Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Bara att öva på

Söndagkväll och jag ska alldeles snart ladda inför en ny jobbevecka med att läsa första kapitlen av Ronja Rövardotter. Jönssonligan är på plats och det är som vanligt lite omställning att gå från mamma till pappa. Innan jag avrundar min helg vill jag reflektera loge kring vita, medelåldersmän som gjort karrriär snabbt och som tror sig ha makten att göra hur de vill. Jag har de sista månaderna blivit jagad av en chef som sedan han tillsattes för 1,5år sedan inte hatar förstått min roll. I tisdagskväll föll det äntligen ner en polett och helt plötsligt ska vår ”relation” ändras från häxjakt till ömsesidigt förtroende. Nu fungerar inte jag så som människa, jag ger alla en chans (kanske till och med två, tre och fyra chanser) men när jag blir så starkt ifrågasatt, jagad, underminerad och rent utav utsatt för att i sittande möte bli bortpetad från min roll (även om han inte har den makten) så tar det tid att återvinna mitt förtroende! Att tisdag förmiddag klämma ur sig ”jag kanske ska tillsätta en egen xxx” och åtta timmar senare vilja bli min ”bästa kompis” – det funkar inte. Han kommer få jobba för detta förtroende… 

I fredags i bilen på vägen hem från jobbet fick jag ett samtal från min chefs chef. Hon pushade mig att stå på mig. Hon menar att jag i grunden är en snäll person, som behöver vässa armbågarna och skydda mig själv. Jag måste åtminstone delvis ge henne rätt. Ibland blir jag för snäll och gör för mycket för att leverera. Att bli lite snällare mot mig själv. Att bli lite bättre på att skydda mig och fatta de svåra besluten. Det ska jag öva mig på i veckan!

Fredagsmys…

…Med Natalia. Sen lördagspromenad på stan. Hämtat ut nya löparskor. Pratat massor med T. Planerat för en resa tillsammans inom ett par veckor. Ätit grymt goda tacos. Druckit kaffe. Gjort årspremiär för solglasögonen. Sett på Tjejvasan och skid-VM. Och ändå är klockan bara halv fyra! Massor med helg kvar. Önskar mig lite mer sol, lite mer lugn och få behålla den sköna känslan i hjärtat!

Friyay!

Det bästa med att resa är att komma hem, är det någon som håller med mig om det?

Ni vet att få somna i sin egen säng med sin egen kudde och en varm kropp alldeles intill? Jag vaknade utvilad och glad, redo för en ny dag – en fredag. Att fredagen dessutom ska avslutas med vin och tjejsnack det känns extra lyxigt. Så idag är jag extra kreativ, löser problem och sprudlar med energi!

 

 

Alltså jag tokdiggar Kalle Zackari-Wahlström, men jag är nog ändå ännu mer kär i hans sambo Brita. Hon är grym, rolig och cool på alla sätt. Och nu ska hon åka Vasaloppet för första gången som skidande reporter! Vasaloppet, för en längdskid-nörd som mig blir det inte mycket bättre. För att inte snacka om ”inför” klippen, jag är helt enkelt kär. Har du inte sett dem, titta omedelbart!

Drömmen om tjänsteresor

Jag är på tjänsteresa och hade jag sagt det till mitt 20-någonting jag så hade jag sett mig gå bo på trevliga hotell, äta god mat, strosa runt på gatorna i exotiska städer och jobba lite. Verkligheten är ju tyvärr något helt annat. Jag har gjort ett kort stop på hotellrummet innan vi ska ut och käka. En typisk tjänsteresa skulle jag säga ser ut som följer…

Dag 1
Avfärd skrämmande tidigt för att hinna med fakirflyget till valfri halvtråkig stad i Europa. Incheckning av litet bagage, men lämna absolut inte ifrån dig datorn. Den håller man som en besatt i handen för att inte förlora (viktigaste ägodelen efter pass). Väl framme på destinationen, gärna efter ett 2h stop på en flygplatshub där man varit tvungen att hantera något telefonmöte infinner man sig på kontoret. Efter några förvirrade hälsningar. En, två, tre kindpussar? Handslag? Vad hette den andra personen egentligen? Vilken stol borde jag sitta på? Drar mötena igång och slutar sent. Du kanske får hjälp att beställa en taxi som om du har tur kan hantera betalning med kreditkort och kommer till ditt hotell helt slutkörd framåt 19-tiden. Du hittar  någon inte alltför sunkig restaurang slänger i dig mat och däckar på sängen före 21.

Dag2-?
Har du tur kan hotellreceptionisten beställa en taxi åt dig, annars får du lösa det med en hemsida/app på främmande språk. Väl på kontoret dubbeljobbar du, gärna sitter i heldagsmöten OCH svarar på frågor från andra möten från hemma kontoret eller försöker driva på arbetet som pågår där.

