Funderingar,  livet

Jag börjar bli gammal.

Snart är september här och det är dags att fylla år igen. Antalet år som jorden snurrat runt sin axel sen jag letade mig ut i världen börjar bli ganska många och när jag så sent som i morse letade fram ett sommarprat med Emma Molin, 39år så slank följande tanke förbi: “Oj, 39 då har man hunnit med en hel del!”

Sen insåg jag, att jag fyller 39 om ganska exakt en månad och jag känner inte att “jag har hunnit med en hel del”. Mentalt har jag nog stannat på 34. Det var en bra ålder, min tidigare ålder som jag hade ganska länge var 27. Så jag har ju ändå hunnit åldras en del… men 39år?

Om jag hade frågat mitt 15 eller 20 åriga jag var jag trodde mig befinna mig när jag fyllde 39 hade jag nog svarat följande:

Jag är gift sedan många år, bor i hus och har minst 2 barn. Barnen, en pojke och en flicka, är 12 och 10 år gamla. De gillar att sporta, fotboll, gymnastik eller kanske simhopp. Vi åker till Thailand på vintern och en veckas charter i Medelhavet på våren och somrarna spenderar vi i vår sommarstuga vid en sjö eller vid havet. Jag jobbar med IT och min man har en akademiskutbildning och någon chefsposition. Föräldraledigheten med barnen delade vi på rakt av, det hade jag varit tydlig med från första dag för jämställdhet såväl i hemmet som i arbetslivet är något jag brinner för.

Nu blev ju inte livet riktigt så som jag föreställde mig det för 20-25 år sedan på både gott och ont har det blivit helt annorlunda och jag har hunnit byta både intressen som målbilder ett par gånger sen dess. Något som gick upp för mig i morse var helt enkelt det faktum att jag börjar bli gammal. Jag tänker på andra 39åringar som gamla och erfarna, men själv känner jag mig inte ett dugg bättre på att leva än jag gjorde för 5, 10  eller 15 år sen.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.