (är?) en relation verkar jag ha samma härliga utmaning en tredje gång. Tinder är fortfarande inte skild, jag inledde vårt dejtande med att sticka 2,5 vecka till Australien. Och imorse skjutsade jag honom till flygplatsen, och han är nu borta en vecka. Innan han kommer tillbaks för en 24timmars mellanlandning innan han åker tillbaks till Asien och kommer tillbaks första helgen i mars. Ja, och igår kväll åkte han 28mil tur och retur för att hämta upp sitt pass som ambassaden glömt skicka tillbaks… Och som behövdes för resan imorse. Så, vi inleder vår relation i olika världsdelar – för att vi måste! (Och jag kan ha beställt en flaska vin och en ask chokladbitar att finnas på hans rum när han landar imorgon…)

Snurriga känslor

I förra veckan träffade jag en vännina på en fika på stan. Vi har inte hunnits ses så mycket på sistone, för vi har båda haft fullt upp med sitt. Det är sånt som händer, relationer förändras och det gäller att inte kämpa emot utan se framåt och hitta nya riktningar, nya mål. 

Den här vännen var för två år sedan god vän med min exman, men på grund av att hon blivit vän med mig, så sa han upp kontakten med henne. (?) Detta trots bedyrande att inget jag sagt skulle komma till hans öron eller vice versa. På många månader, nästan ett, år hade de ingen kontakt alls. Jag tycker det varit synd, för vänner växer inte på träd och jag anser att man inte ska behöva välja sida i en separation. 

Men att deras kontakt återupptagits har jag inte hört något om… så döm om min förvåning när jag står i kön i fiket för att köpa en kaffe och betala med en app – och ett meddelande min exman som avsändare dyker upp. Jo jag blev helt paff, när jag frågar min vän så mumlar hon att de har kontakt igen. Jag blev ställd, förvånad och kände mig lite förd bakom ljuset. Jag tycker det är roligt att de har kontakt igen, det har inget med det att göra, men jag känner mig lite lurad som inte har fått reda på det. Det kanske är omständigheter, löften, glömska eller något annat som är anledningen – men jag blev sårad och sviken…

För tre år sen

Jag tycker den här oktober månaden bara samlat på sig en massa damm och tråkiga besked, så jag avslutar med ett till, sen tänker jag att vi kickar loss November med glada nyheter och inlägg. Okej? I tisdags var det inte en alldeles vanlig tisdag, det var tre år sedan jag gifte mig. En av mina absolut lyckligaste dagar, så totalt inbäddad i kärlek och glädje. Sen gick det inte som hoppat och planerat, men livet blev bra ändå! Så idag tänkte jag, varför inte del med mig av de foton jag lyckats hitta från dagen…

Marstrand  Marstrand3 Marstrand4  Marstrand6  Marstrand7 Marstrand9  Marstrand8  Marstrand10

Snart kommer min lillebror med familj på besök. Det ska bli en helg där jag är 100% faster med massor av bus med småtrollen, besök på museum och mysigt fika!

Ironin

  I att ha en helg för mig själv, där jag fritt får disponera timmarna till vad jag vill och känner för. Hade tänkt mig städa, tvätta bilen, springa en längre runda och kanske hinna med en dejt. Men vad händer? Jo jag vaknar upp med feber?!? (Jag har aldrig feber!) och ont och kli i halsen. Ja, så jag får helt enkelt göra det kroppen orkar med, men träningen får jag skippa. Kanske en promenad i regnrusket är den mesta fysiska aktiviteten som jag klarar av… Suck 🙁

Ja men å jag glömde ju, min exman säljer nu sin lägenhet (det som var vår gemensamma lägenhet) undrar vilken del av världen han ska flytta till? *ironin*

Mitt i veckan tankar

   
   Var på utflykt till Örebro i helgen och bara måste dela med mig av den del av bildskörden som visar upp denna vackra stad! Eller detta vackra kvarter av staden. 
Trots mitt deppiga inlägg i söndag så har jag så klart överlevt. Jag sov en natt med genuint bra sömn, kravlade mig upp ur hålet jag grävt och bestämde mig för att JAG ÄR LYCKLIG! Jag glömmer ibland bort hur j*vla dåligt jag mådde i de våda relationerna då och då. Med tiden kommer min hjärna (och hjärta) bara ihåg de bra sakerna. Med lite perspektiv, och när hjärnan är utvilad, då kickar logiken igång och vips minns och känner jag varför jag är glad att jag valt att vara singel. För ingen av dem var rätt. Så nu fortsätter sökandet på mr Right, för han finns där ute någonstans!

ensam

Ligger i soffan med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Jag vill bara gråta, har hamnat i ett läge där jag tycker synd om mig själv. Hur sjutton hamnade jag i den här situationen? Hur ska jag någonsin kunna hitta någon att älska? Någon som älskar mig, för den jag är med alla brister och fel? För tre år sedan var jag på väg att gifta mig med han jag trodde var mannen i mitt liv. Nulängre hälsar han inte ens när vi träffas. För två år sedan var jag så topp tunnot förälskad i mitt livs stora passion. Om två veckor flyttar han till andra sidan jorden. Till landet han blev förälskat i när vi var där och jobbade. Vad har hänt sen dess? Mitt hjärta har krossats, jag har trott att det läkt, men inser att i mina svaga stunder är det fortfarande ett ärr som lätt kan börja blöda.
Så här är jag, inte stor på jorden utan känner mig liten och ynklig. Sårad och trasig, och mest av allt ensam.

« Äldre inlägg