Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

En räddare i nöden

I mitt liv i alla fall är att baka kakor! Så, efter en energilös onsdag på jobbet hade jag hemma hos häng med en vännina som bor i samma område som mig. Trots många års vänskap är det först nu som vi kan få full utväxling av varandra. Fantastisk vad geografisk närhet kan göra!!

Men åter till min räddare i nöden. Småkakor! Så idag efter jobbet sket jag i löpträningen, det får bli fredagsfys före fredagsmys istället! Jag rörde ihop ett gäng syltgrottor istället. Nu ska jag frossa!

Vill du också överlevnadsbaka? Gör så här

  1. Sätt ugnen på 200°C.
  2. Blanda samman mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker i en skål. Skär matfettet i mindre bitar och tillsätt det. Arbeta snabbt samman till en deg, gärna i matberedare. Om du låter degen vila en liten stund i kylen blir den lättare att hantera.
  3. Forma degen till valnötsstora bollar. Lägg i muffinsformar på plåtar eller direkt på bakplåtspapper
  4. Gör en grop i varje kaka och klicka i lite sylt. Jag valde hemma kokt jordgubbssylt, hallon funkar minst lika bra!
  5. Grädda mitt i ugnen i ca 10-12 minuter. Mina stod i 12 min det var nog lite för länge.

Ingredienser (22 st)

4 1/2 dl vetemjöl

1 dl socker

1 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker

200 g smör (eller margarin)

1 dl sylt

Januaridöden

Alltså januari, finns det någon värre månad egentligen? Det skulle vara februari, som varit min hatmånad i många år, men i år känns det som att januari håller på för evigt. Det känns som att jag redan är klar med januari, det har gått massor med tid sen jul och nyårsfestligheterna. Jag har varit ledig, varit i Indien och hjälpt Natalia att röja lägenhet två helger. Ändå är säger kalendern att vi bara passerat hälften. HÄLFTEN!?!

Hur gick det här till? Vem gav januari 30 dagar? Oh fuck, 31 dagar kontrollerar jag nu! Trettioen dagar? Det innebär att vi är halvvägs, idag vid lunch gick vi in i nedförsbacke. Pust, stön och klag. Jag orkar inte med januari.

Jag försöker hitta pepp i alla skoj som ska komma senare i år. Jag har redan massor med skoj planerat som tjejskidresa till Sälen, Norgeäventyr med Natalia, det ska bli Sicilien med J och Kroatien med tjejerna i familjen. Vi tittar på att hyra hus i Frankrike med mr T och hans systersfamilj och det ska in en möhippa och ett bröllop innan vi når slutet av augusti. Sen i september fyller jag ju jämnt som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Så året 2019 innehåller massor med skoj, men januari känns som att jag långsamt vill krypa in under en varm filt med massiva mängder godis och vägra komma fram förrän vårsolen börjat titta fram.

Okej, en rolig sak. Igår hade jag hantverkare på besök och inom någon vecka har jag två offerter att ta ställning till för att få mitt badrum renoverat. Jag räknar med att bli ruinerad, men att resultatet kommer göra det värt insatsen och omaket att ha hantverkare som ständiga gäster. Jag återkommer med tankar om badrummet, och kanske ber om lite tips och råd!

Utvärderingssamtal

Jag har haft mitt årliga utvärderingssamtal med min chef och trots att, eller kanske på grund av att jag får idel lovord undrar jag vad jag skulle ha gjort för att överträffa hans förväntningar.

Det är nu 14 månader sedan jag började i min roll, dvs jag har innehaft rollen i lite mer än ett år. Jag har den näst största leveransen i hans avdelning och jag sköter utan att han behöver involvera sig. Inte ens som riktigt ny hade jag ärenden på hans bord, frågor eller behov av stöd. För ett år sedan utvärderade han mig som “överträffar förväntningarna” – men det var baserat på tre månaders arbete. Nu kan vi lägga 11 månaders ytterligare erfarenhet till det och helt plötsligt har jag halkat ned och levererar bara enligt hans förväntan?

Jag lämnade mötet som var fullt av lovord med en bitter eftersmak, en undran av vad jag skulle ha gjort ytterligare för att överträffa vad han förväntade sig av mig? Räcker det inte med goda lovord från såväl affär som kollegor? Att hag lyckats leda verksamheten genom ett stort och nydanande projekt, frigjort pengar till det, fått affären att acceptera en leverans från Indien och till och med våga satsa på det genom att ta hit ett 15 tal medarbetare på kunskapsöverföring? Räcker det inte med att jag hindrat två medarbetare från att springa in i väggen, att kunna hantera leveransen trots att jag inte fått ersätta två av våra nyckelpersoner? Att det team som levererar från Polen har gått från en skakig och rörig lösning till en stabil leverans med en positiv trend?

