Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Mitt bästa Lifehack

Har precis satt mig i lunch och idag blev det en pastagratäng med broccoli. Jag gjorde som jag ofta gör, tittar vad jag har i kylen och frysen och väljer en eller fler ingredienser. Sen googlar jag recept.

Hemma hos mig finns det ofta frusna grönsaker, ost i någon form (feta, ädelost, grönmögelost, fryst riven ost) och pasta. Det finns alltid också krossade tomater, lök och vitlök. Så jag väljer en eller några ingredienser och kör.

Idag fredags valde jag broccoli och squash som huvudingredienserna och hittade det här receptet på Findus hemsida.

Jag valde att kasta ut ärtorna och lägga till squashen och smörstekte en torskrygg till. Så vips hade jag en festlig fredagsmiddag och de fritters som blev över åt jag till lunch igår med en klick creme fraiche med citron i.

Jag hade broccoli kvar i kylen så dagens lunch blev en ny googling och vips blev det inte bara dagens lunch utan även snabbmiddag efter träning i veckan!

Pastagratäng med broccoli och fetaost från Coop

Så när andra haft lönehelg och frossat i storhandling och utekvällar har jag haft årets fattigaste helg. Då passar mina lifehacks bättre än någonsin och jag kan stolt konstatera att jag levt på 2000kr sen årsskiftet!

Nu händer det, del 2

Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.

Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.

Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.

Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.

Nu händer det

Jag påbörjade det här inlägget i mitten av november, då hade jag en mental breakdown på Mr T. Vi fortsatte träffas men som vänner tills jag insåg (igen) att det inte kunde fortsätta, för om våra dejter är 8-10 på en 10 gradig skala, så är tystnaden däremellan en – 5 på samma skala. Så här skrev jag i november…

Jag tagit tjuren vid hornen och haft ett avgörande samtal med mr T. Min energi har på riktigt tagit slut med hans icke handlande i vad han kallar vårt ”dejtande”. Två år utan förändring eller ens att han visar ambitioner att se mig, ge mig, prioritera mig utan endast ger mig dimridåer för att fortsätta sitt beteende. Två år men nu har mitt oändliga tålamod med honom tagit slut. Nu har hinken med kärlek tagit slut, den är inte bottenlös. När den inte längre fylls på så sinar den. När prioriteringarna alltid är andra och väldigt sällan jag, när känslan är att jag bara prioriteras när det allt klaffar. När barnen är snälla, Mr T är på humör, inga kompisar vill träffas och bilen är tillgänglig.

Dessutom är jag satans trött på hans enorma rädsla för att hantera konflikter eller andra känslor än glädje. Tror han baserat på vad jag skriver eller inte skriver, att jag är arg eller ledsen så gömmer han sig. Han undviker i allra största utsträckning att behöva hantera känslor eller prata med mig när jag är arg.

Till sist den lilla detaljen att 90% av vår kommunikation går via skrift och hans meddelandes består till mer än hälften av emojis. Han ringer inte, han svarar inte om jag ringer. Messar inte jag en dag frågar han varför jag är en ”tystis”, ingen reflektion kring att han kanske kan ta initiativet i en dialog.

Trots samtalet i november där han orkade ta sig i kragen i kanske en vecka efteråt så sjönk han återigen tillbaks till sitt vanliga passiva jag. Det jag nu gör har bearbetats länge men kanske jag äntligen är nog stark i mig själv att jag kan ta steget bort från den här “relationen” där jag agerar som en medberoende? Karro som är i sin egen relationsprocess ställde några förlösande frågor i lördagskväll och stärkte mig i min resa.

Lördagen för snart två veckor sen rann bägaren över igen och jag åkte till T och förklarade att han hade ett val att göra. Han kan välja att lägga mer eller mindre tid och energi på oss. Nuläget är inte hållbart för mig. Med mer tid menar jag en relation och med mindre tid så backar jag, för jag behöver en paus för att kunna frigöra mig från mina känslor för honom. Ingen är väl förvånad om jag skriver att han inte gett mig något svar, nu snart två veckor senare? Däremot kanske ni blir fövånade över att jag verkligen inte tar kontakt med honom, inga sms, inga telefonsamtal, inga roliga Instagram-delningar. Ingenting. Nu ska jag bara hålla i detta.

