IVF,  resan mot mamma

Inte den här gången heller

Vecka 7, dag 3. Nej, det fanns inget tickande hjärta på skärmen till ultraljudet. Hur mycket än läkaren letade och letade så fanns där inget pickande, bultande hjärta som pumpade runt blod i det lilla fostret. Till och med en annan läkare kom in för att verifiera att där inne i livmodern låg ett litet, litet foster som inte klarat sig genom de kritiska veckorna.

Jag känner mig nere, så klart, och orolig. Tänkt om kroppen inte stöter ut det av sig själv. Jag minns den hemska smärtan när jag tog abortpillret. Hur jag satt på toaletten och lutade mig mot väggen för att inte svimma av smärtan. Jag hoppas kroppen stöter ifrån sig fostret, så att jag kan gå vidare. Om jag gör ett nytt försök så blir det inte förrän efter semestrarna, för nu innan hinns det inte med…

9 kommentarer

  • Anna

    Åh. Stor kram! Jag vet lite vad du går igenom då jag hade en missed abortion innan jag fick mitt andra barn. Det upptäcktes på ett tidigt ultraljud. Trodde jag var i vecka 10 men fostret hade slutat utvecklas i vecka 6. Det stöttes ut av sig självt någon dag efter ultraljudet. Hade ont men kändes ändå naturligt och som om kroppen visste var den gjorde.

    Alla råd känns ju futtiga men försöker mig på några ändå:
    Var snäll mot dig själv❤️ Jag frossade i godis några dagar sedan gjorde jag upp en massa planer och mål som inte handlade om att bli gravid igen för att inte känna press eller börja må dåligt psykiskt.
    Jag vet inte om du lyssnat på podden ”Jag vill ha barn”? Den handlar mycket om ivf och att skaffa barn som självstående. En del av innehållet kan kanske vara jobbigt då det för många i podden tagit lång tid att få barn. Men finns solskenshistorier också och kanske kan den hjälpa dig att fatta nya beslut om hur du vill göra och ge nya infallsvinklar.
    Kram igen! ❤️

    • happy

      Tack Anna!! Hoppas SÅ att kroppen ska lösa detta av sig själv, att hjärnan nu förstått att det inte ska vara kvar och därför släpper kroppen det också.
      Tänker låta mig själv vara ledsen och nere ett par dagar. Sen tar vi nya tag. Livet fortsätter och det finns någon mening med detta ❤️

  • Alex

    Åh nej ?
    Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag blir så ledsen av att höra det. Ta hand om dig.

    Kan du tänka dig stöd via fb finns det en aktiv förening som förkortad femmis, som är för kvinnor som via ivf får barn (utan man/partner) där min vän fått mycket stöd.

    • happy

      Tack för tipset <3 Jag får så oändligt mycket stöd från vänner och familj, det känns i hjärtat trots att jag VISSTE att risken fanns. Känslorna kommer i vågor och det är bara att acceptera att det kommer vara så…

  • Kristine

    Sender deg mengder med kjærlighet, fineste Happy. Vær snill med deg selv å tillat alle følelser og behov få komme frem❤️

    • happy

      Försöker vara snäll, jag har gjort allt som står i min makt för att ge de bästa förutsättningar för livet att fortsätta växa. Nu var det inte menat denna gången… jag gråter och lever ut känslorna. Det blir ett försök till, det har jag bestämt nu.

  • Annika

    Åh, det gör mig så ont om dig. Jag känner verkligen med dig. Min första graviditet var en äggledargraviditet, och det var mycket känslor som jag bara tryckte ner efter det. Du verkar ha många fina vänner, men om du ändå skulle känna för att prata lite så har du min mail. Ta hand om dig!

    • happy

      Tack, tack, tack <3
      Jag lever ut mina känslor och idag bakade jag kakor, perfekt distraktion för mig när jag inte vill fastna i tårar. Jag har tre vänninor som samma sommar fick missfall innan vecka 12, jag tar stöd hos dem och var väl medveten om risken. Även om förhoppningarna alltid låg där och puttrade. Hoppas kroppen reder ut detta så att jag kan ta sikte på en sommar med rosévin. solnedgångar och grillöl. Sen kör vi ett nytt (sista?) försök i augusti!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.