Allt pekar åt samma håll. Kundnöjdhet, personalnödjhet, stabilare leverans, bättre samarbete med våra syster system och ökat samarbete mellan teamen. Detta är dock vad han förväntat sig. Jag vet inte vad jag ska göra för att överträffa detta, men tydligen tror han att jag kan MER.

Vägglöss

Jag tror att mitt hotellrum var invaderat av den lilla envisa skinnbagge vägglusen, eller det mer rättvisande engelska namnet bed bugs. Jag vaknade i veckan upp med ett par små extremt kliande bett på höften och rumpan och mitt googlande säger att detta troligtvis har orsakats av vägglöss.

Denna förbannade lilla bagge orsakar så galet mycket problem om de lyckas bosätta sig i ditt hem. Så jag har placerat min resväska ute på terassen och ska nu börja tvätta samtliga av mina medhavda kläder i 50grader eller mer. Detta så det är det enda sätt att eliminera risken att de kryper in i väggen och bosätter sig i huset.

Så nu är det projekt sanering och förebyggande aktiviteter som har påbörjats. Här ska de minsann inte flytta in!

Vill du läsa mer om vägglöss hittade jag en väldigt bra artikel på Swedishnomads blogg.

Det bästa med tjänsteresor? Att komma hem! Än så länge är jag bara en bit på väg och det är en lång resa kvar, men den är påbörjad bara det är underbart!

Veckan har innehållit poolhäng och intervjufokus i måndags, in room dining med T på kvällen. Strejk av rickshaw och bussförare i måndags något som innebar omplanering av två intervjuer och ett mer än halvtomt kontor. Onsdagen drog det igång med tre intervjuer och idag avslutade jag med två intervjuer, två utvärderings/utvecklingssamtal och en grupplunch. Lägg till det fyra pass på löpbandet, varken snabbhet eller distanser är något att skryta med – men ändå tacksam för den fysiska trötthet det ger efter en dag som innebär en trött hjärna.

Nya reflektioner om Indien från veckan…

– bekanta till mig reser hit för att uppleva landet, och upplever det exotiskt, spännande, välsmakande och mycket annat. Jag tror jag måste backa och göra en omvärdering från min ganska svarta syn…

– Indiska män håller gärna varandra i handen, eller går med armarna om varandras axlar. De är väldigt fysiska på ett sätt som i västvärlden är reserverat för kvinnor (eller bögar). Här är det kvinnorna som inte har fysisk kontakt, varken med män eller kvinnor publikt.

– det är hjälmtvång på förare till motorcyklar och mopeder samt bältestvång i framsätet på bilar. Passagerare, såväl småbarn som andra vuxna använder inte hjälm/bälte. Majoriteten använder det endast därför att det är pengaböter om de inte följer lagen… säkerhet, inte lika viktigt. Ah och de småbarnen sätter man helt sonika framför sig på fordonet och de större bakom!

– jag har kollegor som skäms över sitt land och som skäms när medarbetare fotar de “exotiska inslagen” som korna på gatan, kvinnor som bär sina varor på huvudet, sophögarna längs med gatorna etc etc

Nu är en timma kvar innan min flight boardar och jag längtar efter att få sätta på mig mitt Bose headset, nackkudde och sovmask. Ska bli skönt att vakna i Europa!

Rekrytering

Helt ärligt tycker jag rekrytering är den svåraste och mest utmanande delen av chefsjobbet. Kanske för att jag är alldelels för intresserad av människor och deras historia, deras livserfarenheter och att ha ett samtal med dem. Det gör tror att jag gör bra i intervjusituationer är att få kandidaterna att ha ett trevligt samtal, de slappnar oftast av och vi skrattar och har det trevligt. De saker jag å andra sidan gör mindre bra är många fler.

Jag vet så här inför intervjuerna att jag borde förhålla mig mer distansierad. Jag bör ställa frågor och lyssna på svar. Ge utrymme för kandidaten att tala till punkt, hitta sina egna ord och tillåta tystnad. Jag borde ställa skarpa följdfrågor och analysera personens svar. Vad jag gång efter annan gör är att jag hamnar i ett trevligt, småputtrigt samtal där jag i alltför stor utsträckning hjälper kandidaten hitta sina svar och visa oerhört stor förståelse för de utmaningar den stått inför.