Imorgon kväll ska jag träna och se På Spåret. Lördag är det löpning med ett gäng tjejer och sen middag med Josse. Söndag är än så länge öppen, men Vinterstudion och en promenad med Karro kanske? Eller ett besök på gymmet? Sen är arbetsveckan igång igen och dessutom den seriösa nedräkningen till avresan på fredag.

Hjälp mig nu, håll era tummar för att jag lyckas!

Boktips: Romanserien Stad, Per Anders Fogelström

Jag är sedan många år medlem i en bokklubb. Inte bara medlem, jag är medgrundare till den fantastiska Sopp- och Bokklubben. Vi träffas ungeför en gång i månaden och läser en bok utvald av kvällens värdinna. Vi äter soppa och fikar och pratar lite om boken. I november hade Josse valt första delen av klassiker serien Stad av Per Anders Fogelström. Serien har några år på nacken, skrev av Per Anders på 60-talet men den är välskriven och en serie så värd att läsa. Jag kunde inte stanna vid första boken, utan jag läser igenom alla fyra böckerna i serien trots att jag plöjde dem för 8-9 år sedan.

Man får följa en familj eller släktshistoria i Stockholms fattigare kvarter med början 1860 i Mina Drömmars Stad. Man får följa Lotten och hennes mans vardag, följa med i samtidshistorien och se den hårda, fattiga och karga vardagen. I den andra boken Barn av sin stad får man följa deras barn, framför allt de två äldsta barnen Emelie och August som av olika anledningar lever med väldigt olika förutsättningar som vuxna.

Den tredje delen Minns du den stad tar avstamp i det nya seklet, med den fackliga organisationens framväxt, stadens förändringar och framväxt till en storstad.

Även för mig som inte är en inbiten Stockholms älskare försvinner jag rakt in i Per Anders historieberättande. Med fängslande livsöden sammantvinnade av blodsband, vänskap eller ödet driver han historien framåt. Han visar upp lortsverige men också vad som förlorades när moderna hyreshus byggdes och Stokholm skulle lyftas ur fattigdomen.

Jag ger serien 5/5 och hoppas att ni plockar upp den här serien och inte skräms av ord som kanske försvunnit ur vardagssvenskan. Borde vi inte använda småningom, fallutt och omstörtare oftare så säg??

Dagsljuset

En gnutta vårkänsla

Solen skiner och det är 5-6 grader varmt ute. Solen har orkat sig upp på himlen så att den tittar in inte bara på min övervåning utan även nere i köket! Det är ett tydligt tecken på att ljuset är på väg tillbaks, en sån energiboost!

Jag har till och med gett fönstren lite kärlek, putsat dem så att solens strålar inte silas genom ett lager smuts som fått växa till sig sen i somras.

Jag laddar med en kopp kaffe och längdskidor, snart är det dags att dra på träningskläder och gå ut och njutspringa. Det blåser inte ens ute, så om kroppen svarar så kan det bli en riktigt härlig runda där jag inte bara tränar flåset utan även laddar D vitamin.

Hörde precis på radion att just nu förlängs dagarna med 3-4minuter per dag på våra breddgrader! Förstår ni vad det betyder? I slutet av januari har vi en timma mer dagsljus!!

Tröttsamma kollegor

Den här veckan har verkligen kört slut på mig, det är så skönt med helg igen. På jobbet är det rörigt, jag får agera som bollplank för mina kollegor som är på semester, sjukskrivna, jobbar hemifrån eller gömmer sig i ett konferensrum. Speciellt kollegan som spenderar sina dagar i ett konferensrum irriterar mig. Han har ett team som är förvirrat och behöver guidning och jag upplever honom som sur på dem för att de inte kan reda ut röran själva.

Jag har inte sett honom den veckan innan jul, så det är snart en månad sen. Jag tror att han jobbat veckan som gått men han varken syns eller hörs. Så i veckan har jag blivit inkallad på möten där han borde ha styrt upp situationen. Där hans leverans hamnat i skiten på grund av dåligt ledarskap och målbild, jag är ingen ideal chef men jag jobbar med mina team och jag börjar nu bli rejält trött på att ”skydda” den här chefen från sitt team. För han gör inte ett bra jobb och de kommer till mig för råd, riktning och stöd.

Ja, så både onsdag, torsdags och fredagens agenda kastades om rejält på grund av frågor, inhopp och stöttande.

