-
På besök i Jaibeemanager
I denna mångmiljonstad i Indien där vi har vårt kontor har jag många gånger reflekterat över skillnaderna mellan “teknikkvarteret” där vi har våra kontor och stora delar av staden utanför. Eftersom jag numer har anställda på kontoret här kände jag att det är dags att skrapa lite mer på ytan och försöka förstå lite mer vilka förutsättningar som mina anställda kommer ifrån, så inför denna resa bokade jag en Culture walk.
En tre timmars upplevelse guidning med information om var, vad, varför och hur Indien utvecklats och blivit vad det idag är. Det sista stoppet var i slumkvarteren i Jaibeemanager, precis bredvid tågrälsen in till staden. Tåg åkte förbi 6-8 gånger per dygn men med ökad frekvens. Bara häromveckan hade en man dött då han på morgonkvisten gått ut för att pinka och ett tåg kommit farande.
I området bor ca 500 personer i små skjul byggda av plåt, enklare byggmaterial men även mer bestående sådana. Problemet är att dessa bostäder när som helst kan rivas, utan förvarning då de är byggda utan avlopp och rinnande vatten på ett område där de inte har tillåtelse att bygga. Väl på plats i området ringde vår guide en lokal kvinna som kom för att visa oss hemmen till två kvinnor och deras familjer. Det första hemmet låg en trappa upp i en byggnad, trappan upp var extremt smal, knappt axelbred och väl uppe för trappan befann vi oss i ett minimalt rum där det fanns en väggfast brits, lite golvutrymme och en skrubb som de kallade kök. Den totala golvytan var mindre än vårt minsta badrum i huset. Totalt kanske 2*3m och utan både dörr och fönster. På denna minimala yta bodde en familj med föräldrar och fyra barn.
I de två närliggande kåkstäderna finns en offentlig toalettbyggnar. Det kostar 5 rupier per gång du behöver nyttja toaletterna och med tanke på deras kosthållning och generella hälsonivå förstår jag om det måste kännas som om magen exploderar då de endast har råd att gå till faciliteterna en gång per dag. Vatten kommer via tankbilar två gånger i veckan till området. Då måste alla familjer gå till tankbilen med ämbar för att hämta vatten att fylla upp de egna tunnorna. Så trots denna brist på vatten upplevde jag att de kvinnor vi träffade var rena och hela, väldigt fascinerande när varje droppe vatten värderas innan den används.
Det andra hemmet vi besökte var ett plåtskjul. Detta plåtskjul var ett hem för en kvinna och hennes tre barn, då mannen hade lämnat familjen för en ny kvinna för en tid sedan. Plåtskjulet var rörigt, det såg ut som skjul mest gör. Olika saker i högar till höger och vänster. Kvinnorna i båda familjerna jobbade som hembiträden i familjer och tjänar 2000 rupier i månaden (ca 200kr). Problemet med att jobba i andra människors hem i ett land som Indien är att det saknas respekt mot människor som inte tillhör rätt kast eller rätt folkslag och de blir behandlade där efter.
För att stärka de utsatta kvinnorna i kåkstaden har ett gäng fruar till expatriater gått in för att stötta. De har samlat in pengar till att bygga en samlingslokal där kvinnorna kan träffas och hantverka. De tillverkar väskor av återvunna kartonger av festis storlek. De tvättar, klipps sönder och flätas samman. Dessa väskor säljer kvinnorna sen via sina kontakter utanför och tupperware liknande partys. Fruarna erbjuder hjälp men inte utan arbetsinsats och väskorna säljs och pengarna går direkt till den kvinnan som tillverkat den.
Det var en känslostorm att vara i Jaibeemanager. Att komma dit och titta på kvinnor som fötts in i denna misär. Att jag, född i ett rikt, europeiskt land med gratis skolgång och satsande föräldrar på tjänsteresa i detta land är på gränsen till vad jag klarade av. Denna helt absurda form av voyeurism. Jag försökte förklara min känslostorm för vår guide Kaverei som tröstade med att sen vi “europeer” upptäckt slummen i staden har de fått det många gånger bättre.