Tjejsnack by Happy

En del av Girlytalk

Ett missbruk?

Jag har något att erkänna. Idag blev jag utsläppt i butiker medans Mr T fixar sista mötena på kontoret. Jag började med en stor och stadig sockerstinn frukost på Le Pain Quotodien innan jag styrde mina träningsskoklädda fötter söderut mot Union Square. Väl där hittade jag Lululemons flagshipstore och gick bananas. Det var fler personal än kunder och OJ vilken service man erbjöds. Det var nästan så att jag drunknade av informationsöverflöd. Efter närmre en timma i butiken kom jag därifrån med en löparjacka som är regna/vindtålig (rea!), en skön tunn långärmad och ett par gråa tights (också rea!). Jag gick över gatan och in i GAPfit butiken och fick med mig ytterligare tights, linne och två tröjor. Nu har jag förbjudit mig själv att besöka fler träningsklädesbutiker. Jag tror att jag har närt ett missbruk som nu måste kvävas igen! Men jag hoppas mina nya träningskläder ska ge mig en behövlig boost i löpträningen!!

Och dagens tips, Lululemon Atheltica är snorigt dyrt – men satans sköna träningskläder! GAPfit kan jag inte uttala mig om än, men riktigt sköna material!

Magiska ställen

Visst är det något magiskt med flygplatser? Det är något i luften. Flygplatser är fulla av känslor! Den lätta stressen och pressen hos affärsresenärerna och förväntan hos turisterna. Kanske känslan av att snart få återse någon man har kär, eller tomheten av att lämna någon bakom? Förväntan hos barn som ska få resa för första gången och de som ska bege sig ut på sitt största äventyr. Par som återvänder från romantiska semestrar eller kompisar på väg hem från en galen weekendresa. Det är verkligen bara känslor överallt!! Jag tycker om att bara sitta, med en kopp kaffe eller te, och bara titta på folk. Där tar jag mig tiden att bara vara och filosofera, drömma och fantisera om folks historia och mål. Undrar var andra drömmare skulle placera mig i för ett fack?

Äntligen Måndag!

En intensiv helg har nu övergått till måndag och min kropp är lite sliten efter en helg med två sena nätter, åtta timmar i bil och 15km löptur. Lägg därtill en introduktionsmiddag av Mr T hemma hos E med familj, en fika och häng hos Mr Ts frus bästa vän… ja, då förstår ni kanske att det är skönt med  lite vardag? Återkommer med  ett längre inlägg senare, nu ska jag ta mig till jobbet och sätta mig i möten!

Relationsarv

Kan vi ta ett snack om det här med relationsarv. Vad har vi egentligen med oss in i våra nya relationer. För min del finns det ett ”arv” som jag är högst medveten om och som jag inte gillar alls, men som jag ännu inte kan parera. Speciellt inte när jag är trött, hungrig eller på andra sätt ”svag”. Natalia avhandlade ett liknande ämne i mitten av december i det här inlägget.

Mitt relationsarv är att jag har oerhört svårt att förhålla mig till tystnad, inte tystnad som vara tysta tillsammans men tystnad som uteblivna sms/telefonsamtal. Det här härrör från båda mina förra relationer där Exmannen hade en förmåga att helt glömma bort tiden och glömma bort mig. Han kunde lova att vara hemma en viss tid, sen hamnade han i ett ”flow” (i jobb/samtal/AWstudier) och glömde helt bort tiden. Det kunde gå 1-5 timmar innan han hörde av sig igen, och det gjorde ont. Känslan det gav mig var att jag inte var viktig och inte prioriterad, en väldigt farlig känsla i en relation.

Sen var det x-sambon med sina depressioner. När han hade sina ”skov” så svarade han absolut inte på sms, frågor, samtal eller klarade ens av att ha mig i samma rum. Ja, inte heller det är speciellt gynnsamt för tryggheten i en relation. Så igår när smsandet brukar komma igång – stannade det istället av helt. Jag fick inga svar på 1,5h och när klockan närmade sig sent blev jag ledsen och orolig. Min hjärna blir otroligt kreativ och jag skapar en massa ursäkter  över varför Mr T inte hörde av sig. De snällaste anledningarna var att han tappat telefonen i mobilen i badet eller somnat under nattning, de anledningar som snurrade mest var att han ångrat sig och insett att hans liv var bättre utan mig. Som sagt – en väldigt kreativ och destruktiv hjärna.

