Familj,  Grubblerier

Tålamodet

Det är söndag morgon, mina föräldrar har varit på besök över helgen. Eller ja, de kom redan i torsdagskväll trots att jag meddelat att jag den kvällen skulle träna med en kompis och sen sova hemma hos M. Det passar dem bättre att köra på eftermiddagen och vara på plats hela fredagen, och jag orkade inte protestera.

Så efter jag druckit en snabb morgonkaffe med M åkte jag hem för frukost med dem och har sen tillbringat all ledig tid i deras sällskap. Hur säger man till sina föräldrar att jag skulle uppskatta om de hittade på något själva när de är på besök? Jag kan inte… så för att vi inte ska klättra på varandra hittar jag på små projekt. Den här helgen har det varit Ikea besök, byta ett par lådfronter i mitt kök och montera upp markisen som skadade fasaden en regnig natt i somras.

Där hade pappa och jag att göra, men min mamma… hon går ett halvt steg bredvid mig under hela helgen. Det blir och krypa i hela kroppen på mig, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag fick hemma att baka två olika sorters småkakor, men utöver det gjorde hon ingenting och hade ingen vilja att göra något.

Här börjar mitt tålamod tryta… och jag sporrar mig själv till att irritera mig mer när jag noterar att hon som tjatathela min uppväxt om att inte prata med mat i munnen konsekvent gör EXAKT det. Hela måltiderna, varje måltid! Eller att hon smaskar när hon äter. Klagar på pappa att han inte lyssnar (och själv gör exakt samma sak)…

Jag inser hur barnsligt det är och jag vet att det bara sitter i mitt huvud. Men jag vet inte hur jag ska hantera det, eller det faktum att det är skönt när de åker hem samtidigt som jag får enormt dåligt samvete över att jag känner så.

Jag önskar mina föräldrar bodde närmre, så att jag kunde svänga förbi på en snabb kaffe, en enkel middag eller bara säga hej. jag önskar jag slapp umgås med mina föräldrar i två-tre dygn i sträck varje gång…

0

5 kommentarer

  • Alex

    Åh vad jag känner igen mig. Min pappa kan sysselsätta sig själv men min mamma är helt handlingsförlamad. Sist hon skulle komma sa jag “okej men den veckan jobbar vi” och hon kom ändå. Jag fick hitta på saker för henne och Nils att göra typ badhuset och utflykter till engelska parken och så ringer hon ändå för att fråga om hon är på rätt plats osv. Har ni kul räcker väl det?!

    Det är svårt, nästa gång ska jag fråga henne vad hon vill ha ut av besöket och säger hon umgås med oss då får hon komma när vi kan.

    0
    • happy

      Ja det är inte alltid lätt med familj, man får bara försöka göra det bästa av läget… de vill bara väl men just nu är jag inne i en tung period.

      0
  • Natalia

    Som vuxet barn måste man verkligen vara i balans och på humör att umgås med sina föräldrar. Annars blir det som du skriver, typ tortyr. Och när man väl börjar irritera sig på saker dom gör så finns det inget slut.

    Det där med smaska och prata med mat i munnen insåg jag att min mamma gör också, just en sådan där dag då jag inte orkade vara med henne. Sedan dess irriterar jag mig alltid på det. Undrar också om hon alltid gjort det eller om det kommit med åren? För jag minns inte alltid att det varit så.

    0

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.