Hemresa
Denna dag kanske avslutas lite tidigare (runt 16) så att du med andan i halsen hinner med taxin till flyget. Via mellanlandning på någon annan flygplats sitter du inknödd i ekonomiklass bredvid någon svettstinkande affärsman i de lägre chefsnivåerna (ja, typ där jag själv befinner mig minus svettlukten) och strax efter läggdags landar du på din hemma flygplats. Du kastar dig in i bilen och kör hem, för att kanske hinna säga godnatt till sambon innan du kraschar för att få lite sömn innan du förväntas infinna dig på kontoret morgonen därpå.

Så snälla studenter/karriärister, innan ni drömmer om Affärsresor, inse fakta. Det blir inte glammigare än så här.

Bridget Jones Baby

Jag såg Bridget Jones Baby för ett tag sedan. Både jag och T älskade de tidigare filmerna och T har flera gånger under vårt dejtande refererat till olika scenarion ur filmerna. Jag såg fram emot att se den nya filmen tillsammans och tyckte det var genuint roligt att en ny film spelats in. Och vi skrattade flera gånger under filmen, men känslan jag tog med mig från filmen var ”tänk om jag aldrig får chansen att bli mamma”. Jag gråt mig till sömns den kvällen, med Ts armar runt mig och tårarna rinnande. Den tanken har slagit mig förut, men inte med en sån kraft och insikt som då och där.

Jag har tre fantastiska bonusbarn, som jag älskar och jag är så glad över att få vara en del av deras liv. Däremot tror jag det är naivt att tro att det skulle kunna ersätta egna, biologiska barn. Att få vara med i hela processen, få vara gravid, vaknätter, skitblöjor och allt. Jag kände då att tomheten att kanske inte någonsin få ta del av det gjorde mig halv. Hittills har jag alltid trott att en dag händer det mig med, jag kommer följa alla vänner som gjort den resan redan. Men tänk om inte…

Då hoppas jag att jag inte blir sur och bitter. Jag vill göra försök, men tänker inte ta föregivet att det går. Det är ju tyvärr så att jag inte är någon ungdom längre, och även om det lyckats en gång är det mycket som ska klaffa. 

På tal om barn, T och jag har bestämt att inte sluta med preventivmedel förrän vi båda mår bättre. Att skaffa barn vill vi ska vara ett aktivt val, för att vi båda vill och känner att det är rätt. Men shit vad jag blev tagen med garden nere av den filmen… 

Min läshörna

Jag har kommit att älska vårt radhus. Det är ljust, relativt fräscht och ”mina” möbler passar in här. Det är på gränsen för litet, men vi klarar oss för nu. Jag har hittat en liten favoritplats, här under trappan, där jag gärna kryper upp med en bok. 


Här kan jag sitta ostört och läsa en bok, gömma mig lite från övriga i familjen när jag behöver fem minuter av egentid, men ändå delta på avstånd.

Här sitter jag nu, och läser en alldeles hemskt obehaglig men viktig bok av Elaine Eksvärd som jag kommer skriva mer om i ett senare inlägg. Ja, och så väntar jag på frukostfrallorna som gräddas i ugnen. Natalia, jag lovar att återkomma med recept om de godkänns vid provätningen!

Saker som gjort mig glad sista veckan!

Alex har skrivit ett inlägg om saker  som gjort henne ledsen på senaste tiden här, jag tänkte – låt mig försöka göra ett likadant inlägg fast tvärtom. Så här är saker som gjort mig glad på senaste tiden!

En utflykt med barnen som resulterade i en timmar trampolinhoppande. Vi hoppade, skrattade, voltade och hoppade – inga brutna armar, ben eller ihopknockande. Så det var en bondande och rolig utflykt som jag  hoppas att vi kan göra fler gånger!

Ett fint och lagomt Alla Hjärtansdagsfirande kort, blomsterbud och fina presenter.

Att solen sken och jag tog en lunchpromenad i onsdags. Fantastiskt väder, och jag samlade massor med energi inför eftermiddagen!

Att alla därhemma är sjuka i influensan. En efter en däckar de (inklusive den besökande farmorn) men hittills har jag klarat mig. Jag som pussar och kramar mer på samtliga än någon annan i familjen. Jag som delat rum med smittbärare i över en vecka (inklusive T och hans två yngsta barn). Jag vet inte hur det gått till, men jag är glad – för det har gett mig chansen att göra ett bra arbete på jobbet när min parhäst varit på skidresa. Nu håller jag bara tummarna för att jag slipper årets influensa för på måndag åker jag till Frankrike med jobbet!

Att vi har passerat mitten av februari. Jag har skrivit om det förut, februari är min hatmånad. Det borde vara vinter, men är det inte. Det är alldeles för långt till våren och livet känns rätt pissigt. Nu är vi halvvägs igenom!

