Jag kom ner till huset igår. Det jag räknade med skulle vara ett tomt hus var fyllt med tre barn och deras pappa var och “hjälper mamma med något”. Jag blev helt ställd eftersom de skulle vara bortresta för att ta adjö av en döende släkting.

Barnen blev minst lika förvånade som jag men vi sa hej och kramades och pratade lite och jag la mig på soffan och tittade på OS. När T kom hem bad jag om ett samtal. Hade han ljugit för mig för att slippa träffas? Eller varför var de inte bortresta? Jag var förvirrad och fundersam.

Det visade sig att T under veckan blivit osams med såväl sin mamma som sin exfru. Han hade precis försökt landa diskussionen med sitt ex och han kunde inte åka till släktingen utan att ha någon att lämna barnen till, sin mamma. Så han hade en tuff dag och haft en väldigt tuff vecka.

Jag frågade om jag fick stanna, tillbringa lördagen och kvällen tillsammans men det skulle bli konstigt för barnen. Sen vet jag inte hur, men på något sätt landade samtalet i det tunga ämnet oss, relationen, framtiden. Han har varken kommit framåt eller bakåt sen i December. Han hade gjort ändringar i december, det hade känts bättre. Sen hade jul och nyårskaoset kommit. Därefter hade jobbet dragit igång återigen med tjänsteresor, extremt hög press och stress. Så nej. Han mår till och med sämre än när vi blev särbos.

Insikten gör ont. Han vet inte vad han vill men eftersom han inte gör någonting för att förbättra sitt eget liv, ge sig en chans att hitta balans och må bra – så kommer det aldrig att bli vi igen som jag vill.

Jag grät igår. Jag grät massor. Jag grät stilla och lugnt. Intensivt. Hejdlöst. Hjärtskärande och snorigt. Tårarna rinner än. För logiken är enkel och oundviklig även för mig.

Jag åkte därifrån och idag åker jag tillbaks och packar för min tjänsteresa. Sen vet jag inte, orkar jag stanna kvar ikväll när de kommer tillbaks från dagsresan? Orkar jag sova under samma tak i samma säng? Det börjar bli slut på hopp.