Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Emotionellt ansvar

I morse hamnade jag i en länk-stafett där jag började med att läsa i GP om en ung tjej som fått pris för sin film om emotionellt ansvar. Det fick igång min hjärna och jag började fundera på vad de satte för mening bakom orden, googlade och hamnade här Hur delar man på det emotionella arbetet? av Jeanette Öhman. Därifrån började det snurra än mer, för jag känner igen mig så oerhört!

I samtliga mina relationer har jag tagit det större ansvaret, såväl för att upprätthålla vår relation som relation till andra familjemedlemmar och eventuellt gemensamma vänner. Att dela på ägandeskapet har varit en utopi något som jag vetat om aldrig kommer att uppnås och samtidigt har jag dragit det tyngre lasset och när min energi tagit slut då har relationen skrumpnat ihop och torkat. Jag ser mitt mönster, jag ser att jag gjorde det med min exmax och jag har gjort det nu med T. Jag ger, ger och ger. Jag möjliggör och planerar, jag säkerställer att vi har tid för mys och andra relationsbyggande aktiviteter.

De senaste halvåret är det den biten som åkt på stryk. Jag har inte kunnat lyckas ta ansvaret för känslorna sen jag flyttade. Att göra det på distans, med extremt begränsad tillgång till mannen är det svårt att underhålla eller bygga någonting. Jag upplevde samma sak när jag gifte mig, mannen försvann bort som till ett annat universum och jag stod där kvar som den som försökte få saker att fungera.

Är det ett generellt problem många män har att de inte förstår att relationer intefungerar om man inte investerar tid i dem? Relationer byggs av gemensamma mål, planer, gester, tankar osv. Relationer kräver att man bryr sig om hur den andra människan i relationen mår och att man tar ett visst ansvar för att den personen mår bra.

Vad tänker ni, har ni samma utmaningar i livet?

Vardag

Hemma igen och vardagen kicksparkade mig rakt i ansiktet. Kaos och bränder lite överallt, något som jag tror att vi nu löst ut det mesta av. Sen är det medarbetare som mår mindre bra på grund utav den sjukskrivna kollegan. De tar på sig fullt ansvar för att fortsätta leverera och jobba i samma takt som tidigare även om en nyckelresurs saknas.

Jag kan inte beskydda dem, då får jag stå och övervaka dem under deras arbetsdag och ni hör ju själva att det inte går. När jag sen, gör min chefsliga uppgift att veden svara varandra med respekt. Andas en gång innan de hasplar ur sig något vasst eller upprört. Då reagerar de som små barn “Men hen då, jag tänker inte ta hela skulden”. Jag måste erkänna att bättre föräldraskola finns nog inte!

Sen blev jag invald i bostadsrättsföreningensstyrelse. Genom mitt förnamn och husnummer, inte ens en presentation. Har aldrig blivit invald i något utan en presentation och omröstning. Det kändes, vårdslöst!

Jag kan också litegrann ha aktiverat ett Tinder-konto. Det är vår, T är… ja jag vet inte, frånvarande är nog den bästa beskrivningen. Sen han uteblev från förra veckans fest med ett kort formellt sms har han inte ens försökt träffas för att prata om det.

Borde jag formellt göra slut med honom? Och hur gör jag det, ett sms? Han svarar ju inte när jag ringer… eller ska jag vänta tills när jag träffar honom? Enligt honom har vi ju dejtat sen ja, jag vet egentligen inte när. December 2017?

Nu är det fredag, sen hade det varit gött med en helg av återhämtning och träning!

Palermo

En hälsning från ett kallt och blåsigt Palermo. Vi har tillbringat de två första dagarna med att utforska staden och det gamla historiska centrumet med byggnader från 1100-talet. Och idag ville vi se staden från ovan och klättrade de 906 höjdmetrarna upp till toppen av Monte Pellegrino. På vägen upp fascinerades vi av den stenlagda vägen, utsikten och kastvindarna. Vi var inte många som gjorde den mödosamma klättringen via Palermos skyddshelgon Santa Rosalias kyrka till den mastbeprydda toppen.

