Den här fasen i livet, fortsätter den in i oändligheten eller bromsar det in igen? Just nu känns det som att veckorna bara forsar igenom, det är sönndag, måndag och sen fredag igen. Helgerna försvinner i ett huj och trots att jag försöker göra roliga saker i veckorna så flyter de ihop och blir till en sörja.

Jag hade tänkt att skriva om min helg hemma i min hembygd, men inser nu att det redan är en vecka sen jag satte mig i bilen och åkte norröver. Vi kan summera helgen med skidåkning och familjemys. Totalt åkte jag och min pappa 27km längdskidor upp delat i tre pass (varav ett var 14km) och trots tögrader så var snön kall och fin, bitvis isig med fantastiskt glid. Så det blev en hel del stakträning med snabba kilometertider.

Sen familjemys så klart, tyvärr inte så mycket som jag önskat då en av min brors söner drabbades av magsjuka och därmed ställdes allt mys med dem in. Ett besök hos min farmor och låtsas-farfar och massor med tid med mamma och pappa fyllde timmarna ändå.

Varje gång jag åker därifrån tyngs mitt hjärta av distansen mellan mina hem. Där jag har min familj och där jag har mitt liv, men jag älskar lyxen att känna mig hemma såväl i skog och natur som i storstan. Önskar bara att de två platserna jag kallar hemma låg lite närmre varandra.