Så har dagen kommit när min bästa vän sticker på långresa, det känns lite tufft. Det känns lite som att jag tappar en del av mig själv, en tokig, rolig, stöttande och fantastisk kroppsdel som försvinner lite längre bort. Självklart är jag jättepepp på att Natalia vågar ta det här stora steget och jag förstår ångesten som hon skriver om här.

Så istället för att vara lite depp och sorgsen tänker jag vända det här till något skoj och roligt! Det är ju värsta chansen för Natalia och jag önskar nog ingen person med framgång och lycka än vad jag tycker att hon förtjänar. Vi träffades i ett gemensamt mörker och har de sista tre åren både gråtit och skrattat ihop, jag tänker inte tappa bort henne bara för att hon sticker till Island, men jag hoppas så klart att de landar i Oslo inom kort. Oslo känns ju närmre, mer tillgängligt och har ett språk man med lite vilja kan förstå 😉