Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Författare: happy (sida 1 av 72)

Avslut

Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

Morotsrulltårta

Japp då kan jag passa på att tipsa om denna magiska rulltårta som jag svängde ihop idag för att finnas med på årets påskfika. Jag har stulit receptet nästan takt av från brinkenbakar och det är helt fantastiskt gott.

RECEPT

Rulltårtebotten
2 ägg
2 dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
0,5 dl majs- eller rapsolja
Ca 2 dl fint rivna morötter

1. Sätt ugnen på 200 grader (varmluft).
2. Vispa ägg och socker poröst.
3. Blanda de torra ingredienserna och vänd försiktigt ner dem i äggfluffet.
4. Riv morötterna och vänd sedan ner dem och oljan i de övriga ingredienserna.
5. Lägg ett bakplåtspapper på en ugnsplåt. Bred ut smeten jämt över bakplåtspappret.
6. Baka i mitten av ugnen i ca 5 minuter, tills kakan är genombakad. (I mammas ugns tog det nästan 10min)
7. Ta ut kakan ur ugnen, vänd den upp och ner på ett nytt bakplåtspapper som du sockrat lite. Ta av det gamla bakplåtspappret försiktigt och låt kakan svalna helt. (Sockret funkade inte för mig, nästa gång kommer jag prova att stela med riven kokos istället)

Fyllning

50 gram rumsvarmt smör
1 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
200 gram kall cream cheese

1. Vispa smöret i ca 2-3 minuter.
2. Blanda i florsocker och vaniljsocker och vispa i nån minut till.
3. Vänd i cream cheese och vispa tills du har en styv frosting. Övervispa inte.
4. Bred fyllningen tunt över den kalla kakan. Rulla ihop till en rulltårta. Pudra med florsocker om du vill.

Kakan är godast kall och håller sig i kylen i flera dagar.

I mitt påskägg…

…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!

Gränslöshet

  • Jag är chef för flera olika team, då är jag inte bara deras personalansvariga utan dessutom ansvarig för det som teamet levererar, i mitt fall IT system. Dessutom har jag i alla mina team en gruppledare/team Leader som sköter den dagliga arbetsfördelningen, dialogen och prioriteringen så är jag är endast involverad i de mer strategiska diskussionerna, högre nivå av prioriteringar eller eskaleringar. Det är cirka 1,5år sedan jag tog över dessa team från min företrädare och jag inser varje vecka att det kommer ta tid att tvätta bort den stämpel han satt.
  • Ett av teamen har varit extremt utsatt för press och stress och osunda förutsättningar. De har fått springa fritt och haft svårt att säga nej. Ingen har hjälpt dem sätta ner foten och säga nej, ingen har sett hur de mått och ingen har banat väg och röjt hinder ur deras väg.
  • Resultatet är vad jag nu står med. Ett dysfunktionellt team där en av team medlemmarna förra året mådde piss men kämpade på, två konsulter slutade och nu är en av de anställda sjukskriven för stress symptom. De litar ännu inte på att jag skyddar dem, lyssnar på dem, tar deras strider och finns här för att stödja. Att jag helt enkelt är deras chef. Gränslöshet är det värsta du kan utsätta ett ansvarsfullt team för, för är teamet för bra på att ta ansvar kommer de jobba ihjäl sig.
  • Jag hoppas vi är på rätt väg, många aktiviteter är identifierade för att stärka individerna och teamet men det gäller att vi hittar rätt sammansättning av personer och kompetenser, kan bygga tillit och samarbete för att bygga ett långsiktigt hållbart team.
  • Totalnotan

    På badrummet ramlade ner i brevlådan igår och blev högre än vad jag räknat med. Gör inte alla renoveringar det tänker jag? Och gör inte alla hantverkare så att de räknar inte in tillexempel servicebilkostnaderna i sina offerter?

    Kanske ett fulspel, men när jag tittar på offerterna står inte kostnaderna upptagna men jag vet att de kommer med i slutändan. Dessutom inkluderade fakturan material som kakel, dörrkarm, golvvärme, spotligts och dörr. Fakturan gick på ca 150 000kr och utöver det har jag köpt material för ungefär 20-25 000kr – så badrummet landade på 170-175 000kr som helhet.

    Dyrt, men oj vad jag njuter av det varje dag nu!

    Snart påsk

    Är ni beredda på det? Att det snart är påsk? Det här är året då jag undrar var tiden försvunnit. I julas pratade familjen om att i år är det sen påsk, så sen påsk som det kan bli och nu, eller om en vecka är vi där. Jag är inte alls beredd. Var det inte första mars alldeles nyss? Jag tyckte det var i förra veckan jag fotade nyutsprungna videkissar och kommenterade att än är det långt till vår. Så är det nu inte, våren är här. Knopparna på buskarna börjar bli stora, påskliljorna blommar färgglatt i rabatterna och vitsipporna gör skogsbackarna alldeles vita.

    Jag vet inte var den är på väg men vår relation är i förändring.