Väl nere hittade vi en uteservering med infravärme och rödvin innan vi strosade hemåt och sjönk ner i varsitt värmande och upptinande bad.

Palermo!

Imorgonbitti bär det av, det är dags för semester!! En mini-semester i fem dagar med J. Det är en av många Italien besök vi gjort tillsammans, förra året vänstrade vi lite och testade med Portugal och Spanien men vi enades snabbt om att Italien var vårt land.

Så imorgon reser vi, via en mellanlandning i Zürich i Siciliens huvudstad. Vi tänker oss en dos med city sightseeing, en vandring/klättring upp till Monte Pellegrino och en utflykt med Tour of Sicily till Erice and Segest. Självklart mat, vin och sol också!

Skilsmässoskadade män

Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.

Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.

Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.

Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.

Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂

Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.

Påsken

Jag började ju min påskhelg redan på skärtorsdagen där jag med kort varsel tog ledigt och åkte på utflykt. Det fanns ett behov av att koppla bort och koppla av, så en skogspromenad med bra sällskap och ett stop på Gekås rensade hjärnan lite och höll mig i nuet.

Den stora delen av påskhelgen tillbringade jag hemma hos mina föräldrar, i loungemöblerna ute på altanen i solen. Fullt fokus på att inte tänka på tunga saker utan fokusera på easy breezy familjefrågor och socialiserande. Hoppa studsmatta med brorsönerna, en löprunda i skogen med pappa, laga mat och småprata med mamma. Självklart åts det ägg och sill, det dracks lite snaps och vi flög upp en drone högt upp i en björktopp och fick den att fastna rejält där.

Sent på påskdagen satte jag mig i bilen och åkte mot västkusten igen och annandagpåsk (som jag skulle ha ägnat åt ett utlovat avslutande samtal med T) ägnade jag istället åt att köpa utemöbler på Blocket, slipa och behandla dem så att de nästan ser ut som nya igen. Så nu har jag byggt mig en loungesoffa på uteplatsen som inom en månad kommer att förgyllas ytterligare med trädäck och enklare access till den utanförliggande gräsmattan.

Ja och så jobbade jag helt oplanerat och tyvärr lyckades jag inte värja mig från det. Tre samtal och ett ärende som krävde brådskande åtgärder, så trots att vårt supportavtal inte täcker det fick jag ringa in en kille att lösa problemet som annars hade inneburit stora problem för våra slutkunder. Överlag en grymt skön påskhelg, och vädret – det tar jag gärna en repris på under framtida påskar!

Avslut

Är det bara jag som är extra känslig för förändring eller är det fler som lider av att förändringar i relationer? I förra veckan hade jag gett mig en deadline, att ta samtalet med T och att komma till ett beslut. Att få svar på de frågor som snurrar och den osäkerhet som relationen tyvärr skapar i mig.

Samtalen påbörjades, flera gånger, men när den ena parten (han) inte vill ta samtalet, undviker det med anledningen “det är bättre att leva i nuet” och utlovade avslutning på samtalet såväl i fredags som igår… men vi har fortfarande inte avslutat det. Jag är ingen pådrivare av avslut eller förändring, jag har svårt att vikta långsiktiga mål framför kortsiktiga känslomässiga vinster. Är T mysig, rar och omtänksam när vi träffas så smälter jag som ett isblock i Sahara. Då står jag inte på mig och driver på utan tar stunden i akt och njuter, är i nuet helt och fullt.

Jag har nu gjort det i två år, samtidigt som jag när jag inte hör av honom, när han gör mig ledsen genom att inte prioritera mig i ord eller handling eller när han undviker att svara på mina frågor då blir jag jätteledsen och lösningsfokuserad. Nu har jag ju insett att efter två års osäkerhet måste det till en förändring – jag har försökt påtala det för T och han har erkänt att trots att jag påtalat ett behov av förändring för att finnas kvar i relationen har han inte förändrat något… och när det finaste bekräftelse han kan ge mig är “du är härlig” då går något sönder inom mig. Då inser jag också att det här måste till ett avslut. Jag förtjänar mer än att vara härlig, jag förtjänar faktiskt också att bli älskad, att vara någons högsta prioritet och att få känna mig viktig.