I mina rekryteringar hittills har stort forkus legat de tekniska kompetenserna, faktiska områden de har studerat eller har erfarenhet ifrån. Det har varit testare, utvecklare eller arkitekter in IT. Jag har också rekryterat tvåteam leaders där samtalet mer gick ut på vilka verktyg som personen i fråga hade i sin berktygslåda för att skapa ett team. Nu ska jag rekrytera chefer. Två chefer som ska vara ansvariga för verksamheten och medarbetarna här i Indien och jag känner mig lost.

Vi har HR representanter som ska medverka vid intervjuerna, men hon har varken informerat om sin roll eller återkommit med den information som jag efterfrågat. Så jag känner mig rätt själv i det här. Jag har pratat med personer i min omgivning som har rekryterat chefer tidigare och bett om råd – hur gör ni? Den ene ställer en fråga “Ge fem exempel på situationer som har format dig till xx och hur?” den andra kör utan mall på magkänsla. Det viktigaste hen anser i en chef är hur bra man är på att identifiera och mitigera risker. Hur man nu får fram det.

Så imorgon sitter jag där, jag har ännu inte bestämt mig för mitt upplägg och jag ska ägna dagen åt att fundera igenom det. En sak är dock säker, jag har en bra kandidat till båda positionerna. Personer som idag innehar rollen som team leader, vars styrkor och svagheter jag känner och som kanske är redo att steppa upp. Oavsett vad – de andra kandidaterna måste vara bra för att slå dem på fingrarna.

Offentligt kelande

Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

Diverse

Imorgon åker jag tillbaks till Indien. Jag känner mig så där glad över det, men jag hoppas på en effektiv resa. Totalt sex intervjuer och tre stycken årsuppföljningar med min personal ska jag hinna avverka på tisdag, onsdag och torsdag.

Det här jullovet har varit så välbehövligt och lugnande. Mycket tid utan agenda och plan egentligen och sen jag kom från Sälen har jag mest meckat hemma. Sånt pyssel som blivit kvar sen renoveringen men inte riktigt blivit avslutat. Så nu har jag tagit tag i det – och sånt mår jag bra av. Nu har jag satt upp de sista av kakeldekoren och målat taket i badrummet. Jag har beställt tid för hantverkare att komma och titta på det badrum som jag vill bygga i anslutning till mitt sovrum. Jag har annonserat ut mitt matbord och gamla ljudsystem på Marketplace (som förövrigt är väldigt effektivt!). Det har monterats fönsterlampor, soundbar till TVn och jag har fäst kabellister. Småpill som irriterar mig, som ligger och pockar på min uppmärksamhet och som gör att jag inte till fullo kan hänga på soffan och med gott samtvete slappa bort en helg.

Indien ja – idag ska det packas. På måndag ska jag hänga vid poolen och på tisdag börjar intervjuerna. Någon som har en bra strategi för hur man genomför bra intervjuer? Jag är öppen för ALLA förslag!

Året 2018

Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
Omtumlande.

Vem saknade du under 2018?
Min familj. Alltid oavsett om det är glada stunder eller jobbiga perioder så bor de för långt bort. Mina älskade brorsöner, mamma och pappa. Mina syskon och deras respektive. Och Natalia. Hennes flytt till Oslo gör att vi ses oftare – men man kan inte få för mycket av den adopterade familjen heller!

Vad spenderade du mest pengar på?
Det här var enkelt, ett radhus. Utöver det som oftast resor!

Vad lärde du dig under året?
Mer än någonsin att det man vill ha det får man kämpa för. Oavsett om det är vänner, bra relationer, kärlek eller ett hem. Ibland innebär kämpandet att sätta sig ner och vänta, avvakta. Ibland innebär det hårt jobb och målmedvetenhet.

Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
Att jag har flyttat från min bonusfamilj och sambo och blivit särbo. Det är tomt men tryggt, jag har fått en stabil hemmaplan att utgå ifrån. Här kan jag landa och fixa som jag vill.

Vad har du haft/gjort för mycket under året?
Tvivel

Vad var favorit resemålet under 2018?
Vancouver och Bowen Island. Fantastiskt vackert och en upplevelse att få återse en kär vän och träffa så många härliga nya personer!

Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2018?
Mitt mod.

Jag har åkt på tjänsteresa själv till Indien i två veckor, tog beslutet att flytta tillbaks till radhuset och bli sambo efter en 6månaders paus. Jag åkte på bröllop i Kanada och köpte radhus som jag helrenoverade (med fantastisk hjälp av min pappa!!)

Vilken var årets drink?
Röd vin!