Precis när jag krupit ner under täcket vaknade mobilen och en förvirrad och nyvaken Mr T började svara på min sms-skörd. Så våra planer om att sova tillsammans landade i ett samtal, en sårad Happy som insåg hur patetisk hon var men ändå inte kunde förhålla sig till det.

Jag undrar hur mycket stackars Mr T måste stå ut med innan jag lärt mig att inte applicera mina tidigare konstiga erfarenheter på honom? Sen måste jag lära mig att i svaga stunder inte lägga över min oro på andra. När jag  blir trött eller hungrig blir jag extra sårbar och kinkig. Jag förstorar mina spöken och oron växer, jag förminskar min egen betydelse och sårar mig själv enormt, som nu helt obefogat.

The kiddos

På gårdagens inlägg frågar Alex intressanta saker om juniorerna, även kallade kidsen, the kiddos, maffian mm. Min pojkvän, Mr T, har tre stycken juniorer från sin tidigare relation. Det är tre grabbar som är 7, 9 och 11 år och jag har träffat dem var och en för sig och i söndags för första gången alla tillsammans. Mr T är oroligt för att de ska skrämma bort mig, jag är bara supernyfiken på att lära känna dem. Jag ska alltså försöka att angripa det här ämnet på ett strukturerat sätt, försöka alltså 🙂

Mr T sa tidigt när vi började att dejta att han i höstas satte upp en plan, han vill inte utsätta sina grabbar för flera olika ”flickvänner” utan den de blir introducerad till är den han vill dela sitt liv med. Han försäkrade mig om att det inte handlade om någon tveksamhet för oss utan för att skydda sina små. (det här är en av anledningarna till att jag älskar honom, han är så fantastisk omtänksam!) Ursprungsplanen var att först introducera den nya flickvännen som en kompis, och låta det gå sex månader innan hon även blev flickvän för barnen. Helt enkelt för att vara 100% säker på relationen och för att barnen skulle få lära känna tjejen utan den hotbild det ibland kan bli med en ny kvinna. Dock tyckte han att sex månader var en evighet, så i februari reviderades planen och nu har introducerandet påbörjats lite mer seriöst. Stegvis kommer jag att umgås mer och mer med Mr T och klanen – för att ungefär vid midsommar släppa nyheten.

Jag misstänker att den äldsta sonen redan har börjat fundera på vem jag är, men hittills har deras bemötande av mig varit supersött. Den minsta är nog lite förälskad, mitten killen generad och den äldsta killen lite konfunderad men pratsam och nyfiken. (Det är dock bara i relation till barnen som jag inte är mer än kompis, vad det gäller familj och vänner är jag flickvän och jag har träffat fler av Mr Ts kompisar än vad jag hunnit introducera honom till)

Det här med att introducera nya flick/pojkvänner är en svår nöt. Hur gör man för att inte såra mig och tilltron på vår relation och samtidigt inte utsätta sina barn för för mycket turbulens? Jag har valt att lita på Mr T. Det han hittills visat mig är bara respekt, sättet han bekräftar mig och sina känslor för mig gör att jag inte alls ifrågasätter hans omdöme. Han känner sina barn bäst, han vill skydda dem och jag respekterar det. Ska väl till och med erkänna att jag beundrar han för det. Så… tills dess att de fått reda på att jag är flickvän smyger jag in på kvällen och ut på morgonen.

Hur löser vi det då rent praktiskt? Jo jag kommer när alla tre har somnat – oftast någon gång strax efter 23. Och alarmet ringer vid 6:15 och jag är ute genom dörren mer än en timma före de väcks på morgonen.  Under natten är dörren till sovrummet låst, något som jag tyckte kändes jättekonstigt och ifrågasatte. Tydligen är det inget konstigt, utan barnen knackar på eller försöker öppna och Mr T flyger ur sängen och möter dem i dörren, och leder dem tillbaks till sin säng/toaletten/förser dem med vatten.

När jag nu läser igenom det här och försöker ha lite distans så inser jag ju hur knepigt det låter, men det känns inte knepigt. Herregud, jag är verkligen blind av kärlek.

Tänk bra saker!

  Så stod det på en av mina frukostlådor i förra veckan. Hemliga meddelanden från den man älskar är ett av de små glädjeämnena i livet. Men trots allt det bra som snurrar på i mitt liv har jag känt mig lite off ett par dagar (läs minst en vecka). Jag funderar på om jag verkligen förtjänar all den här lyckan, när kommer livet att vända tillbaks och liksom slå undan fötterna på mig? När kommer verkligheten ikapp igen och liksom justerar allt tillbaks till det ”normala”.