Att jag och Natalia lyckades planera in och träffas för en lunch igår! När det är två välspäckade kalendrar som ska synkas är det tufft, men vi lyckades. Och kanske, kanske blir det en Spa dag framåt mars också!

 

Vann Spa

Solen skiner och det är måndag och jag tänkte ge mig på att recensera ett  spa som jag var på nyligen. När energinivåerna var nere på minumum och det inte riktigt gick att pussla ihop hjärnan, hjärtat och viljan – då fick jag med mig T på Spa. T är ett vattendjur, om han inte hade fötts  som människa så hade han definitivt fötts som något sorts fisk, groda, utter eller annat lite mer charmerande vattenlevande djur. Om han skulle vara tvungen att leva utan badkar är som att lägga en fisk på torra land. Jag funderar ibland på om han odlar simhud mellan tårna och gälar bakom öronen… hittills har jag inte sett några dylika mutationer i alla fall!

Så att vi skulle på Spa var bestämt sen var det en fråga om var, i vilken form osv. Vi bestämde oss för dagspa med lunch, ett lagom avbrott och skönt sätt att varva ner utan att hela helgen försvann. Jag spanade in flertalet spa inom 1,5h bilkörning men kriterierna var

  • servera lunch
  • utsikt mot natur/hav
  • mysigt, ingen ”konferenshotellskänsla”
  • under 800kr/person inkl lunch

Vann ligger naturskönt precis brevid Gullmarsfjorden, dessutom har de en inriktning på varma bad. Så fyra ”pooler” med olika känsla. Där fanns skogspoolen, himmlen, blomsteräng och en till… det var varma sköna bad, utan bubblor, med eteriska dofter och ljud anpassade för de olika ”stämningarna”.  Det var väldigt lite gäster där, vi delade inte pool med övriga gäster under hela vårt besök och vi provade även på utomhus badet, ångbastun och panoramabastun. I vårt paket ingick ett självbehandlingskit av produkter av bra kvalitet och sköna resultat.

Det enda minuset som jag kan hitta under vårt spabesök var de underdimensionerade och fruktansvärt varma omklädningsrummen. Det var som att byta om i en bastu, och man eftersvettades i 15 minuter efter att ha kommit därifrån. I övrigt var lokalerna rena, fräscha även om det kanske andades lite mycket tidigt 2000-tal.

Lunchen serverades i bufféform, i en restaurang med utsikt mot samma fjord och med bättre smaker än vad jag förväntat mig. Buffé är ju väldigt sällan något som får smaklökarna att hjula, men kalvfärsbiffen med potatismos och rårörda lingon var goda och en smågodis/småkaksbuffé att avsluta kalaset med var pricken över i.

Så summerat kan jag varmt rekommendera Vann Spa, det är mysigt, varmt och blött. Framför allt avslappnande och rogivande, så som jag önskar spa ska vara.

 

En superhjälte med tom tank

För två veckor sen sinade min bensintank. Mitt alterego ”Superkvinnan” körde slut på bränsle och klappade ihop. Min energinivå störtdök och den positiva synen på livet/jobbet/utmaningar försvann. Min reaktionsförmåga var inte omedelbar, utan det tog mig en vecka att vakna ur koman och förstå att jag behövde stöd. I lördags fick jag med mig T på spa. Tre timmar av lugn och ro. Ingen möjlighet att göra annat än slappna av, prata och lyssna på tystnaden och tankarna.

För mig innebar det en timma att landa och två timmar av tårar som föll ned för mina kinder och spädde ut det salta vattnet i poolerna. Med hjälp av T lyckades jag formulera en handlingsplan som innebar att förklara läget för chefen och ringa färetagshälsovården. Chefen agerade snabbt och beslutsamt. Avbokade möten och möjliggjorde för oss att prata igenom situationen, prioritera och för honom att skydda mig. Så på fyra timmar hade min största plågoande förflyttats till någon jag bara hänvisade vidare till mina chefer. Det tog något längre tid för Företagshälsovården att reagera, men imorgon efter lunch har jag ett första möte bokat med en psykolog. Nu hoppas jag att jag ska få hjälp att föra ett opartiskt samtal. Få hjälp med lite verktyg och någon som jag kan prata öppet med utan att känna att jag eller någon annan döms för hårt eller på ett orimligt att. Jag hoppas att psykologen ska kunna stärka mig utan att döma, värdera eller klassificera. 

En sak är säkert, insikten är det svåraste och största steget. Nu ska den här elefanten dissikeras och ätas bit för bit – Superkvinnan har besegrats men inte fan ger hon sig efter en strid. Hon kommer tillbaks starkare än någonsin!

« Äldre inlägg