Så ikväll räknar jag med ett avslut, och hur logiskt riktigt det än är gör mitt hjärta infernaliskt ont och tårarna tränger sig på i ögonen. Det kommer inte bli lätt, men det är rätt!

Tillägg, nej jag lyckades inte idag heller. Men samtalet fortsatte och är inte avslutat. Jag håller åtminstone fokus på målet.

Morotsrulltårta

Japp då kan jag passa på att tipsa om denna magiska rulltårta som jag svängde ihop idag för att finnas med på årets påskfika. Jag har stulit receptet nästan takt av från brinkenbakar och det är helt fantastiskt gott.

RECEPT

Rulltårtebotten
2 ägg
2 dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
0,5 dl majs- eller rapsolja
Ca 2 dl fint rivna morötter

1. Sätt ugnen på 200 grader (varmluft).
2. Vispa ägg och socker poröst.
3. Blanda de torra ingredienserna och vänd försiktigt ner dem i äggfluffet.
4. Riv morötterna och vänd sedan ner dem och oljan i de övriga ingredienserna.
5. Lägg ett bakplåtspapper på en ugnsplåt. Bred ut smeten jämt över bakplåtspappret.
6. Baka i mitten av ugnen i ca 5 minuter, tills kakan är genombakad. (I mammas ugns tog det nästan 10min)
7. Ta ut kakan ur ugnen, vänd den upp och ner på ett nytt bakplåtspapper som du sockrat lite. Ta av det gamla bakplåtspappret försiktigt och låt kakan svalna helt. (Sockret funkade inte för mig, nästa gång kommer jag prova att stela med riven kokos istället)

Fyllning

50 gram rumsvarmt smör
1 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
200 gram kall cream cheese

1. Vispa smöret i ca 2-3 minuter.
2. Blanda i florsocker och vaniljsocker och vispa i nån minut till.
3. Vänd i cream cheese och vispa tills du har en styv frosting. Övervispa inte.
4. Bred fyllningen tunt över den kalla kakan. Rulla ihop till en rulltårta. Pudra med florsocker om du vill.

Kakan är godast kall och håller sig i kylen i flera dagar.

I mitt påskägg…

…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.

Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.

Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?

Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.

Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.

Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi samtalen om vår framtid, men jag har ögonen på målet – en familj!

Gränslöshet

  • Jag är chef för flera olika team, då är jag inte bara deras personalansvariga utan dessutom ansvarig för det som teamet levererar, i mitt fall IT system. Dessutom har jag i alla mina team en gruppledare/team Leader som sköter den dagliga arbetsfördelningen, dialogen och prioriteringen så är jag är endast involverad i de mer strategiska diskussionerna, högre nivå av prioriteringar eller eskaleringar. Det är cirka 1,5år sedan jag tog över dessa team från min företrädare och jag inser varje vecka att det kommer ta tid att tvätta bort den stämpel han satt.
  • Ett av teamen har varit extremt utsatt för press och stress och osunda förutsättningar. De har fått springa fritt och haft svårt att säga nej. Ingen har hjälpt dem sätta ner foten och säga nej, ingen har sett hur de mått och ingen har banat väg och röjt hinder ur deras väg.
  • Resultatet är vad jag nu står med. Ett dysfunktionellt team där en av team medlemmarna förra året mådde piss men kämpade på, två konsulter slutade och nu är en av de anställda sjukskriven för stress symptom. De litar ännu inte på att jag skyddar dem, lyssnar på dem, tar deras strider och finns här för att stödja. Att jag helt enkelt är deras chef. Gränslöshet är det värsta du kan utsätta ett ansvarsfullt team för, för är teamet för bra på att ta ansvar kommer de jobba ihjäl sig.
  • Jag hoppas vi är på rätt väg, många aktiviteter är identifierade för att stärka individerna och teamet men det gäller att vi hittar rätt sammansättning av personer och kompetenser, kan bygga tillit och samarbete för att bygga ett långsiktigt hållbart team.
  • « Äldre inlägg