Kanske är det så att bristen på träning har gjort  sitt? De regelbundna adrenalinkickarna som min kropp fått av träningen har ju helt uteblivit förra veckan. Dessutom har min nattsömn rubbats av att jag smyger in i ett hus med sovande barn och smyger ut på morgonen innan de vaknat. Både träning och sömn är två basbehov som jag har. Det tredje, mat, har blivit min tillflyktszon och ytterligare boostat känslan av att inte riktigt förtjäna min glädje.

Idag bestämde jag mig för att bara sluta låta tankarna snurra så mycket. Att bara tillåta mig själv att njuta och vara här och nu.  Igår körde jag första träningspasset sen hinderbanetävlingen och mitt revben protesterade inte överdrivet (jippi!). Jag lagade middag (riktig middag!) åt mig själv. Idag har jag haft både frukost- och lunchdejt med min älskling! Något som helt klart boostat min energinivå till taknocken. All den här energin har  jag kanaliserat till att skriva en supertråkig ansökan, svarat på ett surt mail och snart ska jag åka hem och gå ut i solen och försöka mig på en joggintur!

Nu är livet jävligt gött, det är ingen idé att analysera det. Go with the flow och bara njut av det istället!

Hit med era tips!

I slutet av förra veckan bestämdes det, nästa onsdag sticker jag till New York där Mr T redan befinner sig då han arrangerar en workshop på onsdag. Hittills har vi pratat om följande:

  • High line
  • Shoppa
  • Se Statue of Liberty
  • Morgonjogg i Central Park; helt klart extra inspirerad av Ida

Som ni märker kan man säkerligen göra massor med mer saker i the big apple. Så hit med era bästaste tips! Jag är en svamp på jakt efter de bästa tipsen för att förgylla sin NY resa!

En ofrivillig träningspaus

Självklart bjuder Sverige den bästa sortens träningsväder när man måste pausa sin träning? Att inte kunna andas djupa andetag innebär att jag får avvakta med mitt tränande lite… men det har blivit avsevärt mycket bättre sen i söndags. Kanske gör min egen medicinering (2 anti-inflammatoriska värktabletter, 3ggr om dagen) att det gör mindre ont – men dessutom hanteras eventuell inflammation i muskeln. Kanske är det en liten spricka i revbenet, och helt ärligt spelar det ingen roll – inget av det behandlas av sjukvården utan man får vila tills det blir bra.
För att komma igång lite smått är planen ett CRXWORKS pass imorgon och att springa lite i helgen. Bara lite mer än en månad kvar till halvmaraton-loppet och jag är långt ifrån någon storform…

Resesugen

Jag och Mr T har börjat prata om sommaren och semester. Kanske för att vi redan om två veckor med 90% sannolikhet har en långhelg i New York? Mr T ska dig på en workshop på onsdagen, och det enda som saknas innan vi kan boka flyg och hotell för mig är en sista bekräftelse från deras cupply chain manager. Jag håller tummarna att den kommer idag – för nu har jag bett om ledigt från chefen!

Men tillbaks till sommaren. Innan jag träffade Mr T hade jag redan bokat upp två resor. En till Finland i juni på konferens med Natalia och en till Italien tio dagar i slutet av juli med Jo. Mr T tänker sig en resa med  sina kids, och jag rekommenderade de dagarna jag ändå är i Italien… så kan vi sen sticka någonstans bara vi två. Någonstans bara vi två, med sol, värme, god mat och alkohol. Sen kommer mina funderingar var? Kroatien tycker jag låter underbart. Eller kanske den grekiska övärlden? Varför inte Spanien? Och när, ska vi åka i augusti när Sverige kanske har den bästa tiden på året – eller skjuta på det till september när mörkret börjat knacka på och en solboost kan vara på sin plats? Ett romantiskt hotell, nära havet, utan en massa barn – bara andra vuxna. Charter, eller kanske bila ner i Europa? Eller bara gömma oss i en stuga i skogen någonstans?

Det finns många alternativ, jag tror jag låter tankarna vila lite och avstår från att fatta några som helst beslut innan New York. NEW YORK! Shit jag har nog inte förstått än, har inte varit i den staden sen 1998…

Vårkänslor

  Igår sken solen från en knallblå himmel, det var ljust långt in på kvällen och vitsipporna stod och neg i backarna. Det var en helt underbar promenad som blev längre och längre bara för att tiden och lusten fanns där. Hade jag kunnat springa hade det varit en magisk kväll för ett långpass – men när bröstkorgen smärtar vid varje djupare andetag är inte ett löppass att tänka på. 

 

« Äldre inlägg