Den här helgen började jag med ett pass på gymmet igår och idag fyller jag på gotteskåpet och bakar småkakor framför längdskidorna i Nove Mesto. Resten av helgen går i samma tecken vila, Vinterstudion, utetid och paus.

En vilja att bli mamma

Nathalia önskade ett inlägg om hur jag kände att jag ville bli mamma. Självklart ska hon få vad hon önskar, eller låt mig i alla fall göra ett försök!

Jag har nog aldrig gjort en stor sak av att fundera på OM jag vill ha barn, för jag har alltid vetat att jag vill bli mamma! Frågan har svarare varit när vill jag ha barn? Det har aldrig funnits en bra timing, aldrig rätt tid med jobb, resor, pojkvänner eller något egentligen. Samtidigt som jag inte kunde föreställa mig ett liv där det inte finns familj så har det också varit viktigt att ge barnet en familj. Hela tiden har jag känt mig hoppfull och försiktigt orolig, för att bli mamma har inte varit en självklarhet utan en gåva.

Jag har avslutat mer än en relation därför att vi inte har haft gemensam målbild och tidsplan att bilda familj. Jag har alltid varit tydlig med det målet, redan på andra dejten med T förklarade jag mitt behov av att försöka få egna barn.

Faktum är ju att jag nu står här, 40 år gammal och utan förutsättningar att skaffa familj på “vanligt” sätt. Ni som följt min resa vet att det har varit en lång process att landa i att jag ska försöka på egenhand. Det här funderandet landade i att jag vill inte stå och inse om 5år att jag vaknat försent, utan jag måste åtminstone försöka.

Kanske är det rädslan att inte höra hemma någonstans, att inte få bygga min “tribe” som driver min resa? Rädslan att aldrig få känna den där överväldigande kärleken som man hör föräldrar prata om att de känner för sina barn? Jag är rädd för att livet målas i lite mattare färger utan barn. Och jag känner när jag är med mina syskonbarn att jag också vill ha… en känsla som bara vuxit i de 15år som jag varit moster!

Jag vill ha någon att älska så jag nästan går sönder. Oroa mig för och glädjas åt. Skratta åt och med, någon att trösta, krama och se växa. Att jag vill bli mamma är det mest egoistiska jag någonsin känt och att jag gör det själv är det absolut mest egoistiska jag någonsin gjort.

Januarisjukan

Den har ett namn. Tröttheten, tristessen, vardagen. Den tomma plånboken och det oinspirerande kylskåpet suger musten ur mig. Jag är sugen på allt som är onyttigt, skulle kunna mumsa chips och choklad och skölja ner det med en dunk rödvin. Jag sover och sover men vaknar trött och går runt som en zombie.

16 dagar till avresa, hoppas min självmedicinering gör susen!

Kvällens överlevnadskit

Hej hej!

Jag lever, men alltså… inspirationen är verkligen på noll. Det är så mycket vardag (redan!?) och bloggidéerna är inte många just nu. Så snälla, kom gärna med önskemål?

Är det något ni är nyfikna på? Något i och med den kommande IVF processen? Något relaterat till kärlek, livetet i stort eller smått? Kanske rent utav ett recepttips? Snälla hjälp mig innan jag skrumpnar ihop totalt här vid min dator.

Överraskad!

Av någon anledning googlade jag under julsemestern mitt ex namn. Ni vet han det deprimerade exet som krossade mitt hjärta och som jag skrev myyyyycket om i början av min tid som bloggare?

Jo, jag googlade hans namn av nyfikenhet och blev glad då jag såg att han fortfarande är sambo med tjejen som han träffade för ett år sedan och som han introducerade för mig (ett AW gäng) i mars 2019. Nyfikenheten tog över och jag googlade även hennes namn och döm om min förvåning när en blogg dyker upp. Och inte vilken blogg som helst utan en stor mamma/familjeblogg mitt ex numer figurerar med namn och bild!

Kanske inte så konstigt att hon i en öppen familjeblogg har med sin nya kille, om man inte känner en annan version av honom som inte ville synas i något socialt media. Jag hoppade till lite extra när jag klickade in och började läsa. De är inte bara förlovade, de väntar dessutom sitt första gemensamma barn. Hepp och hopp, det både gladde och stack i hjärtat!

« Äldre inlägg