Jag var för ett par dagar sedan på ett köpcentrum för att fixa födelsedagspresent till mittentrollet aka bonusson nummer 2. Helt plötsligt hör jag mitt namn och jag ser någon vinka i periferin och där står Ts exfru. Hon kommer fram och börjar småprata, undrar hur läget är (på riktigt inte bara den generella artighetsfrågan) och vi snicksackar säkert 10-15 minuter.

Vi pratade om livet, Ts mående, vår relation och var jag bodde. Ingenting grundligt men lite kort om allt. Jag frågade hur hon stått ut, om han alltid varit tyst och inte kunnat hantera jobbiga frågor. Hon berättade att det varit värre de två sista åren i deras relation och att hon till sist inte stått ut. Vi pratade om att han borde söka hjälp, att det här säkert är något som han fått med sig från barndomen och att han behöver lära sig förhålla sig till det. Jag kände “jag vill prata mer” och jag tror hon kände detsamma när jag snabbt var tvingen att avrunda för att springa och köpa den tänkta presenten.

Ts exfru är en genuin person, en sån som jag i en annan situation hade kunnat bli vän med. En sån som, liksom jag, snabbt skaffar en idé om hur människor är. Får en känsla och litar på den. Kommer människor nära och bygger tighta band. Hon berättade att efter 15år med T var han fortfarande en gåta för henne, en av de personer som hon minst förstod sig på. Jag har helt enkelt fått massor att fundera på, och en del vatten på min kvarn om att parterapi är nödvändigt.