    Hej och hå vad jag inte alls hunnit med. Det har varit ett högt tempo såväl på jobbet som privat med roliga resor, badrumsrenovering och samtal med T. På tal om T har jag inte uppdaterat status på länge och det är för att vi är i en process. Jag vet inte var den är på väg men vår relation är i förändring. De gånger vi ses är för sällan anser jag, två gånger per vecka är inte tillräckligt och det är dags att antingen gasa eller bromsa. Det här mittemellan tjafset är jag klar med nu. För T har tiden sen jul varit fullspäckad med privata problem som dödsfall, arvstvist och mobbat barn som inte vill gå till skolan. Visst förstår jag rent logiskt att jag då får stå tillbaks – men nu har jag stått tillbaks och snällt väntat i två år. När är det min tur att ta plats? Så nu har jag sagt ifrån och jag får ge honom någon tid att förstå vad jag säger, sker ingen förändring på hans initiativ så innebär det att jag kommer driva igenom en förändring.

    I övrigt har jag precis vinkat hejdå till mäklaren som varit här och inspekterat mitt radhus. Hon överöste materialval, färgval och ombyggnationerna med beröm. Hon var imponerad över planlösningen på övervåningen och det nya badrummet såväl som köket fick mycket väl godkänt. Så trots att marknaden står still så är dessa radhus eftertraktade när de läggs ut för försäljning och om jag skulle sälja imorgon skulle jag utan problem få igen de investeringar jag gjort men inte mycket mer. Det jag hoppats på men inte vågade räkna med eftersom jag bara ägt radhuset i ett halvår. Så det var skönt och nu kan jag andas ut den oron.

    Badrummet

    Jag är färdig. Helt färdig, om vi bortser från handdukstorkar och toalettpappershållare och det kan vi väl göra i det här inlägget? Badrummet är färdigt, invigt och i helgen byggde pappa och jag “tvättbänken” det vill säga ett litet “hus” till tvättmaskinen och torktumlaren. En extra lådmodul och ett litet skåp till mina tvättgrejer med en bänkskiva över.

    I söndagskväll målade jag dessutom den andra sidan på den nybyggda väggen. Så nu har hela sovrummet samma färg. Ingen Sverigeblå grotta eller byggkaos. Det ger mig ett sånt lugn. Badrummet blev som jag tänkt mig, rymligt, praktiskt och stilrent. Inget man stör sig på men heller inget som sticker ut. Det är ett badrum som funkar med känslan i resten av huset.

    Helgens projekt, med toalettrullens temporära placering och allt!

    Just nu prov-sover jag en ny placering av sängen. En placering som innebär att jag ser ut genom fönstret när jag ligger i sängen, helt klart en förbättring och om det känns lika bra om ett par dagar då ska jag hänga om tavlor, skruva om lampor och greja. Det får ske till helgen, tidigast.

    Andas, glöm inte bort att andas!

    Nu snurrar lovet på för fort. Jag springer och springer och hinner inte stanna för att lyssna. Jag har lönesamtal “by the book” men känner mig inte närvarande, jag är på konferens men svarar samtidigt på Mail och beställer konsulter. Sen försöker jag röja i radhuset efter jag stressnjutit av kvällssolen på en promenad. Äter hör jag men kommer inte ihåg att smaka på maten och sover gör jag men vaknar alldeles för tidigt.

    Och nu har mina föräldrar landat i gästrummet. De har inte varit här sen i höstas, mitten av november kanske. Så nu ska jag njuta och jag ska andas, smaka på maten, andas vårluften och samtala med mina föräldrar. Okej, deal?

    För i nästa vecka fortsätter hamsterhjulet!

    Norway in a nutshell

    Så, äntligen är den här!! Min julklappshelg. Natalia gav mig en Norgekarta med ett datum, en tid och en adress på. Så idag kl8:20 ska jag infinna mig på Oslo Sentralstasjon. Eftersom det är en bit att åka drog jag norrut redan efter jobbet igår!!

    Vad ska vi göra då? Ja.. Natalia har ju inte velat avslöja men för ett par veckor sen, en regnig kall omotiverad tisdag kom den här videon och jag blev super-Happy!

    Förra helgen kom mer info, vi ska ut på värsta Norge expeditionen i miniformat. Bergen, Flåm, Fjordsafari, Vikingamiddag, båt och tåg till Gudvangen innan vi ska tåga oss tillbaks till Oslo.

    Så nu är jag uppe, supertidigt och superpeppad på att komma iväg!!!

    Barnvakt

    Det känns som min hjärna har gått igenom en köttkvarn och malts till hjärnfärs. Resan igår kväll protesterade huvudet mot behandlingen på jobbet. Högt tempo, många annan avhandlades, leveranser av såväl introduktioner av chefer som utbildning i grundläggande presentationstekniska upplägg (googla Barbara Minto). När jag väl kom hem efter 10h hårdkörning hällde jag upp ett stort glas vitt vin och kröp upp i soffan framför lite Bonusfamiljen. Tyvärr kan jag inte påstå att det hjälpte den slappna av. Det hade nog varit bättre med en promenad eller ett träningspass men energin fanns inte där!

    Så jag vaknade efter en dålig natts sömn och tog sikte på en ny dag i samma tempo. Tills jag drog i handbromsen, avbokade om ombokade. Tog 90min lunch och gick hem tidigare. Nu ligger jag på soffan i ett mörkt rum och hoppas att femåriga V ska somna. Vi har pysslar, bakat syltkakor och myst. Jag som o-mamma är jag bara glad för att få hjälpa till och ja, det lindrar huvudvärken!!

    « Äldre inlägg