Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Hur går det på hemmaplan?

Den frågan får jag en del eftersom jag till del varit öppen med att jag och T numer är särbos och att vi fortsätter vara ett par, men inte sambos för tillfället. Sist jag berörde ämnet var i början av februari i det här inlägget. Deadline var den 1 mars och vi är inte sambos igen. Det har varit bra dagar och mindre bra dagar, på sistone mer korta träffar dagtid. T har hjälpt mig hämta min nya bil, lämna min gamla, vi har ätit lunch vid ett par tillfällen och till och hade en familjemyskväll då jag även sov kvar. När T var bortrest på grabbhelg i helgen messade vi en del och han stannade till och med en sväng i stan på vägen hem från sin weekend.

Sen kommer beskedet som i måndags när T inte vill boka in en träff i helgen som kommer, trots att det är veckor sen vi sov tillsammans och hade en kvällsdejt, för han behöver egentid. Vi har inte närmat oss frågan om framtiden speciellt mycket, men i förra veckan föreslog jag att vi skulle ge oss en ny deadline den 1 juni. För att ge mig själv lite “peace of mind” sätta upp ett datum och inte gå och skapa förväntningar och förhoppningar på att nästa månadsskifte kommer situationen att förändras.

Sen börjar jag skapa min plan B.  Om vi inte kommit fram till en gemensam plan den 1 juni kommer jag aktivera plan B. Då kommer jag ta den initiala kontakten för att göra en insemination. Jag har insett att att få barn har en deadline, var den deadlinen är exakt vet jag inte men jag vet att den kommer närmare varje dag som går. Kärleken däremot, den kan jag hitta senare i livet. Så i juni kommer jag ta kontakt med en verksamet som erbjuder de tjänsterna i Sverige och förhoppningsvis boka in ett uppstartsmöte för att få information. Sen efter sommaren, i september hoppas jag att processen kan starta om situationen på hemmaplan består.

Nu börjar jag dessutom tappa tålamodet. Igår kväll tänkte jag seriöst föreslå att om T inte bestämt sig till nästa deadline så kan han fundera på var han tänker tillbringa sommaren. För nu känns det som att han har förvisat mig från mitt hem tillräckligt länge. Jag saknar mitt hem, mina möbler, full tillgång till mina kläder, min köksutrustning så jag kan baka och laga mat som jag önskar och mina uteplatser och min trädgård.

Mina vänner har påpekat detta att jag börjar ändra inställning, jag är inte säker på att det är enbart bra, men förutsatt att T inte kommer fram till ett beslut och besked är det en oundviklig föränfring…

 

2 kommentarer

  1. Jo det är bra! Älskar att du börjar se till dina behov också önskningar också! Jag hejar på dig. Och hoppas på T!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.