Det känns som jag befinner mig i ett mellanrum. Mitt emellan och lite i ingenstans. Jetlagen gör mig trött, jobbet är rörigt och tusen saker måste utredas, drivas på och beslutas. Samtidigt händer ingenting. Det känns som att det är samma problem som återupprepar sig. I min leverans, i grannteamen. Vi gräver där vi står och skyfflar över problemen på ett annat team varpå de öser tillbaks det.

Fram och tillbaks. Mitt emellan, i ingenstansland, mellanrummet.

Jag väntar på besök hos mina föräldrar som jag inte träffat sen i juli. Ett kvartal sen. Galet! Jag väntar på att få träffa IVF och göra en plan, förstå vad som ska hända. Hur ska jag nå mitt mål.

Försöker uppskatta mellanrummet. Försöker andas, njuta och skapa positiva affirmationer. Men åh samtidigt vill jag ju bara vara där, börja agera! Nu andas jag, ser på friidrotts-VM och försöker lösa problem ett efter ett och vara här. Mitt i ingenstans.