Vilken var årets låt?
Starfish, Rhys och Felix Sandman

Hon dansar vidare i livet, Hovet

Vad fick dig att gråta?
T, hoppet, tilltron och kärleken. Ensamheten och att jag trodde vi skulle behöva behöva genomföra en abort.

Vad fick dig att skratta?
Mina vänner, fuldans och T.

Vad tar du med dig in i 2019?
Alltid min familj och mina vänner, kärleken och reslusten. Tron och hoppet på T och mig.

Sen fyller jag 40 under 2019 och blir bara starkare för varje år som går. Mitt mål var att bli gravid under 2018, men chocken när jag nästan var det (öh?) var fruktansvärd.

Under 2019 blir det såväl bröllop som möhippa. Det blir 40årsfest och födelsedagspresenten till mig själv blir en graviditet om ingen annan vill ge mig det!

Nyårsmålsuppföljning

Förra året skrev jag ett inlägg om nyårsmål, eftersom jag inte satsat på nyårslöften utan tror mer på mål. Inlägget hittar ni här och jag tänkte kommentera min måluppfyllelse lite…

Bli gravid – det har ju inte alls gått. Det gav mig till och med panik när jag trodde att jag var gravid. Ångesten av att behöva fatta ett beslut som skulle krossa antingen mig eller T var fruktansvärd. Beslutet att skaffa barn på egen hand är stort. Jag kan med egen insikt säga att det är mycket större än beslutet att försöka bli led barn när man är två. All respekt till alla kvinnor där ute som gjort det, ni har min beundran!

Hitta lyckan – jag är lycklig men jag är inte nöjd. Jag har så mycket jag älskar och kan avvundas för – men jag har också saker jag saknar. Lyckan finns inom mig, jag mår bättre nu än jag gjort på många år. Ja, sen jag var på väg in i väggen för tre år sedan!!

Bjuda hem mina syskonbarn och spendera mer tid med dem – jag har lyckats hänga mer med mina syskonbarn och med min familj, även om de inte varit hos mig. Det har ju varit ett utmanande år boendemässigt…

Visa mina vänner hur mycket de betyder för mig – lyckas man någonsin med detta?!jag hoppas att jag lyckas visa och berätta det för dem. Jag tror de vet att jag finns där att dela glädje, kaos, eufori och melankoli med dem. Mina vänner är min valda familj, jag finns alltid där för dem, precis som jag vet att de tar emot mig när jag faller och hissar mig när jag är hög!

Åka till Vancouver, Kanada – Ja! Och vilken härlig resa det var!! Dessutom blev det Indien, bröllop i Östersund och på västkusten, kalas och bröllopsfest i min hemby. Det blev bilande genom Europa med T, Sportugal med J och turer till Köpenhamn och Oslo. Vilket jäkla gött reseår jag kan summera!!

Vara en bra chef till mina anställda – helt ärligt tror jag faktiskt att jag är rätt bra. Jag har utvecklats under året och jag har absolut mer att lära. Men jag inser mina brister, försöker justera mina största felageranden och stöttar när det behövs. Det är svårt, kanske det svåraste jag gjort, samtidigt som det är så himla lätt. Jag försöker låta hjärtat och hjärnan leda mig. Utmana där det behövs, stötta, ge frihet och ansvar, förstärka, ge dem ansvar och utrymme att växa och agera. Framförallt försöker jag berätta för dem hur värdefulla de är men samtidigt försäkra dem om att företaget rullar även om de är sjuka/lediga.

Göra något med mina föräldrar, var för sig – räknas renovera ett radhus? Jag har gett både mamma och pappa uppskattning, tid och kärlek. Men det är aldrig nog, de ger mångfalt tillbaks.

Spendera mindre tid med min mobiltelefon inom räckhåll – ja…ett mål som tål att upprepas (skriver jag på min mobiltelefon)

Öka antalet läsare på bloggen – med tanke på min väldigt varierande uppdateringsgrad förstår jag om man inte orkar vara en trogen läsare. Men stort tack till er som läser, kommenterar och bryr er. Ni som tjuvkikar i min dagbok, i mina innersta och ytligaste tankar. Tack ❤️

Ta bättre hand om kroppen och knoppen – ytterligare ett mål som får stå kvar till 2019. Jag har sprungit fler kilometrar, yogat mer och återfunnit längdskidåkningen. Jag har träffat en terapeut för att hitta mig själv och min inre röst och jag har ägnat mer tid åt att resa inåt och hitta min trygghet.

Det här får avrunda 2018 och välkomna 2019, låt oss se vilka utmaningar som det för med sig?!

« Äldre inlägg